Marknad Örebro 1
KRÖNIKA Grattis Idrottshuset 75 år! En ikon bland
Örebros byggnader, skriver krönikören Olle Anfelt. EN IKONISK BYGGNAD VÄL VÄRD ATT UPPMÄRKSAMMA TEXT: OLLE ANFELT FOTO: MARTIN HENNINGSSON Många verksamheter står och faller med tillgången och tillgängligheten till anläggningar, konserthus, teatrar, sporthallar, idrottsplatser med mer. Dyra investeringar för kommuner, ofta föranledda av mycket debatter och svåra ekonomiska överväganden. De ska ju inte bara byggas utan också drivas i många decennier framåt. Så förstås försöker man se investeringar i sken av samhällsnytta på olika sätt. Konserthus, teatrar, simhallar och ishallar är ofta anläggningar som hamnar i debattens centrum, kostsamma att bygga, dyra att driva. När de väl är byggda så ska de som sagt stå där i många år, till glädje för både de som finns i verksamheten men ofta också för en lokal publik. Det blir inte sällan en samlingspunkt och som bygger lokala berättelser. I dagarna har just en sådan arena pas32 serat hela 75 år, Idrottshuset i Örebro. En hyllningsvärd ålder för en arena av den här typen, väl underhållen. Under de senaste 10-15 åren har Eyrafältet förändrats och förtätats. Det är inte ett fält längre. Byggnader har både gjorts om och tillkommit. Men en byggnad står sig i området. Den nu 75-åriga delen av Idrottshuset. Skulle vara intressant att få ta del av den debatt som måste ha förekommit den gången. Runt detta, för den tiden, gigantiska hallbygge, ritat av stadsarkitekten Georg Arn. Mitt under andra världskriget sätter Örebro igång ett jättebygge i staden. Vad var det som debatterades, vilka argument hade man? Vem stod bakom och hur resonerades det då? Kanske var det naivt att påbörja ett av, på den tiden, Europas största hallbyggen, mitt under brinnande krig. Eller så var det precis tvärtom. Precis rätt. Visa framtidstro och optimism. Visa folket att det finns en framtid och det är den vi bygger för. Kanske var det rent av ett av de mer modiga besluten som fattats lokalt om man betänker vilket läge Europa och därmed även Sverige befann sig i när spaden sattes i jorden 1942. Det kan inte ha varit ett lätt projekt att få igenom och definitivt inte att färdigställa. Bygget kom också att få avbrytas ganska snabbt efter byggstarten. Anledningen var ganska enkel, det fanns helt enkelt, i krigstider, inte material och kanske inte heller byggare, att tillgå. En byggnad av den här sorten bär på sina egna berättelser. Hur gick det egentligen till när byggnaden kom till? Var kom pengarna ifrån? Inte minst, var kom allt material i trä ifrån? Under kriget och direkt efter var det förstås mycket ont om byggmaterial. Det finns mer eller mindre spännande berättelser om detta, de flesta förstås rena myter. Det tog lite tid men färdigt blev det. Den 31 augusti 1946 invigdes Idrottshuset av kronprins Gustav VI Adolf, sedermera kung. Och under 75 år har nu denna arena huserat åtskilliga arrangemang. Inte bara idrott utan konserter, mässor och danstillställningar. En riktig multiarena för örebroarna och länsborna. Numera har det tillkommit andra arenor för utställningar, dans, konserter med mer. Idrottshuset är därmed en mer utpräglad idrottsarena idag än den var när den byggdes. Idrottshuset har gått från den stora pampiga byggnaden på ett stort parkliknande mässområde till en byggnad mer eller mindre i skymundan, inbäddad av andra byggnader runtomkring och därmed delvis försvunnen från stadsbilden. Förvånansvärt lite uppmärksamhet har getts Idrottshusets 75-åriga mäktiga och märkvärdiga historia. Slottet står förstås i en särklass. Och visserligen är Svampen en byggnad som syns. Men nog borde väl Idrottshuset stoltsera mer i den lokala berättelsen. Det måste ju finnas hur många intressanta berättelser som helst skapade i denna, för sin tid, fantastiska och spännande byggnad. Idrottshuset, 75 år, en ikon bland Örebros byggnader. Grattis! Bedömer att genom åren 10 000-tals människor gått från Idrottshuset med ett leende på läpparna och med en ömmande rumba. Från de något för hårda träbänkarna. ®