Nöjesnytt Helsingborg 1
det bästa av då och nu länge leve hozier Av alla
de oräkneliga band som tar inspiration från 1960- och -70-talets ändlösa musikaliska arv är Cordovas ett av de allra främsta i att förvalta det. Oavsett om man vill kalla det country, soul, rhythm and blues, souther soul eller rotsrock, så har Cordovas sedan debuten 2012 hittat ett uttryck som gör att de aldrig känns som härmapor, eller ett tributband: de har mitt i allt denna musikaliska smältdegel en egen röst, en röst som är genuin och, i brist på bättre uttryck, ärlig. Tre album har det blivit, och det senaste, The Rose of Aces från 2023 är det bästa hittills. En annan fin grej är att de med jämna mellanrum besöker våra breddgrader och att de är ännu bättre live. Missa inte! Någon som minns Hozier? Ni vet han som 2014 hade en dunderhit med Take Me to Church? Den skönsjungande irländaren hade lätt kunnat bli en one hit wonder i stil med Gotye (som lade ner karriären efter framgångarna med Somebody That I Used To Know), men istället har han fortsatt göra alldeles förtjusande pop-/rockmusik, med en egen ton. Det är bitvis arty, bitvis lättsmält, men alltid med både värme, uppfinningsrikedom och känsla. Wildflower and Barley, en duett med Allison Russell är underbar, precis om powerpopen i Too Sweet och den överkörning som är Nina Cried Power, där självaste Mavis Staples medverkar. Länge leve Hozier! Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. förspel som heter duga battle born to run Räkna aldrig bort The Killers. Las Vegas-bandet är med rätta en av världens största konsertattraktioner, och trots att de rent monetärt inte behöver så fortsätter de kontinuerligt att släppa ny musik. Bitivis är de ohämmat kommersiella, som på Imploding the Mirage (2020), ibland är de truligt sökande och inåtvända, som på Pressure Machine, men de är aldrig irrelevanta eller ointressanta. Nya singeln Bright Lights är ett återbesök till de mer Springsteen-aktiga tongångarna de först visade upp på Battle Born (2012), men den här gången har de sannerligen gått bananas. Vi har hört det förut, vi har tröttnat på det och vi har börjat gilla det igen, och när The Killers tar fram de stora musikaliska gesterna och återuppfinner alla klicheéerna från Born To Run har i alla fall jag väldigt svårt för att värja mig. Briljant var ordet. so(u)lig instrumentalmusik för alla Det som började som ett enmansprojekt för att skapa stämingsmusik för film- och tv-seriemusikproducenterna Epidemic Sound utvecklades till slut till ett fullödigt band, med spelningar på bland annat Way Out West. Svenske multiinstrumentalisten Daniel Kadawathas musikaliska vision att kombinera surfrock med ljusa melodier och mjukt funkiga rytmer har firat stora triumfer online och är en lite av en framgångssaga. Men det är en saga som ligger helt i linje med hur vi numera konsumerar, producerar och marknadsför musik. Under namnet Arc de Soleil har han hittat en mångmiljonpublik och har dessutom visat – vilket jag personligen bevittnade på festivalen Syd For Solen i Köpenhamn – att det finns hundra procent substans bakom. För att – och det är det som räknas i slutänden – musiken är så förbannat bra. Jag är den förste att hålla med i kritiken mot Spotify om hur de hanterar ersättningen till artister och deras i jämförelse med Tidal och Apple Music låga ljudkvalitet. Men utbudet är baske mig oslagbart. Att det fortfarande går att hitta för mig oupptäckta 1970-talspärlor som Prelude gör det värt att betala en hundring i månaden. Denna brittiska trio startade som ett vokalbaserat folkmusikband, men hittade snart en nisch där engelsk folkmusik mötte country och amerikansk singer/songwriter-tradition ovh 1974 fick de en mindre hit med en förtjusande a cappella-version av Neil Youngs mästerverk After the Gold Rush. Men hela deras diskografi är värd att upptäcka, och jag vet i alla fall vad jag kommer att håll utkik efter i loppisbackarna framöver. blå himmel för sturgill Redan när Sturgill Simpson slog igenom som countrymusikens stora framtidshopp med Metamodern Sounds in Country Music 2014 som deklamerade han att han bara skulle släppa ytterligare fem album under eget namn. Han stod vid sitt ord, och kallar sig numera Johnny Blue Skies, och faktum är att nya albumet Passage Du Desir är det närmaste genombrottsplattan han kommit rent musikaliskt. Efter flirtar med både kosmisk soul, bluegrass och ZZ Top är han hemma där han är som bäst: det är nygammal country, med en uppfriskande fräschör, och ett ohämmat självförtroende. Välkommen tillbaka Sturgill/Johnny. 36 | nöjesnytt 34 | nojesnytthelsingborg.se