Kingsize 1
ärliga och mycket humoristiska freestylevideos. D
en sista, ”Shut Up”, där Stormzy rappar i en park iklädd en röd Adidastracksuit fick snacket att sättas igång och ”WickedSkengman” blev snabbt det mest intressanta på Londons undergroundscen. Låten blev även den första freestylen att ta sig till Englands topplista med en åttondeplacering 2015. I en intervju med brittiska tidningen I.D samma år berättar Stormzy om tanken bakom sina freestyles. Han säger: ”När jag är med min grabbar, i vårt område och spottar rader över gamla grimebeats så är jag i mitt element, jag känner mig som vassast. Hela idén med att det är filmat enkelt och billigt är bara tidsmässigt och bra ekonomiskt (…) Vi har inte någon uppbackning eller några kontakter men jag vägrar låta det vara en anledning till att inte lyckas. Jag använder de förutsättningar jag har till min fördel.” Stormzy må visserligen vara kungen av grime - men han förblir ändå samma jordnära Michael som han var innan. Det blir tydligt när han använder sin plattform för att skapa möjligheter för andra. Under hans #Merky-paraply finns, förutom det egna skivbolaget #Merky Records, #Merky Books som är ett bokförlag som ger ut unga författare i samarbete med Penguin. Det senaste tillskottet är samarbetet med Adidas, #Merky FC, som främjar unga svarta inom fotboll. Dessutom har han instiftat ett stipendium på Cambridge University för svarta studenter. Han är även mycket politiskt aktiv och efter hans uppmaning på sociala medier gick röstdeltagandet bland unga upp med 236 procent i det senaste brittiska valet. I ett ständigt pågående arbete förbättrar han förutsättningarna för unga svarta personer genom att ge tillbaka till sitt område och vara en förebild. I en intervju med Hunger säger han: ”Det kommer bara bli flera framgångsrika unga svarta personer som tar plats. Det enda jag har att säga är att det är bara att förbereda er, för det finns hundratals av oss, och vi kommer, vi ser ut, vi klär oss så här och pratar så här och vi är här.” I skrivande stund har ”Big Mike” släppt sitt tredje album ”This Is What I Mean”. Ett album där han både musikaliskt och personligt bryter sig loss från sina tidigare två skivor och visar på nya insikter. Men innan vi tar upp det får vi inte glömma bort debuten 2017 med albumet ”Gang Signs & Prayer” som landade som nummer ett på UK-topplistan, vann Album of the Year på BRIT Awards och tog grime-genren till mainstreamscenen. Ett album där han visar upp sin lyriska förmåga, experimenterar med genren och tydligt visar att han gör den till sin egen utan att vara rädd. Det går inte att misstolka Stormzy för någon annan rappare. Artikulationen, tonen och betoningen är unik. Redan från start hade han en hög lägstanivå. Tittar man på videos från 2011 är det en färdig artist som levererar. Genomgående för Stormzys karriär är också hans strävan efter att vara mångfacetterad. Han vägrar att bli placerad i fack och tycker att det är frustrerande när någon ifrågasätter de låtar som inte har samma råa framtoning som en grimelåt ”bör” ha. Det blev även tydligt på det andra albumet, ”Heavy Is The Head”, som kom 2019. Där lekte han med afrobeats, r&b och gospel och vävde ihop det med grime. Han blev kritiserad för det av många. Bland annat av ”grimens gudfader” Wiley, som tyckte att Stormzy var en ”culture vulture”. Detta ledde till en beef med disstracks utbytta i sedvanlig ordning. I en intervju med Rolling Stone bemöter Stormzy kritiken så här: ”Lika mycket som att jag är grime så är jag också gospel, r&b, pop och soul. (…) Jag har alltid vetat att vara mainstream inte går hand i hand med att vara underground eller autentisk (…). Men jag har alltid trott på mig själv tillräckligt mycket för att veta att jag kan göra allting.” ”Heavy Is The Head” följdes av en världsturné som hann nå Stockholm i februari 2020 innan pandemin bröt ut. Och i och med pandemin så blev det också tyst från Stormzy. Han raderade sina sociala medier och försvann från scenen. I början av oktober i år återvände han till Instagram med tillkännagivandet av det tredje albumet ”This Is What I Mean”. I samband med återkomsten på sociala medier skrev Stormzy ett öppet brev publicerat i brittiska Vogue. Där berättar han om en resa till Jamaica 2020 som förändrade allt. Uppbrottet året innan från radiopersonligheten Maya Jama hade tagit hårt. Länge hade han varit rädd för att stanna upp och känna. Men nu, när hela världen gjorde det, så kunde han också göra det. Under vajande palmblad och i ljumma vindar gick han, som han själv beskriver det, från att vara en pojke till att bli en man. ”Det här albumet är en musikalisk berättelse om den inre resa jag har gjort. I själva verket är albumet en del av resan. Att benämna det med toppar och dalar eller från att gå från pojke till man vore en underskattning och inte rättvist mot de invecklade delarna som gör denna resa så vacker och komplicerad på samma gång. Men, precis som titeln till en av mina favoritlåtar på albumet, någonstans på vägen, ’I Got My Smile Back’.” Stormzy är tillbaka. Och han är ärligare och friare än någonsin. Han har visserligen alltid varit personlig och han har alltid rappat om svåra ämnen. Med texter om ilska, frustration, rasism och orättvisor har han ofiltrerat skildrat samtiden. Och nu tar han det ett steg längre och bjuder in lyssnaren till sitt hjärta för vad som känns som första gången. Alla skyddsmurar är borta. Han kliver också delvis ut ur sin roll som rappare och tar istället plats som sångare. Det känns sårbart. Att lyssna på nya Stormzy är som att trycka på play i hans dagbok. Den känslosamma rösten i ”Firebabe” berör och det är härligt och samtidigt på gränsen till provocerande att höra hans självsäkerhet i ”Need You”. I ”Bad Blood”, vilket kanske är albumets bästa spår, gestaltar han hur ett krossat hjärta, hjälpligt ihoppusslat, låter. ”This Is What I Mean” lockar med lyssnaren på Stormzys nya musikaliska väg. Här vävs grime, gospel, afrobeats och r&b samman. Det är ett verk som, precis som han, känns ”wholesome”. NR 6, 2022 | KINGSIZE MAGAZINE 17 WWW.KINGSIZEMAG.SE