NG Sthlm 1
”JAG SKULLE ALDRIG KLARA AV ATT VARA LEILA K” KLÄ
NNING STINA RANDESTAD peppad av att skivbolaget har gått igång på siffror och tyckt det känns kul, men själva siffrorna säger mig väldigt lite. Men när känner man sig nöjd, aldrig? – Jag har flera gånger tänkt att när jag är klar med den här skivan, då är jag färdig, då är jag nöjd. Men det blir liksom aldrig så, den grejen existerar inte riktigt. Nu drömmer jag nog mer om att komma till en plats där jag bryr mig så lite som möjligt om vad folk tycker, det känns som mitt stora mål. Jag önskar att jag var bättre på att misslyckas framför andra människor, det är ett mål och en dröm. Jag har alltid varit dålig på att kollapsa och be om hjälp, att vara svag och göra bort mig och kunna erkänna det. Det är mitt mål. Hur känns det då att släppa ett album nu? Finns det fortfarande pirr? – Ja verkligen, det blir dock lite mindre pirr när man delat upp det i två och man märker responsen mer stegvis. Jag har någon slags samlarinstinkt som blir tillfredsställd av att släppa album. Det känns mäktigt att man skapar en samling av tidskapslar som man inte kan bli kvitt, de kommer alltid finnas där. En diskografi över ditt liv. – Jag har varit så dålig på att spara bilder och dagböcker. Jag är en evig slängare av flyttkartonger och skräp. Men albumen finns alltid kvar. Du är bra på att rensa? – Jag älskar att rensa. 20 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2022 Min fördom säger annars att du är mer av en nostalgiker. – Nä, jag vill bara slänga allt åt helvete. Det är lite av en flyktgrej. Bort med allt. Typ “så, nu är vi här i det här livet”. Du har jobbat med en flera olika producenter och låtskrivare på den här skivan, hur har tankarna gått där? – Ända sedan Satan i gatan har klimatet rört sig mot att folk inte spelar in en skiva med en person. Det beror kanske lite på vilken värld man befinner sig i men det känns som folk har sessions hela tiden nu. Först var det konceptet lite motvilligt från min sida, jag ville egentligen fortsätta stänga in mig med en person men sen har det känts ganska fritt. Man får mer syre och byter tillvägagångssätt, sitter inte fast och stirrar på samma vägg. Fast nu känner jag i och för sig att jag är trött på det också. Till nästa skiva skulle jag vilja sitta med bara en person i skogen en månad. Känner du dig trygg med att sitta och skriva bland människor? – Jag har nog kommit över blygheten men i början var det värre. Det har gått successivt hela tiden. Jag har varit lite osäker på vad jag har att bidra med, “är det här verkligen någonting?”. Jag har fått mer självförtroende av att jobba med många och sett vad alla bidrar med. Men sen gillar jag känslan av att kasta mig ut och säga något som kanske låter äckligt eller pinsamt. Oftast är det då det blir bra. Ta med mig, hur går det till? – Jag gillar att improvisera! Då hinner man inte tänka så mycket. Ofta improviserar jag fram en melodi eller texthook, gärna något som jag ser framför mig. Sen när jag känner att det finns en melodi och ett tema sätter jag mig själv med min dator och skriver när känslan är färsk. Kanske att jag pillar lite med texten i efterhand, men grunden brukar komma ganska snabbt. Har det alltid varit så? – Nä, i början gick det mer långsamt. Det var mycket mer självcensur. Jag glömde bort vad jag skrev om eller lade undan låten. Det kunde ta en evighet. När kommer man över självcensuren, finns det ett före och efter? – Jag tror ändå att jag knarkar känslan av att kasta mig ut för stupet och säga något weird. Att märka på de andra i rummet att de tyckte det var bra, den känslan är knarkig för mig. Jag är på något sätt ute efter den kicken, att få dem att tycka att jag är bra. Då måste det ju vara någon form av social bekräftelse du söker? – Ja, exakt. Jag har skrivit med folk där jag känner att jag inte får något tillbaka och då blir jag osäker. Det brukar inte sluta med att vi fortsätter jobba ihop. Mitt ego behöver någon sorts feedback. Men bekräftelsen är ju bara en del av det. Att sätta fingret på en känsla jag burit på är nog en större drivkraft ändå. Min spontana känsla hade nog varit “fuck it jag kan göra vad jag vill nu, jag är högst upp i näringskedjan”. – Haha. Jag tror att jag bygger mot en sån skiva. Jag har som ett mantra, en inre röst som jag hör hela tiden: “nästa skiva är målet att inte hamna på topp 50, att bara skita i allt, det blir inget tiktok”. En antiskiva? – Ja, en antiskiva. Jag undrar hur Veronica Maggios antiskiva skulle kunna låta. Är det ett tematiskt säckpipealbum, eller kanske spoken word? Tydligen inte det senare. – Fy fan, spoken word är det värsta jag vet. Det är så svårt att veta, jag älskar ju ändå text som berör mig och träffande melodier. Men jag känner mig lite trött på att fundera på mottagaren. Jag har nog tagit för många varv i studion för att polera kanterna, jag har tänkt på mina fans och hur låten kommer att låta på en festivalscen och på radion lite för ofta. Det måste inte bli en anti-skiva på sättet att det låter som Kroumata-musik eller säckpipa utan mer att jag skiter i de sista stegen där jag ser på det utifrån. Nästa gång skulle jag vilja stoppa mig själv när jag känner att jag gjort det roliga och inte göra de där sista 20 procenten som är lite för andras skull. Vara modigare helt enkelt. Har du gjort mycket för andras skull? – När jag är i mitt slitnaste tillstånd, lite som nu, då känner jag gärna så.