Piraja 1
IDOLHERMAN TEXT: TINA GARDSTEN Googla namnet Herm
an så får du veta att det är cirka 8041 män som har namnet som förnamn. Men - efter den här intervjun finns det egentligen bara en enda Herman. Och det är Herman Silow. Till årets Idol audition i Stockholm kom han iklädd röda träningsbyxor med stripes, T-shirt och i armen en afrikansk minigitarr. In som ett yrväder med glimt och charm i ögat och en röst som berörde. Juryn smälte, Sverige smälte och Herman fick sin guldbiljett. På den vägen är det och i skrivande stund är han ännu kvar i slutdelen av Idol 2020. Men vem är du Herman? — Jag är uppvuxen på Söder i Stockholm. Mamma och pappa skilde sig när jag var riktigt liten, fast de har alltid bott nära varandra vilket har varit väldigt bekvämt när jag växte upp. Vi är många i familjen, jag har tre halvsyskon och fem bonussyskon - och jag är näst yngst. Musikintresset kommer helt klart från min pappa – som alltid har spelat instrument och inte bara ett utan de flesta. Han sjöng inte särskilt mycket så då blev det att jag fick stå för sången och han kompade mig istället, och det var väl där som apan i mig föddes på riktigt, skrattar Herman. För er som nu har sett årets Idol, audition och kvalveckorna, ni har också sett Hermans energi, skratt, glimt i ögat, tokiga spontanitet och hur hela han utstrålar en sorts obekymrad glädje. Är du samma person på scenen som privat? —Hm… ja beror på eller nej förresten, jag tror jag har ett annat sorts djup utåt och ett annat inåt. Jag menar så här att jag lever väldigt mycket för andras skull jag brinner lika mycket för att min stam, alltså de som jag har närmast mig - att de ska frodas och må lika bra som att jag själv ska göra det och det är frihet för mig och sådan som jag är. Under ett avsnitt – så röstades du faktiskt ut av tittarna men kom snabbt tillbaka när alla i juryn var överens om att du var den som skulle få ett wildcard och komma tillbaka in i matchen. Vad kände du då? — Jag var faktiskt inställd på att det inte var slutet för mig i Idol där och då utan kände att jag bara gör det här och på det bästa sätt jag förmår och då kommer jag gå vidare. Kanske låter kaxigt att säga, men jag har varit så hårt inställd på att ta mig framåt och inte åka ut. Säger Herman helt oblygt och levererar det omisskännliga Hermanskrattet. —Men hallå det går ju inte att stå tillbaka nu– jag kan visa min ödmjukhet på andra vis, inte riktigt rätta tiden att visa det när jag ska tävla och vill vinna. Ω NR 03- 2020 21 FOTO ANNIKA BERGLUND / TV4