Nöjesnytt Växjö 1
I en liten, men välutrustad hemmastudio någonstan
s i Växjö skapas det i all anspråkslöshet fantastisk musik, värd att höras av den stora massan. Och bakom alltihop står Växjös popkung Fredrik Solfors, alias The School Book Depository. Få om någon musiker i Växjö förtjänar ordentlig framgång mer än Fredrik Solfors. Och då menar jag inte för lång trogen tjänst – han har tidigare varit ledande i Wagon, Low Season Combo och Kinetics, samtliga formidabla orkestrar – utan för att det han gör helt enkelt håller världsklass. Kanske inte minst det han gör med sin senaste skapelse, soloprojektet The School Book Depository. Två album – The School Book Depository (2017) och Bob and the Pitchfork Mob (2019) och ytterligare sju singlar under 2020/2021 har det blivit hittills, och trots denna oerhörda produktivitet är kvaliteten närmast skrämmande hög. Särskilt med tanke på The School Book Depository föddes ur en blandning av lust och nödvändighet. –Jag kände att bandet jag var med i, Kinetics, gick på halvfart, och att allt var på väg att rinna ut i sanden. Jag satt på en hög med låtar och tänkte att jag testar väl något nytt, något annorlunda. När tanken väl slagit rot bestämde jag mig för göra precis det jag vill, utan att ha någon röd tråd och utan att vara bunden till att någon annan ska tycka till. Jag ville ha lite lekstuga, helt enkelt, och bara spela in låtar. Efter det växte saker och ting fram. Samtidigt så är man ju slav under det man gillar så det kanske ändå inte blev så annorlunda som jag från början hade tänkt, skrattar Fredrik. Må så vara, men att blev bra är det ingen tvekan om. Inte heller att Fredrik med sin musik, sina omslag och sina egenproducerade videos skapat sig något så ovanligt som en personlig touch, både musikaliskt och visuellt –Jag har ju alltid gillat det med att göra videos och omslag och att kunna skapa mitt egna lilla universum och min egen estetik. Ju bättre man blir på datorer och program desto mer vet man vad man kan göra, och eftersom det krävs så dyr utrustning för att återskapa mina idéer, så fick jag hitta på ett eget bildspråk, med små medel. Det har fungerat ganska bra. Fredrik har alltid haft ett exceptionellt sinne för självklara melodier, något han verkligen får utlopp för under The School Book Depository-paraplyet. Det låter så otvunget och självklart på ett sätt man inte hör i enmansprojekt i vanliga fall, och i kombination med de ofta storslagna, panoramaliknande ljudlandskapen blir det fascinerande och inte sällan gåshudsframkallande lyssning. När det gäller texterna, ytterligare en av Fredriks styrkor som låtskrivare, har de tagit en liten annan prägel än tidigare, menar han. –Jag har velat skriva lite andra typer av texter nu, som kanske inte nödvändigtvis är politiska, utan snarare samhällskritiska. Men jag vill inte skriva folk på näsan, utan klä det i historier. Exempelvis har den här Bob-karaktären som har funnits med ett tag, blivit som en symbol för hur det har blivit i samhället blivit, med marginalisering, och att folk har svårt att finna sin plats. Jag är inte så intresserad av att skriva om mig själv, mina kärleksbekymmer eller mina problem. Jag är i grunden en glad jävel och har aldrig några dippar, vilket jag är jävligt tacksam för. Så jag har inget att skriva om i det fallet. Jag gestaltar hellre andra saker i mina texter och skriver ur andras perspektiv. Sedan kanske mycket av det jag skriver går över huvudet på folk, eller att de helt enkelt inte orkar bry sig, men jag gör det för min egen skull. Med detta i åtanke var det heller aldrig aktuellt att kalla projektet för ”Fredrik Solfors”, kan man tänka? –Nej. Det låter så…svenskt (skratt). Jag gillar ju det lite mystiska, att det ska vara lite hemligt och svårt. Jag är lite löjlig så. När jag kom på namnet The School Book Depository (byggnaden varifrån Lee Harvey Oswald sköt president Kennedy. Reds.anm.) kollade jag mycket på Kennedydokumentärer, och det där huset dök upp hela tiden. Jag fastnade för namnet, även om jag inte vill att folk ska tro att jag älskar Lee Harvey Oswald och hatar Kennedy (skratt). Men det är snyggt grafiskt med de fyra O:na, och dessutom gillar jag tanken på att se musik som något folkbildande; ett läromedelsupplag som det här huset var, sänder ju ut tankar och idéer. Jag är lite pretto så, det är nog lärargenen i mig. På två av de nya singlarna, Sunny Desposition och Lost, har Fredrik fått sällskap bakom mikrofonen av Helena Lindsten, som ni kunde läsa om i Nöjesnytt i våras. Det är ett samarbete Fredrik hoppas ska fortsätta och arbetet med att skriva in sololåtar till Helena har också påbörjats. Dessutom ska tio SBD-singlar samlas ihop till ett tredje album i höst är tanken. Och det finns en väldigt enkel anledning till att Fredrik fortfarande öser ur sig kvalitativ musik, och den stavas l-u-s-t. –Man vill ju bli bättre hela tiden och utvecklas, kanske framför allt produktionen och textskrivandet. Det här är fortfarande så jävla kul och idéerna kommer hela tiden. Jag gillar också tanken på att det också är ett tidsdokument att skapa och släppa musik; att det visar vad man hade för tankar där och då och var man stod musikaliskt. Farsan är konstnär och han säger att det som stressar honom mest är att han har så mycket som han vill få ut. Jag kan förstå det. Så nu ska jag suga musten ur varenda singel och sen suga musten ur dem igen i albumform. Sen börjar man på nästa i en sorts evig cykel (skratt). I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: LANNA OLSSON 8 | nöjesnytt