Nöjesnytt Jönköping 1
revolver, för fan Att ha Beatles som musiktips 20
22 känns väl hyfsat mossigt, kan man tänka. Låt mig då förklara ett enkelt faktum: ingen musik som skapats efter 1966, oavsett genre, hade låtit som den gör idag utan Revolver. Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band och The White Album i all ära, men Revolver är The Fab Fours, kanske tidernas, bästa album. För 2022 års utgåva har Giles Martin, son till Beatles-producenten George Martin mixat om originaltaperna och resultatet låter för en gammal stofil som jag kanske inte nödvändigtvis bättre, men åtminstone tydligare, skarpare och mer separerat. Ett tilltag som kanske passar den yngre generationen bättre, vad vet jag? Oavsett är lyssning obligatoriskt – det är ju Revolver, för fan! framtiden är ljus, edgar Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Man ska kanske inte dra för stora växlar av en debutsingel, men av Centerfolds att döma kan Edgar Homeros mycket väl bli Sveriges nästa stora musikexport. Det som börjar som en avskalad, José Gonzales-doftande akustisk visa utvecklas snart till något mycket större: med änglalika körpaket, en sällsynt nerv i rösten och subtila, men effektiva produktionsknep visar 22-åringen hur mycket talang han faktiskt besitter. Det är måhända inte unikt, men det känns ändå oerhört uppfriskande i dagens musikklimat, där allt ska vara på 11 mest hela tiden. weyes blood Weyes Bloods Titanic Rising var ett av de album jag lyssnade mest på under 2019. Natalie Merings outsägligt vackra och svävande drömpop, med ena foten stadigt i Carole Kings och Laura Nyros låtskrivande och den andra självsäkert trampande i 2000-talets teknik och produktioner var en uppenbarelse, och – kändes det som – kanske något av en nyck. Jag hade fel. På nya And In The Darkness, Hearts Aglow, tar Weyes Blood fasta på allt det som gjorde förra albumet så bra och lotsar det vidare in i en mer jordad musikalisk omgivning, där melodierna och rösten ännu mer får stå i centrum. Epitetet ”en Laura Nyro för 2000-talet” har aldrig känts mer relevant. bäst i år Då och då, i bästa fall en gång om året, snubblar man över en artist som skakar om ens musikaliska värld i grunden. Sist var det Phoebe Bridgers, nu är det Madison Cunningham. Den 26-åriga amerikanskan har redan hunnit vinna Grammys i USA, men har på något obegripligt sätt gått mig spårlöst förbi. Och nu är jag fast i Cunninghams musikaliska universum där jazz är lika självklart som rock, där Jeff Buckley och The National nämns i samma andetag som Billie Holiday och Nina Simone, och där något så trivialt som genrer inte har någon plats. Revealer (redan Grammynominerad i USA) är årets bästa platta och Life According to Raechel är årets bästa låt. Så är det med det. ännu fräschare med åren Det börjar bli allt svårare att göra riktiga fynd i loppisarnas tiokronorsbackar nuförtiden – kanske på grund av en övertro på gammal vinyls värde, kanske på grund av min egen kvaliteteströskel – men det händer lyckligtvis fortfarande. Visst hade jag hört talas om denna smålegendariska platta, men jag hade aldrig aktivt letat efter, eller ens sett Lee Lewis Restorers enda album, Save the Wail, på Stiff Records. Men jösses! Maken till kompromisslöst svängig rockplatta var det länge sedan jag hörde. Som den felande länken mellan Dr.Feelgood, Robert Gordon och Nick Lowe undviker Lewis i stort sett alla klichéer och skapar ett livsbejakande, sprudlande och fortfarande fräscht album, 43 år efter det släpptes. Till allas er glädje finns det även på Spotify. så mycket mer än ‰bara‰ hip hop Lika mycket som jag älskar artister som man ”förstår” på en gång och som styvnackat håller fast vid sin linje (läs: AC/DC), lika mycket kan jag älska artister som man inte kan låsa fast i ett fack och som hela tiden rastlöst rör sig framåt. På ytan är (eller var, då de nyligen annonserade att de splittras) BROCKHAMPTON (ja,i versaler) ett sorts hiphopkollektiv från Texas, lett av den multibegåvade Kevin Abstract (bra artistnamn!). Men de är så mycket mer om man gräver vidare: ett soulband, ett popband, ett rockband. Albumet Ginger (2019) är den uppenbara utgångspunkten, men man kan lika gärna börja nu, då de i samband med uppbrottet i november passade på att släppa två lysande album – The Family och TM – på samma gång.