Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö FIDDES NATTBOK
Nöjesnytt Växjö MÅNADENS PROFIL
MÅNADENS PROFIL MARI STRANDGÅRDH Text: Ola Karlss
on Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio De som känner, eller känner till, Mari Strandgårdh upplever henne säkert som en energisk, pratglad och rättfram person med hjärtat på rätta stället. Och det är också så hon framstår när hon virvlar in på Nöjesnytts redaktion en torsdagmorgon. Innan vi ens hunnit sätta oss ner för att börja intervjun har hon i rasande fart hunnit beskriva sig själv med tre ord: livsglad, nyfiken och orädd. – Jag älskar verkligen livet och är tacksam för varje dag, säger hon med ett stort smittande leende och får det att låta som den mest självklara sak i världen. Det har dock inte alltid varit så. Mari föddes i Stockholm och bodde i Vårby Gård fram till hon var sex år gammal. Då förälskade sig hennes mamma i en busschaufför och flyttade ner till mörka Småland, närmare bestämt Alstermo. Hon beskriver omställningen som ”trygg, men ensam” och hon lyckades aldrig riktigt hitta sin plats i landsortsgemenskapen, blyg som hon var. Hon säger att hon aldrig känt sig som en i gänget, att hon aldrig varit som ”alla andra” och att det både har skapat positiva och negativa reaktioner genom livet. Det var i 16-årsåldern som Maris liv började på allvar, skulle man kunna säga. Sporrad av sin moster sökte hon och kom in på frisörlinjen i Växjö och flyttade dit. – Min moster var frisör i grunden och bodde utomlands. Jag såg verkligen upp till henne, säger Mari. Hon brukade komma hem från Rivieran med leopardpälsar och vara allmänt flashig (skratt). Min mamma visade lite hur jag skulle klippa, och jag älskade det kretiva, även om just klippandet var nåt helt nytt. Jag hittade på egna frisyrer och till slut fick jag klippa halva syrrans dagisklass. Nästan som Edward Scissorhands, haha. De fick minsann lite osymmetriska och roliga frisyrer och jag lärde mig mycket av grunderna på egen hand. Det sporrade mig och när jag var sexton och ett halvt flyttade jag till Växjö och började stå på egna ben. Mari började jobba extra som frisör redan ett halvår in i utbildningen och insåg omgående att det var frisöryrket som var hennes kall, trots att det rådande hårmodet inte direkt föll henne i smaken. – På 80-talet skulle ju alla ha samma typ av frisyr och jag tyckte det var så jävla tråkigt och fult, säger Mari. Jag tänkte att snart måste det ändra sig annars lägger jag av. Samtidigt var det vid den här tiden jag insåg att jag faktiskt hade både visioner och en enorm drivkraft. När någon säger att det inte går att göra något går jag igång och bestämmer mig för att göra det. När Mari var 22 hyrde hon en stol på salongen Carpe Diem och det dröjde inte mer än ett halvår efter det innan hon fick frågan om hon ville ta över stället. Uppbackad av sin dåvarande pojkvän gjorde hon slag i saken. – Utan honom hade jag inte suttit här idag, han pushade och stöttade mig enormt mycket, säger Mari och tittar ner i bordet. Han och ägaren på Carpe Diem såg någonting i mig som jag kanske inte själv såg och jag trodde inte riktigt att jag skulle klara av det. Men det gjorde jag. I år är det 17 år sedan Mari tog över Carpe Diem och genom åren har hon hunnit med mer saker än många gör under en hel livstid. Hon har jobbat med styling, gjort fotojobb, musikvideoinspelningar och reklamfilm, startat nya företag och jobbat som lärare. Bland annat. Men, som så ofta är fallet, kommer energi, målmedvetenhet och drivkraft – den där känslan av att aldrig vilja eller kunna stå still utan bara gasa framåt no matter what – med ett pris. För Maris del innebar det att hon för sex år sedan obönhörligen brakade rakt in i den berömda väggen. –Jag har alltid jobbat mycket, men det tog en ände med förskräckelse. Jag hade två barn och hade väl ärligt talat inte riktigt landat i rollen som mamma, men att börja jobba för tidigt, som tio dagar efter födseln av mitt andra barn, och blanda det med kärleken till mitt jobb funkade inte så bra. Jag drabbades av total utmattning och det var några riktigt kämpiga år där. Problemet var nog i mångt och mycket att jag tog hand om alla andra utom mig själv, att jag inte såg till mina egna grundläggande behov. Det gav mig en ordentlig tankeställare och det var en nödvändighet att förändra min livs- och arbetssituation. För att inte fastna i samma gamla hjulspår bestämde sig Mari för att inte gå tillbaka till att klippa när hon väl återvände till arbetslivet. Istället började hon undervisa på John Bauer-gymnasiet och koncentrerade sig på att göra Carpe Diem till en salong som alltid har kundens bästa för ögonen, i ett helhetskoncept, med ett lugnare tempo och en miljö där såväl det yttre som det inre får stimulans och näring. – Jag har lärt mig att se människor på ett annat sätt, säger Mari efter en stunds betänketid. ”JAG HAR EN ENORMÖDMJUKHET OCH EMPATI INFÖR ANDRAOCH HAR FÅTT ETT HJÄRTLIGT TÄNK, PÅ ALLA PLAN. DET VILL JAG SKA LYSA IGENOMI ALLT JAG GÖR. Men Mari Strandgårdh hade naturligtvis inte varit Mari Strandgårdh om hon inte fortsatt sjösätta nya projekt. För två år sedan startade hon livsstilsbutiken Carpe Diem Mini och Nöjesnytt kan avslöja att hon nu utökar Carpe Diemfamiljen med ännu en rörelse, som går i samma hjärtliga anda. På Carde Diem
Nöjesnytt Växjö TREND
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Nöjesnytt Växjö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö SERIER