STT 1
22 STT Vecka 39 onsdag 27 september 2017 VARDAGSL
IV Dröm eller verklighet Drömmer du ofta? Själv drömmer jag alldeles för ofta. Övervägande mardrömmar men någon enstaka natt även drömmar om kärlek och om lyckan att kunna springa på stigarna runt Vika. Några gånger har jag drömt att jag spelar fotboll. Alltid på gamla Glasvallen – salig i åminnelse. Det är forna spelare från bygden som jag möter i mina drömmar. Aldrig Zlatan. En som återkommer i mina fotbollsdrömmar är Tranemos klassiske lirare, fabriksledare och mecenator Gösta Ville. Jag tyckte alldeles särskilt mycket om att spela mot honom. Han sa nämligen att han tyckte att jag var den bäste eller om han sa svåraste centerhalv som han någonsin hade mött! Det var jag naturligtvis inte. Han och hans bröder däremot var eminenta fotbollsspelare. Rune både spelade i och tränade Limmared. Andra som någon enstaka gång dyker upp i mina nattliga matcher är Kurt Lidh, David, Pellen, Ingemar Haglund. Det har naturligtvis sin orsak i att just den generationen med Allan Degerforsaren och Gunnar Björklund var min första tonårskärlek inom fotbollen i Limmared. Jag hängde med dom varhelst dom spelade. Träslövsläge, Ronneby, Kävlinge, Hvetlanda, Huskvarna... Jag var inte ensam supporter. Ånej, man kan nog säga att LIF på den tiden hade ett järngäng som följde laget. Erik David som tog av sig skor och strumpor och kavlade upp byxorna när det regnade, Helge Lundin, Märta och Nisse Hagström, Gunhild Dower, Gunnar Mårten, Valter i Backgårn, Artur Kreutz och Erna och hennes son naturligtvis. Dom två senare började tidigt sina karriärer som limmaredssupportrar! Tre tunga ämnen dominerar Mina mardrömmar överväger emellertid. Tre tunga ämnen dominerar. De från teaterlivet. De som handlar om Vika och de som handlar om förlorad kärlek. Jag har varit skådespelare i hela mitt liv och aldrig sysslat med något annat. Jag har förmodligen varit lämpad för mitt yrke eftersom jag har fortsatt år efter år. När jag tänker tillbaks på alla dessa år på scenen och framför kameror och mikrofoner så kan jag inte direkt påstå att jag har njutit. Väldigt ofta har jag känt att jag inte har räckt till. Att jag inte har varit tillräckligt begåvad. Premiärdagarna har varit ett helvete och ångesten före vissa föreställningar förlamande. Men jag har älskat samvaron i sminklogerna och gemenskapen i en ensemble. Jag är glad över att jag tack vare mitt yrke har fått träffa så många underbara människor och fått besöka så många länder. Jag upplever mitt skådespelarliv som positivt när jag blickar tillbaka på det. Men drömmarna tyder inte på det. Dom är alltid svarta. Kolsvarta. Samma ångestfyllda tema: Jag står utanför teatern. Föreställningen har börjat. Jag ser mina medspelare och hör deras repliker. Snart är det min tur. Men dörren in KÄRLEKSFULLA HÄLSNINGAR FRÅN DEN GAMLE NOSTALGIKERN FREDRIK I STOCKHOLM. till scenen är låst. Jag bankar och bankar. Ingen hör mig. Ingen ser mig. Jag vinkar. Tystnad. Ofta är det dörren in till Stora Scenen på Dramaten som jag förtvivlat bankar på. Ibland står jag inne på scengolvet tillsammans med några andra skådespelare och väntar på att få framföra en lång monolog som jag inom mig försöker memorera flera gånger innan min ”stickreplik” kommer. Jag lyckas inte. Jag kommer inte ihåg vad jag skall säga. Jag ser ut över den fullsatta salongen. Har glömt. Kan ingen hjälpa mig? Vaknar. Tänker ”bara en dröm”. Svettas. Vikadrömmarna de mest sorgsna ”Kärleksdrömmarna” är också svarta. Och variationer på samma tema i dröm efter dröm: HON lämnar mig. HON tycker att jag är oduglig. HON föraktar mig. När jag vaknar efter dessa fullständigt djävulska drömmar är jag mycket mån om att få min morgonkram besvarad! Mina ”Vikadrömmar” är nog ändå dom svartaste? Dom mest sorgsna? I skogarna mellan Limmared och Vika har jag spankulerat sedan jag lärde mig att gå. Som tonåring fick jag följa med min far och hans gubbar på jakt. Skogvaktaren, Emil Nilsson, var ofta med och han var fenomenal på att leta upp töreved och tända brasor som de trötta jägarna kunde värma sig vid. Emil kokade kaffe på elden. Vatten hämtade han i någon porlande bäck. Spickekorv och leverpastejsmörgåsar hade mor packat ner i en ryggsäck som Emil hade hängt upp i en gran. I den förvarades också den dryck varmed kaffet spetsades och jägarna lät sig stärkas! Jag fick förtroendet att bära en gammal så kallad dambössa, dubbelpipig och med hanar försedd. Made in Husqvarna. Och på så vis kanske bidraga till jaktlyckan? Den tillhörde min mor, som dock, mig veterligt, aldrig avfyrade ett endaste skott. Det gjorde inte heller jag. De eventuella villebråden fick vila i frid. I skogen vandrade jag, på skogsstigarna cyklade jag, på vägarna runt Hagasjön, Algutstorp och Forsen vid Brogården promenerade jag. Skogen ett minne blott Nu är ”min” skog ett minne blott. Har den inte avverkats av maskinerna så har de kalhyggen som har uppstått till dels varit orsaken till att hårda vindar har fällt så många träd. Inte minst runt Vika. I mina mardrömmar väller skogsmaskiner, bulldozers, timmerbilar ut ur kalhyggena och krossar husen och får människorna som vistas där att gråtande, förtvivlade kasta sig i sjön och simmandes ta sig över till Katarina och Anders på hagastranden. Då vaknar jag. Med iskalla fötter och sorgset hjärta. Jag bör nog i alla fall ringa Benny Jacobsson i Algutstorp och fråga om Vika står kvar? Tallen, den vackraste fura jag har sett i hela mitt liv, föll över Vika i en storm för två år sedan. Den gick rakt genom nocken och några spretiga grenar stack fram i taket på vardagsrummet. Bilden föreställer mig som Gubben Hummel i ”Spöksonaten” av Strindberg och Elsa Prawitz som Mumien. Rollen som Hummel är grunden till mycket ångest och otaliga mardrömmar. Han skakade om mitt inre och jag har inte kommit över det än! Jag var trettio år då. FÖRESTÄLLNING OM POPPE FÖRGYLLDE MÅNADSTRÄFF SVENLJUNGA SPF Seniorerna Svenljunga har haft månadsträff i Örsåsgården. Ordförande Karl-Erik Johansson hälsade alla närvarande medlemmar välkomna och särskilt välkomnades eftermiddagens underhållare Gunilla Poppe och sonen Tomas (bilden). Till alla månadsträffar är det numera anmälan för att underlätta för kaffekommittén och alla uppmanades att om man anmält sig och inte kan komma att avanmäla detta. Marianne Brundin påminde om att motionslapparna kan lämnas i uppsatt kuvert på ICA:s anslagstavla. Margareta Persson informerade om att det blir studiebesök på Blåkläder vid två olika tillfällen i oktober, julresa till Eksjö i december och till Falkenbergsrevyn är det förbokat 50 biljetter till föreställning i februari. Svenljungas lag som skall tävla i riksfinalen i Hjärnkoll på Cinderella önskades lycka till. Göran Andersson informerade om Närtrafiken. Gunilla och Tomas Poppe gav en intressant föreställning om Nils Poppes fantastiska liv. I pausen intogs kaffe och smörgås och kvällen avslutades med dragning på lotterierna. FOTO: PRIVAT Älvseredsbridgen 20 sept. 2017, 12 par, medel 120, resultat 1/ Lars-Bertil Andersson/Bo Walhed 141, 2/ Britt Hallberg/Rolf Bengtsson 139, 3/ Bengt Bengtsson/ Jan-Erik Svensson 138, 4/ Märta Andersson/ Ingemar Råvik 138, 5/ Doris Helmersdotter/Kjell Karlsson 135, 6/ Gert Johansson/Nils Nilsson 121, 7/ Kristina Andersson/Solveig Blockgren 120. Spf Seniorerna, Svenljunga Partävling bridge, 20/9, 9 par, medel 54. 1) Klas-Göran Edman/Ingemar Magnusson, 66. 2) Jan Manfred/Erik Johansson, 65. 3) Frank Lundh/Anders Lundin, 59. 4) Lillebror Christensson/Gert Liljerupp, 58. 5) Göran Andersson/Nils-Gösta Sjörén, 57.