NG Gbg 1
”I SVERIGE HAR UNDERGÅNGEN DOCK ALLTMER BÖRJAT GÅ
ÅT EN GLAMORÖS OCH GANSKA PÅKOSTAD EXPLOSION. I ALLA FALL OM MAN GÅR PÅ BIO.” inträffa. Och ja, företaget visar sig vara skyldiga till att ha utplånat en ett flertal miljoner människor… Stilistiskt är The Rain intressant. Serien utspelar sig i Danmark och Sverige. Men det är som om landskapet som överlevarna rör sig i är rentvättat på alla specifika egenskaper. Precis som i en annan populär serie som utspelar sig i Danmark och Sverige, Bron, känns platserna berövade på individualitet. Västra Hamnen och Sofielund i Malmö framstår som något hämtat ur en futuristisk film noir. Saker filtreras genom ett grått, opersonligt ljus. I The Rain finns knappt några tydliga riktmärken att fästa uppmärksamheten på. Karaktärerna befinner sig till stor del på en opersonlig landsbygd, ett slags flytande geografiskt tillstånd som repeterar en ändlös radda lador, skogar och landsvägar. Båda serierna har också något annat gemensamt: gränser. I Bron är detta ett huvudsakligt tema: gränsen som samhällsorganisering, som avgränsning och uteslutande. I The Rain är gränsen mellan Danmark och Sverige fortfarande en realitet, trots att samhället, och därför också alla gränser, har gått under i samband med att alla insjuknade. Staten har istället ersatts av det ondskefulla läkemedelsföretaget, men de verkar inte intresserade av att förhålla sig till geografiska begränsningar. De fortsätter istället sina rövartåg: experimenterar, torterar och gör sådant hyperkapitalistiska företag gör mest. Företaget är en flytande enhet: kapitalet är vatten. De rinner i den riktning som marken lutar. Och precis som vatten är det likvida kapitalet förgiftat. 30 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2018 RUBEN ÖSTLUNDS THE Square utforskar mer medvetet gränser: sociala, geografiska. Vad betyder gränser för människor? Hur förhåller vi oss till dem i vår vardag? Är vi beroende av dem? Rutan (the square), som är filmens centrala motiv, är ett konstverk av den fiktiva konstnären Lola Arias. Konstverket består i att det finns en social överenskommelse: inom rutan så råder fullständig tillit. The Square har väckt starka reaktioner. Den har bland annat blivit kritiserad för att dölja en slags högerpolitisk agenda bakom en relativiserande världsåskådning. Men The Square pendlar i olika riktningar hela tiden. Det är en film om hur sociala gränser långsamt luckras upp, på samma gång som det är en film som försöker bidra till att luckra upp, eller i alla fall ifrågasätta, sociala spel och hierarkier. Den handlar också om gränsen mellan människa och djur. I en av filmens längsta och mest obehagliga scener genomförs ett performance där en man spelar en apa. Middagsgästerna som utsätts för verket blir alltmer skärrade av hur långt konstnären går. Scenen eskalerar med att ”apan” ger sig på att försöka våldföra sig på en kvinna. Gästerna har nu plötsligt fått nog. Indignerade män slänger sig över konstnären och motar slag och sparkar mot honom. Det Östlund tycks vilja berätta är att alla gränser är påhittade, fiktiva konstruktioner som nätt och jämnt håller ihop det civiliserade tillståndet, men i vilket ögonblick som helst kan det brisera. Verkligheten som döljer sig bakom de bräckliga konstruktionerna kan dock visa sig vara än mer obehagliga än vad vi väntat oss. Till skillnad från The Rain finns inte någon rening i slutet av The Square. Men båda berättelserna skvallrar om att gränser, sociala, kulturella och geografiska, ger upphov till neuroser inom vår kultur. Frågan om gränser, identitet och nationalitet är teman som förekommer oftare än rädslan för faktisk, individuell utplåning. Detta är troligtvis en spegling av hur den politiska diskursen mer och mer har börjat handla om nationalitet, gränsdragningar och identitet. Den kanske bästa svenska katastroffilmen genom tiderna är Nattvardsgästerna. Det är en minimalistisk film, både till utförande och innehåll. Formmässigt är den influerad av den franske filmaren Robert Bresson, vars karga, knapphändiga stil passade Bergmans tematik utmärkt. Platsen är begränsad, skådespelarna är fåtaliga. Fotot är avskalat och bilderna genomsyras av ett kallt, öde ljus. NATTVARDSGÄSTERNA ÄR EN svensk katastroffilm av klassiskt snitt. Katastrofen inträffar någon annanstans. Inte i Sverige, inte ”här”. Det som händer i Sverige är att föreställningen om katastrofen tränger in i våra hjärnor. Gunnar Björnstrand spelar en präst, Tomas, som kämpar mot en dalande gudstro. Jonas Persson, spelad av Max von Sydow, är en grubblande, depressiv fiskare. Han försöker hitta en mening med tillvaron, men tanken på att saker i vilket ögonblick som helst kan upphöra gör livet outhärdligt för honom. Katastrofen är på väg, tänker han, i form av kärnvapenkrig. Fullständig utplåning. Inte bara av honom själv, utan av mänskligheten. Men det är en apokalyps som aldrig inträffar. Innan något hinner hända tar Persson sitt liv och lämnar efter sig en förtvivlad Tomas, vars vacklande tro nu blev tilldelad det slutliga slaget. Den stundande undergången är en intellektuell konstruktion på samma gång som det är en realitet: konsekvenserna är förtvivlan, kanske till och med självmord. Det existerar inte längre någon högre, rationell makt som tar hand om oss: varken Gud eller en välvillig regim. Världen styrs av oförnuftiga och nyckfulla krafter. Detta är teman som genljuder än idag i svenska filmer. Men istället för en internaliserad undergång så är den uppsmälld på vita duken. Vi behöver inte längre fantisera kring den: den pågår rakt framför oss. När MSB skickade ut broschyren så drabbades Sverige ett tag av undergångsfeber. Hesa Fredrik lät lite högre, lite mer ominös än vad den vanligtvis gör när den stötte i basunen några dagar senare. T. S. Eliot skrev i sin berömda dikt The Hollow Men: This is the way the world ends This is the way the world ends This is the way the world ends Not with a bang but a whimper. DET ÅTERSTÅR ATT se hur världen, eller snarare Sverige, går under. Om det är skogsbränder, en främmande militär styrka eller en epidemi. I Sverige har undergången dock alltmer börjat gå åt en glamorös och ganska påkostad explosion. I alla fall om man går på bio.