Nollelva 1
Ny lokal i Linköping! Plan Three Wish I was storm
borne Plan ett var att ge ut en debutplatta. Det gick bra och 2009 gav Stockholmsbandet ut "Screaming our sins". Det gick bra och bandet hade lite momentum. Plan två var att följa upp med en EP. Det gick också bra och 2011 kom "The Signal - part one". Sen började maskineriet hacka och det verkade som att den tredje delen i planen aldrig skulle komma. 2014 släpptes singeln "When everything comes to an end" vars olycksbådande namn verkade bli en självuppfyllande profetia. Men nu, åtta år efter debuten, är Plan Three tillbaka med ett nytt album. Elva välproducerade spår med melodiös hårdrock med rejäl kommersiell potential. Nästan tveksamt om man ens ska kalla det hårdrock för låtarna är så lättillgängliga och hittiga, radiovänliga om man så vill, att hårdpop nästan är en bättre term. Det har jag inget emot, jag gillar låtar med tydliga melodier som man kan sjunga med i. Och även om Plan Three har tunga riff och hårda trummor som tilltalar metalpubliken så har de en varierad instrumentering och genomarbetade arrangemang som även kan locka en bredare publik. (TP) Ulf Stureson Alfta förr och nu I snart 30 år har jag burit på en fascination för den lilla orten Alfta uppe i de hälsingländska skogarna. Någon gång måste jag ta mig dit och undersöka vad det är med bygden som gör att så många av mina favoritartister kommer därifrån. Relativt sett, vill säga. För i själva verket handlar det bara om tre akter, som delvis har samma medlemmar: Perssons Pack, Traste Lindéns kvintett och Ulf Stureson. Den absoluta styrkan ligger nog i att de varit oerhört bra på att romantisera och sprida bilden av sin hembygd. Och allra mest personlig har Ulf Stureson varit. Han har ägnat hela skivor åt bortgångna syskon och har framstått som den stora grubblaren i Alftagänget. Kanske är det också därför han blivit den stora kritikerfavoriten i skaran. Tio år har gått sedan senaste plattan, men nu är Stureson tillbaka hemma på släktgården uppe i Alfta, redo att axla ansvaret att föra traditionen vidare. Det är hans berättelse denna gång. Musikaliskt låter det ungefär som tidigare, det vill säga bra låtar som känns men som förmodligen har svårt att nå ut till någon större skivpublik. Men vi fans, vi är glada att han är tillbaka. (TP) Queens of the Stone Age Villains Hur länge kan man sitta ute i öknen och komponera riff på guran innan tequilan, sanden, kaktusarna och ödsligheten börjar sätta sina spår och få hjärnan att ta oväntade språng? Frontfiguren Josh Homme har sedan länge lämnat den renodlade stonerrocken bakom sig och sökt sig mot mer experimentella och psykedeliska marker. Synd tycker vissa, spännande menar andra. Men det verkar funka, för förra plattan "...like clockwork" som kom för fyra år sedan gick rätt in på förstaplatsen i USA, så det kanske är dags att sluta betrakta Homme som en obskyr snubbe som bara lirar skum ökenrock. På nya plattan "Villains" blir det mer tydligt än någonsin. Här finns en rad låtar som svänger friskt och nästan är oförskämt lättillgängliga. Problemet är bara att de också känns helt ofarliga. Många av bandets klassiska ingredienser finns där, men det är också något som saknas. Något som gör att det fräser och bränner till. Ofta känns det som att Homme och hans mannar går lite på tomgång, och det där mörkret som omgärdade förra plattan har bytts ut mot en mer glättig attityd. I grunden ändå en okej platta, men fylld med blinkande varningsklockor inför framtiden. (TP) 17/11 Oskar Linnros - LKPG 25/11 Oskar Linnros - NKPG KONSERT& KKONGRESS ARBIS BREDGATAN 54 • NKPG 27/10 Lorentz - NKPG ONSISTORIEGATAN 7 • LKPG 4/11 Battle Beast - LKPG 13/11 Soilwork, The Unguided & Chronus - LKPG 28/11 Danko Jones & Skraeckoedlan - NKPG 1/12 Johnossi - NKPG Paradise Lost Medusa Timo Räisänen Tro, hat, stöld Det är fascinerande att se hur många gamla hårdrocksband kan få en nytändning och en andra karriär efter att ha varit mer eller mindre uträknade under flera år. Det gäller de flesta av de klassiska 80-talsbanden som fick en dipp på 90-talet men som under 2000-talet gjort storslagna återkomster och nu är lika populära som under storhetstiden. Oftast hänger framgången ihop med att banden går tillbaka till rötterna och hittar det som gjorde dem bra från början. Det gäller även mer sentida band som Paradise Lost, som var ett av banden som petade bort grupper som Iron Maiden och Judas Priest i början av 90-talet. De brittiska gothrockarna drabbades dock av samma öde som hårdrocksgrupperna innan dem. Bandet fick sitt genombrott i början av 90-talet med sin mörka, gotiska metal och sågs som pionjärer inom genren. Men efter några skivor började de experimentera med sin musikstil, tappade fans och började alltmer försvinna bort från det allmänna medvetandet. På senare år har de dock återgått till sin tidigare stil och åter blivit ett namn det pratas om. Nya skivan fortsätter den trenden. Det låter visserligen lite oinspirerat och trött ibland, men fansen lär uppskatta den doomiga känslan, och på det stora hela är det ett steg i rätt riktning för bandet. (TP) Det riktiga storhetsperioden ligger tio år tillbaka i tiden och vi var nog många som undrade om Timo Räisänen hade gjort sitt efter, den överraskande starka plattan, "Endeavor" 2012. Kanske undrade Timo själv samma sak för under de fyra år som gick till nästa skiva valde han att byta riktning och gå in för att tolka Ted Gärdestad. Det visade sig vara ett lyckat drag. Timo fick en nystart i karriären och nådde en ny publik med sina respektfulla men ändå annorlunda tolkningar av den svenska visikonen. På sin nya platta fortsätter han att sjunga på svenska, men nu satsar han åter på egna låtar. Ted-vibbarna är borta och han har gått tillbaka till gitarrdriven och skramlig indiepop. Ibland låter det nästan som han spelar rollen som den yngre slyngel-Timo och då känns det helt ointressant. Bättre då i de spår där han visar att han utvecklats som människa och artist. Det var ju det som gjorde Ted-tolkningarna så bra, att han tog sin grundpersonlighet men gjorde något nytt och annorlunda som visade en framåtrörelse. Här känns det mest som att han står still. (TP) Anna of the North Lovers Inom genren modern elektronisk pop har det dykt upp en rad artister de senaste åren. De flesta får ingen speciell uppmärksamhet och försvinner under radarn, men då och då så dyker det upp skivor och artister som lyckas... inte bara att göra cool och bra elektronisk pop... utan också att göra bra låtar. Robyns skiva ”Body Talk” måste så klart nämnas här, men även våra norska vänner Röyksopp förtjänar att omnämnas. Anna of the North är Anna Lotterud och Brady Daniel Smith. Duon släppte singeln ”Sway” för ett par år sedan och har bl a samarbetat med Chainsmokers och turnerat med Kygo. Nya ”Lovers” är deras debutplatta och är överraskande bra. Framförallt så imponerar soundet. Där många i samma genre kommer ut med en ganska kall produktion har Anna of the North lyckats hitta en snygg, nästan analog värme på sin musik. Låtarna då? Jo vars, här finns det gott om vemodiga melodier som fastnar, bra exempel på det är” Moving on”, ”Someone” och ”Always”. Tyvärr är många av låtarna stöpta i samma tempo och form, vilket gör det lite monotont och förutsägbart. Men som helhet är detta en riktigt hygglig debut som definitivt inte bör missas om man diggar den här typen av musik. (JL) 2/12 Lorentz - LKPG 6/12 Danko Jones & Skraeckoedlan - LKPG 8/12 Millencolin - LKPG 16/12 The Sounds - NKPG Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLELVA 37 Nu är vi City to City