Svensk Golf 1
smärtan som smugit sig in efter flera dagar av go
lfspel. – Det är ingen ursäkt i den här bollen ska du veta, redaktörn, fortsätter Mathiasson. – Jag har opererat in två nya knän, Sten har opererat ryggen och Birger har haft en stroke och opererat det ena och det andra. Men om du har så där ont borde du också börja spela mer från röd tee, säger han och styr vagnen med fjärrkontrollen nerför backen mot Orusts GK:s åttonde green. DET TAR INTE mer än ett par hål innan ”isbjörnarna” Sten Wessberg, Birger Lagerström och Bertil Mathiasson får mig att känna mig som en i gänget. Isbjörnarna förkroppsligar den familjära stämningen som råder på Orust GK. Men de är samtidigt tydliga med att jag är gäst. Gliringarna haglar och med glimten i ögat gör de klart att alla är välkomna så länge de finner sig i sammanhanget. Isbjörnarna kan sin hemmaklubb utan och innan och spelar i stort sett varje dag. De fyller mallen för hur den fördomsfulle tänker sig att saltstänkta och golfande Orustbor ska vara och bete sig. Jargongen är hjärtlig men en gnutta barsk. – Bra, Wessberg, du kan ju, skrockar Birger Lagerström på bred dialekt när hans vän slår upp sig nära hål. – Tack, Birger, men där du ligger kan du nog inte räkna med att komma närmre, kontrar Sten Wessberg. – Ojojoj, han är stöddig också, hörde du det redaktörn, här får man passa sig, replikerar Bertil Mathiasson. Stockholmaren, redaktören, går alldeles tyst och njuter av dramat. FÅ BANOR KAN ståta med en lika naturskön bana som Orust GK. Klipplandskapet känner vi igen från andra Bohusbanor, närheten till havet likaså, men här leder arkitekten Lars Andreasson oss genom flera olika karakBirger Lagerström, Orust GK ”Om jag minns rätt gick vi alla tre runt här och plockade sten 1985 innan banan såddes.” ISBJÖRNAR Alla klubbar har golfgäng. På Orust GK heter de Bertil Mathiasson, Sten Wessberg och Birger Lagerstöm. GODDAG, HERR TAUBE Först spelar vi golf på Orust. Sen drar vi en vals på Malö. Eller hur, Evert? FOTO ORUST GK tärer på en varierande och välbalanserad sträckning. Parkhål samsas med skogs- och ängspartier och i stort sett alla delar av spelet krävs och sätts på prov, utan att banan för den delen är särskilt svårspelad eller lång. Isbjörnarna har varit med från början. De har lärt sig att bemästra den hårda havsvinden och med låga och penetrerande bollbanor lägger de sig oftast på rätt klipphöjd och på bekvämt inspelsavstånd från green. De visar upp ett perfekt recept för hur de knixiga dogleghålen mellan bergknallar och tall ska tas. – Om jag minns rätt gick vi alla tre runt här och plockade sten 1985 innan banan såddes, efter det har vi suttit i kommittéer, styrelsen och engagerat oss i klubben på olika sätt, säger Birger Lagerström. 2015 råkade han ut för en stroke och att han skulle kunna spela golf igen kändes väldigt avlägset men efter en tid kunde han följa med kamraterna till klubben igen och slog några slag här och där. Nu är Lagerström så gott som återställd och har återigen inga som helst problem att driva ut sina kamrater med en låg draw som smyger runt de välplacerade hindren i fairway. – Redan innan Birger råkade ut för det hade vi börjat spela lite från röd tee, nu spelar vi bara därifrån för det är mycket roligare och banan upplevs lite annorlunda. Vi har alla haft singelhandicap men nu börjar orken ta slut och vi slår inte i närheten lika långt längre, säger Bertil Mathiasson och limmar ett inspel från 80 meter med en hybridsjua. När gästspelaren sedan väljer fel klubba för ändamålet och missar den optimala träffzonen kommer en högljudd pik från andra sidan fairway. – Aj, aj, aj, redaktören. Därifrån kommer du få det jobbigt. Birger Lagerströms djupa västkustdialekt svider men känns samtidigt väldigt trygg. Trions sätt att föra sig förstärker bilden av hur livet är här. Väldigt lättsamt, men också ytterst allvarligt och med stor omtanke för allt och alla. MEDAN ISBJÖRNARNA lunkar ner mot åttans green där farleden mellan Orust och Malön står som fond stannar jag till en stund. Vattenytan ligger för ovanlighetens skull alldeles stilla, gräset glittrande grönt och klipporna värms upp i den höga sommarsolen. Från båtarna i fritidshamnen hörs dova samtal. Det vankas lunch. Det är inte svårt att förstå varför Sten, Birger och Bertil aldrig tröttnar på den underbara omgivningen, sin hemmabana eller varandra. Här kommer de spela och gnabbas så länge de orkar. De chippar in sina bollar på green och resonerar sedan sarkastiskt kring varandras puttlinjer och debatterar vem som ska ta ur flaggstången. Ett vackert sceneri över en härlig golfdag i Sommarsverige. 36 SVENSK GOLF 6–2017