Nöjesguiden GBG 1
HANA VU – ROMANTICISM Efter två år av tystnad slä
pper amerikanska singer-songwritern Hana Vu sitt andra album Romanticism den 3 maj. Nu lämnar hon lo-fi, indierocken bakom och kliver in i en större och mer melodramatisk indiepop. Resultatet är mer introspektivt och påminner om det tidiga 00-talets rock. Det gastkramande introspåret Look Alive har en svindlande produktion som växer för varje takt med glittrande stråkar. En perfekt inramad prolog som sätter tonen för resten av albumet. Men det nästföljande gitarrdrivna spåret Hammer tar snabbt ned oss på jorden igen. Även om det halvvägs in växer i styrka är kontrasten brysk och ofördelaktig, efter en så pampig inledning förväntar man sig att Vu ska hålla kvar samma stämning. Alone kombinerar båda dessa riktningar till en mer skitigt rockig framtoning. Den hänförande 22 med sin emotionella laddning och oändligt luftiga produktion ger samma odödliga intryck som introt och skulle platsa på vilket indiefilmssound track som helst. Care fastnar efter en enda lyssning. Båda låtar är bevis på Vus gripande melodispråk. Släpiga How it Goes griper inte tag på samma sätt, men imponerar även den i sin stillsamhet. Dreams bryter av med ett välskrivet stämbygge som exploderar i en distad och medryckande rock. Den gotiska balladen Find Me Under Wilted Trees är dramatisk på bästa sätt. Medan Airplane skalar ned till gitarrpop återigen. Men mest poppigt blir det på Play, där Vus röst också kommer mest till rättvisa. Drömska I Draw a Heart erbjuder en välkommen andningspaus, men är lite väl mastig. Love börjar försiktigt men avslutar albumet i ett sprakande fyrverkeri. Romanticism är inte bara Hana Vus bästa album hittills, det är också ett av årets mest intressanta album. Det är innovativt och slutar aldrig överraska i sina färgstarka texturer. Men i sin helhet är det fortfarande opolerat och blir lätt mastigt. MUSIKRECENSIONER Nöjesguidens musikredaktör har lyssnat och reflekterat på några av vårens mest spännande släpp. TEXT: EMMA THIMGREN SAY LOU LOU – DUST, PT.1 GIRL IN RED – I’M DOING IT AGAIN BABY Det svala mottagandet av tvillingsystrarnas senaste, mer experimentella album Immortelle knäckte Elektra och Miranda. Efter en paus från musiken återvänder de nu återigen med ett mer renodlat popsound. Den här gången samarbetar duon med producenten Eli Hirsch, som bland annat jobbat med Suki Waterhouse. Vi kommer under året bli serverade albumet portionsvis bestående av flera EP:s. Samlingen “skildrar olika steg av ett break-up; sorg, ilska, ånger och förlåtelse”. Den första delen, Dust, pt.1, består av fem låtar. Den svala och discoinfluerade Dust inleder, där fröna till ett uppbrott sås “ashes to ashes, dust to dust” sjunger systrarna. Slagkraftigt hookiga Wong Kar-Wai följer upp, där de drömmer sig bort från verkligheten till en filmisk kärlek. Rockinfluerade In My Dreams är betydligt mer vemodig och tar ned tempot. Ett välkommet om än väldigt abrupt stämningsskifte. Waiting for a Boy, som släpptes redan i januari 2023, är lika melankolisk, men kontrasteras av en medryckande refräng. Här sjunger systrarna om att de har fått nog. Men på pianoballaden No One har plötsligt uppbrottet redan skett. Med tanke på hur filmiskt soundet är och det tydliga narrativ som musiken följer, hade det varit fördelaktigt att få lyssna på albumet i sin helhet direkt. Men om smakprovet är någon indikation kan Dust bli Say Lou Lous starkaste projekt hittills. De senaste åren har varit tunga för Marie Ulven, som står bakom aliaset Girl in red. Depression och inställda konserter på grund av röstproblem har präglat den senaste tiden, men nu är hon redo att komma tillbaka till musiken. “I’m back, I feel like myself/I was gone for a minute ‘cause I went to get help/It’s not like I want to die, at least not now, I love being alive” konstaterar hon på introspåret. 2021 släpptes debutalbumet If i could make it go quiet, där vi mötte en helt annan artist än den sovrumspop hon slagit igenom med. På det nya albumet I’m doing it again baby skruvar hon upp volymen ytterligare med influenser av punk. Soundet är verkligen en frisk fläkt och är mer likt hur hon låter live. Sabrina Carpenter dyker upp som albumets enda feature, en överraskande rolig kombo som dock är alldeles för kortvarig. Men Ulven är inte heller redo att släppa taget om den introspektiva melankolin. Titelspåret Doing it again baby, You Need Me Now?, Ugly Side och New Love visar alla energifylla och nya sidor av Girl in red. Här växer hon som mest som artist och producenten Matias Tellez imponerar med en helt ny bredd i sitt uttryck. Men ständigt så sicksackar hon tillbaka till det lågmälda på låtarna Too Much, Phantom Pain, A Night To Remember och Pick Me. Även om de är finstämda och textmässigt rika är det ett sound vi känner igen från henne alltför väl – det blir både förutsägbart och slätstruket. Det hörs verkligen att Girl in red har fått tillbaka gnistan, men albumet är lika sprudlande som spretigt. Det hade varit mer intressant att se henne fullt ut anamma punken. FABIANA PALLADINO – FABIANA PALLADINO Brittiska Fabiana Palladinos självbetitlade debutalbum blev snabbt uppmärksammat av självaste Lorde, som skrev på Instagram att det är årets bästa album, och det är lätt att förstå varför. Sällan kan debutanter presentera en så sammanhängande och tydlig vision. Låtskrivaren, producenten och multiinstrumentalisten Palladino har själv släppt sin musik på nätet i ett decennium, men de senaste fem åren har hon arbetat med vad som skulle komma att bli hennes debutalbum. Albumet är i stort sett helt producerat av Fabiana själv och innehåller tio låtar som doftar starkt av 80-tals futuristiska pop och 90-talets R’n’B. För det mesta tycks det komma från en helt annan era, även om vissa moderniserande element dyker upp. Den eteriska sången på Closer sätter Palladinos röst i fokus. Attitydfyllda Can You Look In The Mirror? hintar tydligt till 90-talets plastiga pop, men gör den till sin egen. I Can’t Dream Anymore och Give Me A Sign innehåller albumets starkaste sångmelodier, där den sistnämnda också är projektets mest nutida spår. På den silkeslena I Care gästar Palladinos mentor och skivbolagschef Jai Paul. Här sker också ett tydligt skifte, därefter får rösten och texterna ta ett steg tillbaka för instrumenteringen och produktionen. Funkiga Stay With Me Through The Night och Shoulda bryts av med syntiga Deeper och In The Fire. Avslutar gör den rätt slätstrukna och känslomässigt smetiga Forever. En någon underväldigande final på en så särpräglad samling. Fabiana Palladinos musik är för smal för att någonsin ta sig in på hitlistorna, men har blivit enhälligt hyllad av kritiker. Med en så ambitiös start har hon säkerligen en långvarig karriär framför sig. 26 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2024