Nöjesguiden GBG 1
KALAK Man kastats verkligen direkt in i handlinge
n i Kalak. En mycket obehaglig övergreppscen som för tankarna till danska Festen som sedan bryts av en kurs om grönlänningars religion fångar upp en med en gång. Kvinnan som spökat ut sig med smink för att symbolisera andevärlden exotifierar den grönländska kulturen och framstår mest som fånig. Att det hela ackompanjeras av Carolas version av Gammal fäbodpsalm från Dalarna ger absurditeten ytterligare en nivå. ”Kalak” betyder ”jävla grönlänning” men dess betydelse är djupare än så. Jan (Emil Johnsen) som flyttat till Grönland utnyttjar grönländska kvinnor. Hans trauma tar uttryck i en sned sexuell självbild och fungerar som ångestdämpande terapi. Jans agerande drabbar dessvärre andra. Hans familj, de kvinnorna han träffar och även samhället påverkas negativt. Snarare framstår han som är en jävel. Det starka i Kalak ligger i skildringen av grönländarna. Oavsett om de är amatörer eller professionella skådespelare bygger deras berättelse på mästerligt agerande. Det är stundtals sorgligt ömt men de fattiga, trasiga men starka grönlänningarna värmer med sina personligheter. I flera av birollerna känns bitterheten och sveken från det danska samhället igen. Man skrattar åt Jan, den dumma dansken, även om vänlighet också möter familjen. Nadim Carlsens fantastiskt gryniga foto och musiken, där svenska regissören Isabella Eklöf passande valt ut Miss Li och Sophie Zelmanis låtar, lyfter vardagsbetraktelserna. Man hoppas att Eklöf, som tidigare skrivit manus till Gräns, snart åker över sundet och berättar vår historia på samma skickliga sätt som hon nu väver in Danmarks koloniala historia i en familjetragedi. ANDREAS HEILBORN DE OÖNSKADE STÖLD Ladj Ly har gjort sig känd som fransk förorts främsta skildrare. Debutfilmen Les Misérables kom ur svallvågorna av den polisbrutalitet unga franska invandrare utsattes för. Filmen nådde till och med högsta politiska nivå med president Macron som lovade runt. I De oönskade är människorna verkligen oönskade. Eller i alla fall skvallrar deras nedgångna boende om det. En ung, arg politisk aktiv kvinna slåss mot etablissemanget när ett hyreskomplex hotas av rivning. I ledning av en borgmästare, en platt skildring av kapitalismens giriga ansikte av annars duktiga Ly-bekantingen Alexis Mantenti, blir det en kamp om att få leva och bo som man vill. Ly ställer frågor som han inte besvarar, varför borgmästaren vill åt kvarteret får man aldrig tydligt förklarat. Ladj Ly har uppenbarligen inspirerats av regissörer som skildrade unga svarta amerikaner under 90-talet. Med en mer eller mindre lyckad balansgång av sann förortskildring och gangsteromantik lyfte regissörerna både fram de ungas villkor men bidrog också till synen på den svarta amerikanen som stereotyp kriminell på film. En sak som gör Ly unik, eller i alla fall mer unik, än föregångarna är den skitiga realismen. Betongen kokar verkligen. Fransk-maliska Ly växte själv upp i ett socialt utsatt område utanför Paris. Det är därifrån han hämtat inspiration till sina filmer. Men med tanke på hans egen bakgrund och hans erfarenheter av förorten så skildras de människors liv och villkor han vill lyfta fram faktiskt väldigt onyanserat. ANDREAS HEILBORN Stöld inleds med hur den unga samen Elsa ser hur hennes ren mördas. Flera år senare utsätts hennes sameby för hat och hot och samtidigt hinner historien ikapp henne. Frågan är hur den nu vuxna Elsa kommer att agera. Det finns två saker med Stöld att ta med sig. Det första är att man verkar ha jobbat med lokala skådespelare. Alla talar samiska eller svenska med norrländsk brytning. Det ger en välbehövlig men dessvärre ovanlig autenticitet. Alltför ofta hör man annars någon prata stockholmska eller göteborgska på film och inte verkar gjort annat än bott på ett fjäll. Det andra är vackra naturbilder av årstiderna och arbetet med renarna. Magnifikt. Man tänker att manusförfattaren Peter Birro som så ofta på ett skickligt sätt skildrat klass och kön skulle lyckas bättre med manuset. Nu staplas istället stereotyper på varandra. Tröttsamma plattityder av sura norrlänningar i flanellskjortor med kargt ordförråd. Berättelsen om samerna har dessutom fått stå tillbaka. Här finns en sorgesam men intressant bihistoria om psykisk ohälsa och alkoholism, tyvärr vanligt förekommande hos många ursprungsbefolkningar, som inte fördjupas. Martin Wallström spelar passande nog filmens bad guy. Inte att han blir speciellt obehaglig, snarare att han som person för tankarna till de sega Beck-filmernas hopplösa dramaturgi där han spelar polis. För Stöld blir just bara en sömnig och massproducerad thriller snarare än en trovärdig skildring av hur samer drabbas av rasism, konflikten med civilsamhället om markägande och gruvnäringens exploatering av deras natur. ANDREAS HEILBORN NR 4, 2024 | NÖJESGUIDEN 29