Nöjesnytt Jönköping 1
itÊs ok to be sad, säger mary Mary Chapin Carpent
er är en av de där tusen och åter tusen amerikanska singer/songwriters som harvar på i det tysta utan att var sig slå igenom eller falla i glömska. Hon verkar i och för sig i en tradition som den breda publiken aldrig verka ta till sig – poetisk, eftertänksam och vacker folkcountry med texterna i fokus – men jag anser att hon förtjänar mer, inte minst efter att ha återupptäckt henne genom senare, alldeles förträffliga album In Search of Lost Time, The Dirt and the Stars och Sometimes Just the Sky. Och någon som skriver rader som ”It’s ok to be tired / Fuck all the excuses / Whatever’s required / There’s no day that’s useless” får i alla fall hundra poäng i min bok. róísín är coocool Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. kerstin ljungström Det är tyvärr ganska sällan jag hittar musik med svenska texter som berör mig. Kanske är jag för gammal, kanske är jag för ”amerikaniserad” i mitt musiklyssnande, eller så är jag bara dum i huvudet. Men när jag såg Kerstin Ljungström framföra nya singeln VA?! på Nyhetsmorgon härförleden hajade jag faktiskt till. Varför? Jag vet inte. Jag är ju inte direkt målgruppen för lesbisk tonårspop, men det är någonting med Ljungströms musikaliska tilltal som, tja, tilltalar mig. Texterna är bra, men framför allt känns hon som en riktig låtskrivare. Och det kanske förklarar att hon vann en Grammis i kategorin årets kompositör för sitt arbete med Agnes album Magic Still Exists. Som sagt: jag är nog dum i hvudet, trots allt. neosoul i marvins anda Soulmusiken kanske inte toppar listorna längre, men den lever och frodas i allra högsta grad, kanske framför allt den del av genren som inte räds att både låna och hylla sina rötter. En av de nya artister som gör det allra bäst är den i England boende amerikanen Jalen N’Gonda. På sitt debutalbum Come Around and Love Me, och framför allt singlarna That’s All I Wanted From You och If You Don’t Want My Love visar han upp en slick yta, med en ruffig interiör och en röst som mer än en gång påminner om salige Marvin Gaye. Texterna vinner kanske inga Pulitzer-priser direkt, men att känslorna är äkta råder det inget som helst tvivel om. Under 1990-talet var Róísín Murphy ena halvan av den irländska popduon Moloko, som bland annat hade en stor hit med Sing It Back, men det är som soloartist hon gjort allra största avtryck. Det har blivit sex album sedan 2005 och det senaste i raden, Hit Parade, släpptes så sent som i september i år. Och snacka om att Murphy har tagit ut svängarna; från inledande mästerstycket What Not To Do, via apcoola CooCool till avslutande Eureka är Hit Parade exakt det titeln utger sig för att vara. Det är dans, det är fest, det är känslorna utanpå skjortan, skrattet mitt i gråten, allt ni vill. Och det svänger något sanslöst. Hit Parade är en remarkabel skiva och popmusik blir sällan mer originell än så här. r.i.p. mr. buffet Den 1 september i år avled en av countrymusikens allra största artister, utan att knappt någon i Sverige tog notis om det. För Jimmy Buffett var inget jättenamn här hemma, medan han i USA var en superkändis, inte bara för sin musik, utan även för sina restauranger. Han har väl alltid ansetts som lite töntig, med sina hawaiiskjortor och texter om drinkar, hamburgare i paradiset och sorglöst båt- och ö-liv i tropikerna. Själv har jag alltid älskat Jimmy Buffet av den enkla anledningen att han var en formidabel låtsnickrare – och skivartist. Jag kan album som Son of a Son of a Sailor, Changes in Latitudes, Changes in Attitudes och Coconut Telegraph utan och innan, men det mest imponerande är att han släppte kvalitativa plattor ända fram till i år. En synnerligen älskvärd artist, som förtjänar uppskattning även av en yngre generation. kali på venus Kali Uchis (jävla coolt namn för övrigt) lät först höra tala om sig när hon medverkade på Gorillaz femte studioalbum Humanz från 2017, men har sedan dess gått från klarhet till klarhet som soloartist. På den eklektiska debuten Isolation (2018) lekte hon med genrer som R&B, bossa nova, reggaeton, hiphop och funk och sedan dess har hon på ett sällsynt lekfullt och nyfiket sätt anammat inte minst latin och psykedelia. Det tredje och senaste albumet Red Moon in Venus är en färgsprakande resa genom ett alldeles eget musikaliskt universum, där varje detalj är viktig, där varje ton betyder något och där varje beat talar lika mycket till skrevet som till hjärnan. Geni, kallas det viss.