NG Öresund 1
Film Bäst just nu HOLIDAY I TIDENS ANDA – MEN FÖR
E SIN TID I stället för att lyfta en lysande, välspelad och mångbottnad films kommande premiär är frågan varför svenska distributörer och mediebolag fryser ute en film som blottlägger exakt det som har diskuterats hela hösten. TEXT: MAJA WALTRÉ ISABELLA EKLÖFS DEBUTFILM Holiday är intelligent, utmanande och ligger helt rätt i tiden. När filmen premiärvisades på Sundance filmfestival jämförde Varietys filmkritiker Guy Lodge regissören Isabella Eklöf med Michael Haneke, med en försiktig reservation för att filmens kompromisslöshet kunde komma att stå i vägen för en ”kvinnlig regissörs” framgång att nå en kommersiell biopublik. I en artikel i filmtidskriften Point of view utnämnde Stockholm filmfestivals programchef George Ivanov henne till Sveriges skarpaste regissör. Men bland de svenska bidragen som tävlade i Göteborg filmfestivals kategori Nordic competition i vintras är Holiday den enda filmen som har skuffats in i skamvrån. Just skamvrån är en intressant aspekt av filmens nuvarande status, eftersom den visar det som bestämt hävdats vara ett avslutat kapitel bland tabubelagda samtalsämnen. I GÖTEBORG DELADE filmen på ett ovanligt sätt in publiken i två läger, där ena sidan hyllade den för sin relevans och mod, medan andra ansåg den provocerande, sexistisk och obehaglig. En våldtäktsscens existensberättigande ifrågasattes särskilt. – Men vadå, ska vi inte visa våldtäkter då, för att det är obehagligt? Poängen är att det är obehagligt. Det är verkligheten. En av anledningarna till att Metoo blev så 74 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2018 starkt och att våldtäktsscenen ska vara med är att det har varit alldeles för mycket som har hänt kvinnor som vi inte har fått prata om, säger Isabella Eklöf. HOLIDAY HAR EN kvinnlig blick på en manlig blick. Att den inte förskönar verkligheten eller ens huvudkaraktären Sasha vilar som en förförståelse för karaktärernas bakgrunder när ett kriminellt gäng semestrar i Medelhavet. – Alla är offer i min film. För sig själva, för ett system, för sin historia. Alla är svaga. Och det kanske jag tycker extra mycket om, för det speglar verkligheten bättre. Människor är svaga. Enligt min verklighetsuppfattning är det viktigt att förlåta människor för det. För att vi gör varandra ont, av själviskhet, hela tiden, och det måste man på något vis erkänna för att kunna acceptera. Men jag tycker inte att vi ska gå omkring och låtsas som att det inte är så. TEMAT FÖR FILMEN är visserligen kriminalitet, men för ovanlighetens skull med sexuellt våld i fokus och droghandel i periferin. Att filmen skapar diskussion borde vara en indikation för dess angelägenhet. Men en film som inte syns finns inte heller, åtminstone inte i folks medvetande. Redan innan filmen visades anade Isabella Eklöf att svenskar inte skulle gilla filmen. – Jag var rädd att den skulle anses feministisk på ”fel” sätt. Ska den vara på det rätta sättet så ska huvudkaraktären vara stark och självständig. Men jag vill prata om verkliga problem, som verkliga människor har. Så vad är problemet? – Första reaktionerna var enbart positiva. ”Gud vad bra att din film kommer i Metoo-tider och att den pratar precis om de här problemen.” Sen kom de andra reaktionerna. ”Nu gör du precis samma sak. Du ställer ut den här tjejen, visar hud och spelar på att hon är sexig.” Och det gör jag ju. Men filmen visar också en erigerad kuk och det var ett feministiskt val. Jag ville visa en man naken på samma sätt som vi oftast ser kvinnor nakna i film. ATT KÖNSSTRUKTURER SKAPAR mansroller och kvinnoroller är en parameter som logiskt och intellektuellt sett borde vara given. Holiday stryker ingen medhårs. I stället skildrar filmen ett människoöde, i dagsljus, obarmhärtigt och fult. Reservationen inför att visa filmen på bio tycks manifestera ett första vacklande steg i debatten, där vi än så länge nöjer oss med att erkänna ett omfattande strukturellt problem i kvinnosynen. Men kanske är det ännu, så tycks det, ”för tidigt” att diskutera kvinnans roll i strukturerna – eller omvänt – strukturernas inverkan på kvinnors självbild. SAKNADEN Andrey Zvyagintsev är tillbaka med en ännu en film om lågmäld brutalitet i mänskliga relationer. I Saknaden puttrar känslorna ständigt under ytan med en tillbakahållen vrede som eskalerar i takt med ovissheten om den försvunna sonens öde. I, TONYA Den häpnadsväckande historien om konståkerskan Tonya Hardings uppgång och fall under 90-talet stör och förför. Craig Gillespie har satt en unik prägel på en film som sticker ut i mängden av biopics. DUBBELT BEGÄR Francois Ozons senaste film är en irriterande repetitiv mansprojektion av en hysterika, men den dramaturgiska kurvan är oväntad och diskussionsvänlig, så med reservation för det förstnämnda är den ändå oväntat sevärd. LIDA Anna Eborns film är ett ömsom hjärtevärmande och hjärtskärande porträtt om Lida, en ukrainsk kvinna som transporterar oss mellan minnen om kärlek, trauman och olika platser i tidsrummet. MAJA WALTRÉ maja.waltre@ng.se