Nolltretton 1
Chvrches Screen violence Nicole Sabouné Attachmen
t theory Glasgowbandet balanserar hela tiden på gränsen till att bli för poppiga, hittiga och lättviktiga, men på något märkligt sätt lyckas de alltid hålla sig på rätt sida. Förmodligen för att de helt enkelt är så jäkla bra. Levererar man kvalitet i grund och botten kommer man undan med nästan vad som helst. Och visst kan man tycka att Chvrches luftiga synthpop doftar 80-tal och känns nästan banalt tilltalande, men under den glättiga ytan vilar utan tvivel svärta, vemod och tvättäkta synthestetik. Det är ingen slump att Chvrches i första hand har sina fans bland samhällets svartklädda dysterkvistar snarare än hos den breda radiopubliken, även om bandet rent musikaliskt skulle kunna tilltala båda grupperingar. Att The Cures legendariska sångare Robert Smith gästar på “How not to drown” är ytterligare ett tecken på att Chvrches hör hemma på den mörka sidan. “Screen violence” är bandets fjärde album sedan starten 2013 och även om de var bra redan på debuten så tycker jag att gruppen bara blir bättre och bättre. Här känns det som att nästan vilken som helst av de tio spåren skulle kunna släppas som singel. Denna platta kommer hamna högt på årsbästalistan när musikåret 2021 summeras. (TP) Det var rätt kul där 2014 när både Nicole Sabouné och Beatrice Eli dök upp som två spännande svenska artister som båda levererade starka låtar med vackra melodier invirade i mörker och indieattityd. Båda var bra men i ärlighetens namn blandade jag ihop dem en smula, fast nu när jag tänker tillbaka så kan jag konstatera att Beatrice Eli var snäppet vassare. Båda har dock legat ganska lågt de senaste åren, vilket är synd. Men nu är i alla fall Nicole Sabouné tillbaka med tio fräscha låtar samlade på sitt tredje album. Och mycket av det som gjorde henne bra förr finns fortfarande kvar: rösten, svärtan, stämningen. Vi får dramatisk mollpop, precis som vi önskar. Pianot står i centrum, rösten måhända pretentiös men uttrycksfull, jag får associationer till såväl Kate Bush som till Min Stora Sorg. Hon har samarbetat med Jenny Wilson, som jag vanligtvis brukar ta varje chans att såga, men här måste jag erkänna att resultatet är väldigt lyckat. Plattan har en inledande monolog och några sega spår som får igång gäspreflexen, men som helhet får “Attachment theory” klart godkänt. (TP) Kanye West Donda Nä, jag tror det här är sista gången jag skriver om Kanye West. Han känns slut som artist, men framförallt slut som människa. Jag är trött på alla knasiga infall och alla idiotiska uttalanden. Bo i en stor idrottsarena, kandidera till presidentposten, säga att slavarna fick skylla sig själva, skilsmässan, storhetsvansinnet, den psykiska ohälsan. Det är inte roligt längre, och har i ärlighetens namn inte varit det på länge. Den nya plattan heter “Donda” efter hans bortgångna mamma och har haft en förvirrad och försenad utgivningsplan. Men framförallt är den låååång. 27 låtar och nästan två timmars speltid för att vara exakt. Jag drar på första spåret som är en minut där ordet “Donda” upprepas, och jag tänker: ska det vara så här nu i en kvarts arbetsdag? Ändå är det just musiken som i slutändan ger Kanye West ett visst existensberättigande, för hur tragisk han än är som person så får han ibland till musik som glimrar. Tyvärr missar man lätt det eftersom det drunknar i mängden. “Donda” bara maler på och borde kortas med minst hälften för att hålla uppe lyssnarens intresse. Jag är trött på både Kanye och hans musik, så i den aspekten skiljer jag inte på verk och person. (TP) One Republic Human Iron Maiden Senjutsu För sisådär 16-17 år sedan så var Myspace.com en populär plattform där man kunde bli upptäckt och få en massa fans utan att ha ett skivbolag i ryggen… och dessutom med möjlighet att tjäna en hacka. Ett gäng artister, Lilly Allen, Klaxons, Owl City för att nämna några, blev riktigt framgångsrika på grund av just Myspace. Även amerikanska OneRepublic tog sig fram den här vägen. Med låten ” Apologize” blev man snabbt populära och med hjälp av Timbaland och hans remix blev låten så småningom en megahit! Sedan dess har popbandet hunnit släppa en rad singlar och skivor, och nu är det alltså dags för ytterligare en utgåva. Ett släpp som jag villigt erkänner inte öppnade upp för någon större entusiasm till en början. Men efter ett antal lyssningar så har jag reviderat min inställning en aning då nya ”Human” faktiskt innehåller en rad bra låtar. Till den samlingen hör ”Run”, ”Someday”, ”Rescue Me” och ”Lose Somebody”. OneRepublic är inte kända för att ta ut svängarna och kör ofta på säkra kort där melodin och refrängerna ska ha den rätta ”hooken” och precis så är det även på nya skivan. Det är smörigt värre och avsaknaden av några låtar som sticker ut, som driver upp tempot, saknas på nya albumet där det mesta tuffar på… stabilt, men i samma takt och ton. (JL) De brittiska hårdrockarna som var med och skapade NWOBH i början av 1980-talet är stil going strong. De mal på med köttiga och vräkiga låtar och det verkar som att för dem är åldern inte något problem, snarare tvärtom. För sedan början av 00-talet har låtarna på deras plattor haft en tendens att bara bli längre och längre. På denna platta är snitttiden som låtarna klockar in på över åtta minuter och trippel-lpn klockar in på närmare en och halv timme. Dock kan långa låtar ha en tendens att bli tråkiga och enformiga. Här ligger man väldigt nära den gränsen, då berättelserna man vill förmedla i text och musik inte lyfter till de absoluta höjder som de har levererat tidigare med hårdrocksanthemet "Hallowed be thy name" som pricken över i:et. Vi fann även det drivet i det senare albumet "A matter of life and death". Dock går det inte att klaga på hantverket, då detta är ärrade rävar som kan sin bok utan och innan. Deras arrangemang och sätt att bygga upp gåtfulla stämningar är det ingen inom det hårdare gebitet som rår på. Har levererar de på ett sätt som är otrolig imponerande och visar att gammal är äldst. Plattan håller en hög lägstanivå och växer efter ett par lyssningar, även om några kortare alster inte skulle ha skadat. Men, kanske är man lite kräsen efter alla fantastiska låtar de levererat. (BN) Timbuktu Du gamla du nya Just det, Timbuktu håller på med musik ja. Det är lätt att glömma, särskilt de senaste åren när musikbranschen gått på sparlåga, men det har gått ända sedan 2014 som Timbuktu släppte en riktig platta. Vad har han sysslat med sen dess? Jo, boken och scenföreställningen “En droppe midnatt” till exempel. Och så har han blivit pappa också, något som vävs in i texterna på denna skiva. Jag vet inte om man ska kalla det för comeback, men det är roligt att Jason “Timbuktu” Diakité släpper en ny skiva efter att ha legat lågt några år. Det behövs någon som berättar om läget i landet på det sätt som han är så bra på, där allvarliga budskap förpackas i stenhårt sväng och ett friskt humör. Och just svänget är ett annat skäl att slänga på plattan, för man kan skita i allt runt omkring och bara gunga med, skaka på höfterna och dansa som en galning om man känner för det. När det svänger hos Timbuktu är det få som slår honom på den punkten, det är sen gammalt. Dessutom behövs han för att han binder ihop Skåne med världen och tar oss med på välbehövliga resor till exotiska platser, musikaliska möten och eskapistiska drömmar, på samma sätt som Nisse Hellberg och Peps Persson innan honom. Den senare dog tidigare i år, men har en värdig arvtagare i Timbuktu. (TP) NOLLTRETTON 63