Utmärkt Örebro 1
”JAG HAR ALDRIG VARIT NÅGON TRÄNINGSPERSON OCH HA
R NÄSTAN ALDRIG TRÄNAT FYSISKT I MITT LIV. MEN JAG HAR LEGAT PÅ SOFFAN OCH TRÄNAT MIN HJÄRNA OCH MIN MENTALA STYRKA ISTÄLLET. JAG HAR HAFT TID ATT FUNDERA ÖVER VARFÖR DET ÄR SÅ HÄR, VAD VILL JAG, HUR KÄNNER JAG OCH VARFÖR AGERAR JAG SÅ HÄR? ALLT MEDAN MINA KOMPISAR SPELAT FOTBOLL.” – Nu som vuxen längtar jag tillbaka hem. Jag tog med mig Fiorella på en roadtrip upp till Gällivare. Det tog tre dagar att bila upp då jag ville stanna och titta på allting. Det var som att cirkeln blev sluten och jag kunde försona mig med allt gammalt. Fiorella var tolv år då och när jag var tolv år hände allting däruppe. Nu satt vi uppe på Dundret och såg ut och konstaterade att livet är bra. jag var med om ganska mycket skit. Jag förlorade min lillebror när jag var liten, min andra lillebror är svårt sjuk och lever fortfarande med den sjukdomen. Mina föräldrar skilde sig, min pappa valde många gånger alkoholen framför oss barn medan mamma alltid stått där och funnits för mig. Men det har aldrig gjort mig svag utan jag har sett det som att det är det som gör mig till den jag är. Jag har alltid varit stolt över den jag är. Till Örebro kom Linda 1998 med sin mamma, mycket beroende på att Lindas lillebror med sin sjukdom skulle börja på Ekeskolan, en specialskola för barn med olika sorters funktionsnedsättning. – För mig var det rätt skönt att komma hit för det var ingen som visste någonting om mig här. Gällivare var så litet att alla visste vilka alla var och hade sin bild av dem, folk tyckte nog att jag var dryg där men jag var mest blyg. Så när jag kom hit tänkte jag att nu kan jag bli den jag är utan att behöva passa in i det folk förväntar sig att jag ska vara. Så det finns som vanligt positiva och negativa saker med hur man växer upp. 58 Livet som det ser ut idag för Linda inleddes som sagt på sätt och vis när hon fick dottern Fiorella men även när hon tog beslutet att säga upp sig från Café Java. Det var också där yrkeslivet inleddes på allvar. Vägen var kanske inte utstakad men nya kreativa tankar visade sig. – Det är lite den klassiska klyschan att när man får barn så byter allting plats, egot raderas bort, vilket var jättebra för mig. Då kände jag att det här livet är för hennes skull. Inte för att jag tog bort mig själv men jag har ett ansvar. – Då sa jag upp mig och ganska snabbt bestämde jag mig för att jag ville bli evenemangsansvarig på City Örebro. Fast jag hade ingen utbildning, ingen erfarenhet förutom att möta människor och göra sallader. Men en dag ringer telefonen, det var Nina Dahlström som hade den tjänsten då men skulle gå på mammaledighet, och hon undrade om jag var intresserad av att vikariera för henne. En fråga Linda förstås svarade jakande på. – Det stärkte mig mycket samtidigt som jag fick möjlighet att upptäcka mina egna förmågor. Jag fick utrymme att göra det jag redan visste och trott att jag kunde göra. Det var en häftig känsla. Jag var där i ett år på det här vikariatet. Sedan ringde Jacob Strömberg (som då