DT 1
intervju det har varit innan när vi började, så t
rodde jag fram tills jag fyllde 35 att jag skulle försörja mig som syntpopstjärna. Det är en helt idiotisk idé med tanke på att synten tvärdog 89. Precis när vi började komma ut med demos och blev brädade av Broder Daniel. Göteborgs sämsta band fick skivkontrakt och inte vi. Sedan har vi omprövat det en hel del och insett att det var nog rätt att välja dem då. Men det här blir ändå en sorts revansch och ett sätt att sluta cirkeln. Jag brukar tänka på det här som att det är som första kyssen eller första gången man är olyckligt kär, det är precis samma känsla i det första riktiga bandet. foto: Amanda Båmstedt inte riktigt aktuellt att vi ska hålla på. Det här är något vi gör en gång, något som vi har drömt om sedan 1988. Ska man göra en spelning så måste man ge allt man har, både av tid, ekonomi och allting. Det är den spelningen vi gör, så tänker jag i alla fall. Då måste det vara bra. Det här har följt med sedan vi var 13 och 14 och har alltid funnits i bakgrunden. Nu äntligen finns det en skiva och äntligen ska vi faktiskt få göra en spelning på en vettig scen. Det är nu eller aldrig-känsla över hela det här projektet, innan vi dör. Känner ni prestationsångest inför det? M: Vi är trygga med att vi ger vår bästa ansträngning. Sedan får det landa hur det gör, men om man förbereder sig allt vad man kan så får det bli som det blir. C: Nej, det här är väl det bästa man kan göra för att motverka prestationsångest, att man förbereder sig in i minsta detalj. Till skillnad från hur 28 djungeltrumman.se • 2018 Hur känns det, kommer ni att fortsätta? C: Jag vill väldigt gärna fortsätta, det har gett mig så mycket och är en sådan avstickare jämfört med vad vi gör i övrigt. Just nu leder jag det största radioprogrammet i Sverige, det absolut folkligaste man kan göra, många gråhåriga människor som lyssnar och dricker kaffe. Kennelklubben är kanske det smalaste man kan göra. Båda delarna behöver varandra för att man inte ska bli någon klichébild av sig själv. M: Vi kommer att fortsätta. Det är svårt att tänka sig vad det ska bli. Jag är ganska säker på att vi kommer kunna säga att vi har gjort allt vi kan och att det blev som vi ville att det skulle bli. Sedan kan det landa hur som helst. Vi är redo att göra den här resan igen, sen får man se om folk kan vakna för synt igen. C: På ett rent vänskapsplan så känner jag att du har varit så viktig för mig och vem jag blev. Bara att få sitta med dig i den här grottan och känna att det inte finns någonting annat utanför är som terapi. M: Då har vi inte fått pressen på oss med andraskivan än. C: Vi kommer aldrig att få det. Det är det som är så skönt. Jag är så glad att världsturnén jag såg framför mig blir ett gig på Pustervik. Det känns väldigt praktiskt.