Sten Omslag
Sten Innehåll
Sten Ordföranden har ordet: Säkra gravstenar
Sten Kort & gott: marmorminimalism, nytt showroom,
gymnastikredskap i kalksten med mera
Sten Stenbrottet: Brunflo
Sten Intervju: Anna-Malin Andersson
Sten Tema: Kyrkogårdens kulturmiljö
TEMA KYRKOGÅRDENS KULTURMILJÖ N orra kyrkogården
i Lund är en grön lunga. Cyklister slinker in via huvudporten, susar vidare under träd - kronornas väldiga tak och försvinner bland löv skuggor och kuttrande duvor. En genväg, en stunds vila i vardagens brus. Kyrkogårdarna har ett tonläge som vi inte möter någon annanstans. Sorgligt tycker vissa, andra älskar fridfullheten och kontakten med historien: namn, årtal och titlar. Det här är en klassisk kyrkogård, med pampiga gravstenar, grönska och ordning. Men kikar vi närmare syns alla tecken på de stora förändringar som nu påverkar våra kyrkogårdar och begravningsplatser, med dem även stenindustrin. Problem men också möjligheter. – Jag är orolig. Att det blir ovanligt med dessa täta, omväxlande kyrkogårdsmiljöer ligger antagligen inte så långt borta, säger Monica Sandberg, kyrkogårdsarkitekt på Landskapsgruppen Öresund. Med nästan trettio års erfarenhet av kyrko gårdar är hon en auktoritet. Hon arbetar också med andra kulturmiljöer, men kallas ofta till kyrkogårdar landet över för att göra bedömningar och inventeringar, och utveckla nygestaltningar, som Pålsjö nya kyrkogård där hon skapade ett landskap anpassat för olika religioners gravar och sedvänjor. Hon är hemma på Lunds norra och visar vägen in den äldsta delen, anlagd 1816, när Lund tog ett radikalt steg och lade sin begravningsplats utanför stadskärnan. Vi går bland vindlande gångar och buskar, en unik kyrkogårdsmiljö i Sverige, inspirerad av den engelska parkens vildvuxna romantik. En fin mix av tider och stilar: stenar i kalksten, ljus granit, gjutjärn, katalogstenar från 1800-talet, nationalromantik och jugendstil. Stenar berättar om professorer, en sparbanksdirektör, en stenkolshandlare, bildhuggare, köpmän och författaren Lars Göransson. Det är en idealisk viloplats, inbäddad i natur. – Vi svenskar vill gärna ha det så. Naturen blir allt viktigare L Monica Sandberg, kyrkogårdsarkitekt. ite längre bort, i en nyare del visar Monica Sandberg en numera populär lösning, en askgravplats med återgångna, högsmala stenar av 1800-talsmodell. Bra med återbruk, men stenarna är stumma i ytorna och ser nästan ut att vara gjutna i betong. Behandlingen påminner om hur man förr lutade av gamla möbler väldigt hårt. – Det är fint att de gamla vårdarna används, men de har dö dats genom att avslipas och överblästrats. Jag önskar att man slog vakt om hantverket som finns i de äldre stenarna. På ytorna har namnplattor monterats som står i hård kontrast mot stenen. Monica Sandbergs erfarenhet är att stenbranschen av kostnadsskäl gärna blästrar maskinellt. Då försvinner den äldre huggna ytan med sina glänsande kristaller och polerade dekorer. Med högtrycksrengöring och lite tålamod skulle det gå att få återvunna stenar jättefina. Även äldre dekorer är fullt möjliga att återskapa om stenen slipas om. – Som beställare har man ofta inte kunskaperna. Jag vill att det ska komma ut en konkret manual för förvaltare om hur man kan beställa bra omarbetningar. Det ligger i stenbranschens intresse att få lägga mer arbete på gravstenarna och behålla hantverkskunskaperna. Allt färre beställer helt nya gravstenar av traditionellt slag, i alla fall bland ”vanliga” svenskar. För personer med rötter i andra kulturer och religioner kan det vara viktigt med påkostade gravstenar. Vi passerar en av kyrkogårdens mest uttrycksfulla gravar, en liten pojke som sitter mellan två väldiga änglavingar. Han blev bara fem år och hans kärlek till Pokémonfigurerna visas genom att hans staty spelar Gameboy Advance. I rutan syns pokémonen Graveler. Sorgen sitter där evigt, i avancerat huggen marmor. En landskapsarkitekt och en konstnär utformade graven. Här syns familjens rötter i en annan kultur – en väldig skillnad mot askgravplatsernas anonyma aura. på kyrkogårdarna, säger Monica Sandberg och visar ett exempel på en återbrukad grav som förvandlats till en trädgårdstäppa. Ingen gravsten eller stenarbeten, i stället rabatter med örter och blomster och en natursten med målat namn. Är det en ny trend? – Nej, det är ovanligt att någon vill ta sig an en grav som kräver ständig skötsel. Grönska på kyrkogårdar är inget modernt påfund. Träden och gravplanteringarna har funnits där sedan början av 1800talet, men som en reaktion mot stenöknar med pråliga stenar, obelisker och dammiga grusgångar kom klippta rumsskapande häckar in i början av 1900-talet. Gravstenarna skulle underordnas och blev lägre och bredare. E tt stort problem i dag är instabila gravstenar. Läget blev akut när en flicka dog under en vältande gravsten i Bollebygd 2011. Ett påbud utgick att alla stenar skulle testas. Många farliga stenar fick säkras temporärt med pålar och band eller helt enkelt läggas ner i väntan på omdubbning. I Lund syns båda varianterna. Att bevaka säkringen av gravstenar skulle ha gjorts kontinuerligt av kyrkogårdsförvaltningarna under alla år, men de har ofta legat efter. Den ackumulerade effekten blev en katalysator för avsteningen på många kyrkogårdar. Att säkra en sten kostar en del, och alla vill inte eller saknar möjlighet att bekosta den och lämnar därför tillbaka gravplatsen. Förvaltningarnas praxis är då ofta att röja stenarna, om de inte är särskilt utpekade som kulturhistoriskt värdefulla. Men man tänker sällan på gravste”Jag vill att det ska komma ut en konkret manual för förvaltare om hur man kan beställa bra omarbetningar. Det ligger i stenbranschens intresse att få lägga mer arbete på gravstenarna.” 14
Sten Projekt: S:t Olofs kyrkogård
Sten Projekt: Nedskalat mästerverk
Sten Bilden: Mats Waern
Sten Projekt: Rådhustorget i Umeå
Sten Aktuell: Ernst Kirchsteiger
Sten Stenpriset 2019: De nominerade
Sten Krönikan: Sten 80 år
Sten Nyhet: Gravvårdscertifiering
Sten Fråga Kurt & Kai: Om lutande gravsten, glidan
de gatsten och allrent