Bygdegården 1
POSTTIDNING Till brevbärarexpeditionen: Har adres
saten flyttat eller försändelsen på annat sätt är obeställbar, skicka adresslappen med notering om ny adress till: Bygdegårdarnas Riksförbund, Stadshagsvägen 6, 112 50 Stockholm. E-post: info@bygdegardarna.se KRÖNIKAN Var rädd om ”den tredje platsen” N umer är vi fler som ägnar oss åt kultur, det må vara musik, litteratur, konst, teater eller något annat. Och så finns det nu också mer kultur än någonsin att ägna sig åt. Med några enkla tryck på datorn lockar vi enkelt fram former och uttryck från snart sagt alla tider och alla platser. Fler kulturutövare har vi blivit, som dessutom kollektivt är bättre rustade än någonsin, med tid, pengar, teknik och utbildning. I jämförelse med tidigare sekel är det ingen tvekan om att kulturlivet är rikare i dag. Ändå är inte allt frid och Owe Ronström, professor vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet 28 BYGDEGÅRDEN fröjd. För med fler kulturutövare blir det också trångt när inte alla delar av kulturlivets infrastruktur hänger med och det uppstår nyckelhål att tränga sig igenom. Ett sådant nyckelhål är tillgången till arenor, platser där folk kan träffas och ägna sig åt levande kultur, IRL. För medan det på kort tid har tillkommit snart sagt obegränsade mängder digitala arenor, så tycks samtidigt tillgången på de mellanstora utrymmena minska, kärnan i det som kallats ”den tredje platsen”. Den första platsen är hemma, platsen för reproduktion och rekreation, där vi spenderar en stor del av vår tid och av våra liv. Den andra är jobbet, där vi skapar förutsättningarna för vår fysiska överlevnad. Den tredje platsen finns däremellan, där vi möts, stöts och blöts och tillsammans skapar kultur, civilisation och samhälle. ”För vad vi behöver framöver är inte mindre kultur, utan mer, därför att det är i kulturlivet visionerna om framtiden formas.” För vanligt folk var det länge ont om sådana platser. Men med frikyrkor, nykterhetsloger, biografer, bygdegårdar, folkparker och folkets hus kunde något alldeles nytt växa fram. Det är ju i dem ”det moderna Sverige” fick konkret utformning, i arenor som varken var små eller stora, men som var många, nära och tillgängliga. På stora anonyma platser finns idag ingen brist. Påkostade köpcentra, konferensanläggningar och sporthallar byggs som aldrig förr. Också privata arenor, vardagsrum, salonger, gillestugor, har blivit fler och större. I delar av Sverige blir bystugor och bygdegårdar just nu fler. Men i städerna, där ju de flesta numer bor, tycks de mellanstora utrymmena istället bli både färre och otillgängligare. Så uppstår en karaktäristisk profil: brett i toppen och botten, men smalt i mitten. Så ser det ut i alltfler sporter numer, som ett timglas eller ett äppelskrutt, med många i ”gärdsgårdsligan”, fler hel eller halvprofessionella än någonsin, men tunt däremellan. Så ser det också ut på kulturens område, till exempel i körlivet: i den ena änden skickliga sångare i våra bästa körer, i den andra ett ökande antal ”allakansjunga”körer med några övningstimmar i veckan och någon konsert om året. Men tunt däremellan. Äppelskrutt är problematiska. När det blir smalt i mitten blir det svårt att hålla förbindelsen öppen mellan botten och topp, vilket på sikt leder till förtvining. Det gäller för sporter liksom för kulturformer som körsång. Och det tycks mig som ett synnerligen allvarligt problem. För vad vi behöver framöver är inte mindre kultur, utan mer, därför att det är i kulturlivet visionerna om framtiden formas. Till det behövs arenor, många, nära och tillgängliga, så att de nödvändiga förbindelserna mellan topp och botten, det lokala och det globala kan hållas öppna. Finns det något att lära av hur det moderna Sverige kom till, så är det nog betydelsen av den tredje platsen, där människor kan träffas IRL, och tillsammans utforma framtidens hållbara kultur. Det, tänker jag mig, är ett synnerligen gott skäl att fortsatt hålla bystygor och bygdegårdar öppna, nära och tillgängliga. Foto: Privat