NG Gbg 1
J ag minns när jag upptäckte Hello Saferide hemma
i sovrummet i mitt barndomshem. Det var på högstadiet och Long Lost Penpal, The Quiz och My Best Friend kändes som något helt nytt – som att lyssna på en berättelse. Jag minns också att jag sedan kände mig både lurad och hänförd, men framförallt glad, vid upptäckten av den svenska versionen, Säkert!. Annika Norlin har sedan dess varit en artist, konstnär rent av, som funnits med mig och många. Vuxit med oss och konstant omvandlats – som ett virus, fast på ett bra sätt. Orkesterkonserter, musikbrevväxlingen Correspondence med Jens Lekman, och nu denna novellsamling. I åtta noveller skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron. I JAG SER allt du gör finns mycket av den Annika Norlin vi känner som låtskrivare där, med vardagsnära berättande, men också mycket nytt för att det helt enkelt är längre. Framförallt finns där egensinniga karaktärer att känna sympati med och känna igen sig i: ett dåligt band på turné som drömmer om genombrottet, en hemtjänstmamma som faller för dåliga killar, första ligget och många fler. Du är journalist i grunden och har en förmåga att aldrig stanna, att ständigt hitta nya uttryck. Hur ser du själv på förflyttningen mellan olika textformer? – Tack för att du uppskattar att jag rör mig mellan olika former. Varje rörelse brukar möta lite motstånd, vilket jag förstår. Jag minns att jag själv, innan jag började släppa skivor, tyckte det var konstigt att folk gjorde nya saker istället för att fortsätta göra den sak de var som mest framgångsrika inom. Men det handlar ju inte om det. Jag tror att jag egentligen har samma syn på skrivande som folk som bestiger berg eller nåt, jag vill inte klättra upp för samma berg två gånger, jag vet ju redan hur det ser ut däruppifrån. ANNIKA NORLIN HAR försökt skriva långt länge, men det har inte riktigt gått. Så hände tre saker som möjliggjorde en längre skönlitterär bok. En av dem var att hon hittade sin skönlitterära röst där det kändes lätt och roligt att skriva. – Jag har skrivit journalistik och låttexter i hela mitt liv, och har känt att jag hittat mitt språk inom det. Men skönlitterärt var jag inte framme. Problemet jag har haft med skönlitterärt är att jag själv har svårt för att läsa böcker där det liksom ligger ett skönlitterärt filter över boken, att man hela tiden tänker på att man läser en bok i stället för att vara i boken, att man tänker på författarens närvaro. Vackert språk har jag alltså inte gillat att läsa. Och det är svårt om man som jag älskar att skriva, för det är kul att skriva så vackert och intressant som man kan. Men man skulle kunna säga att det jag, utspritt under en lång period, gjort var att ta mitt språk till boot camp, strippade ner det till noll, tog bort alla adjektiv, och först när jag gjort det kunde jag börja bygga på utanpå det. Om man läser boken nu är mitt språk inte alls så sparsmakat egentligen, det var mer att jag var tvungen att hitta någon slags kärna som var ren, och först efter det kunde jag göra karaktärer och världar. Och när jag väl hittat det var det helt plötsligt lätt och kul att skriva. HON BESKRIVER ATT det har varit svårt att navigera i avsaknaden av musik. För någon som är van att alltid ladda text med känslor från toner står man plötsligt inför utmaningen att locka fram känslorna bara genom ord. – För någon annan är det ju en icke-fråga, men jag ser hela tiden framför mig musiken till texten och blev ibland frustrerad över att jag inte fick använda det verktyget. Men jag tror jag också gick igång på det problemet, och såg det som en fördel. Det löste sig när jag började bejaka det, och försökte hitta sätt att arbeta som att det fanns musik i novellerna. De handlar ganska mycket om musik, det har varit ett sätt att visa det, att skriva in musik. Och om man läser med de glasögonen kan man nog också se hur jag textmässigt försöker visa var det är refräng eller var stråkarna kommer in. Hur menar du? Jag känner ett omedelbart behov av att läsa om boken. – Det här är assvårt att svara på märkte jag nu. Jag är nån slags synestetiker, alltså ett freak som kopplar ihop ljud, ord och toner i huvudet och tycker att det är helt självklart för mig hur saker ska hänga ihop, att ett visst ord har en viss ton. Det här är ju rent subjektivt, men jag glömmer alltid bort att det är det och tycker det är självklart. Refräng för mig kan vara att man byter tempus, från imperfekt till presens, eller att man skriver mycket mer fysiskt och i en annan rytm, att man flyttar sig från beskrivande till rena känslor. Och stråkarna, där det ska understrykas en känsla, det är också ett annat slags språk. Där får det vara vackert. HON NAMEDROPPAR OCKSÅ musik i flera av novellerna, Bach och Nick Drake till exempel. En novell handlar om band på turné, ett hardcoreband och ett punkband. – Min förhoppning är väl kanske att hjärnan ska få en tydlig bild av hur en scen ska kännas bara genom att säga Nick Drake, han ska fungera som en Madeleinekaka. Om man aldrig har lyssnat på Nick Drake så kan man gott börja göra det tycker jag. ÄVEN OM PLATSER sällan nämns under läsningen får jag känslan av att novellerna utspelar sig på mindre orter. Kanske är det för att de generellt gestaltar ett mindre liv och sammanhang och med karaktärer som känns annorlunda, men därmed också spännande – det fina i att få uppleva ett liv mer fragmentariskt genom noveller. JAG FRÅGAR ANNIKA om hennes egen uppväxt i Östersund, och numera leverne i Umeå, har inspirerat berättelserna. Om liv borta från storstaden påverkat henne mycket i skapandet? – Alla noveller i boken utspelar sig på olika platser i norra Sverige. Exakt var beskrivs sällan, och jag tycker inte heller det är viktigt, eller snarare: det har varit viktigt för mig att inte skriva det, för om jag hade skrivit ut exakta platser hade det tagit så stor plats. Det är väl för att många platser i norr så sällan får vara med i media, så det blir extremt viktigt när det väl händer, att det ska bli rätt. ANNIKA BERÄTTAR VIDARE att det faktum att boken utspelar sig i städer och byar i norr är både viktigt och inte viktigt alls för densamma. Sakerna som händer människor skulle ha kunnat ske var som helst, men jargongen är ofta hämtad från norr. – Hur sjukt det än låter har jag haft tv-serien Atlanta som ledstjärna i det här. Atlanta handlar ju främst om människor, manuset hade funkat var som helst, men man märker att det finns en tydlig humor och rytm som härstammar från att någon har bestämt sig för att serien inte ska behöva vara allmän, den utgår ifrån att man lyfter fram en viss slags rytm och människotyp som neutral. För mig har det nog också varit viktigt att placera texterna i norr kanske eftersom jag ofta har känt att alla kompisgrupper i alla orter kommer med olika uppsättningar normer och humor, och att jag ofta har känt att mitt sätt att vara kul eller min bild av ett logiskt sätt att leva missförstås av folk som har andra ramar. Om man bor i norr står man alltid i relation till storstäderna. Inte för att det är en så stor grej, men mer att det blir tröttsamt den tionde gången man säger nåt jättekul om sina egna tillkortakommanden och möts med ett ”Tryck inte ner dig själv! Du är jättefin, mäktig och stark!” Det blir förnedrande i sin enkelhet, man försöker vara rolig och möts som ett offer. DEN FÖRSTA NOVELLEN i Jag ser allt du gör berör på olika sätt bekräftelse. Den konstanta jakten på att känna sig sedd, hörd och uppskattad. Vi får möta en person som jobbar som bekräftare, en slags omvänd psykolog, som också själv kämpar med det egna bekräftelsebehovet, i synnerhet från män. Det är tydligt att just detta tema kanske är bokens enskilt viktigaste, åtminstone att döma av svaret på frågan hur Annika Norlins egen relation till bekräftelse är. – Väldigt laddad, och jag tror att det är anledningen till att jag hade så mycket att skriva om det. Även om jag jobbar mycket med andra personer är jag ofta till syvende och sist själv, och det har inneburit att jag förstått hur viktigt det är för mig att bara be någon att spegla en, förklara för en vad som just hände. Det är som att man inte vet om det var något om ingen säger att det var något. Det låter helt skruvat, men jag kan flera år senare behöva kommunicera med mig själv: ”Där när du spelade för tusentals personer, eller där du fick dödshot, eller där du fick en guldskiva, eller där du blev hånad i tidningen, det var faktiskt något. Även om du inte fattade det just då. Det är ok om du kände mycket saker kring det.” Så det finns dels det, att jag har upptäckt mitt eller människans behov av att någon som bara säger rakt upp och ner ”Det där hände.” Den delen av bekräftelse. NR 03, 2020 | NÖJESGUIDEN 19