STT 1
12 STT Vecka 6 onsdag 10 februari 2016 PÅ MOGAVIS
Mogaskolans tidningsredation består av några elever i nian. I veckans STT bidrar redaktionen med två sidor om skolans resor ut i Europa. Mogaskolan ute i världen I höstas åkte jag och tre andra elever till ett barnhem i Pabrade Litauen tillsammans med Mogaskolans dagsverke. Skolan har hjälpt till att samla in pengar till två olika barnhem i 20år. Varje år åker fyra elever med två lärare till ett av barnhemmen. Jag tror att många känner till Mogaskolans Dagsverke. Om det kan man läsa i tidningen varje år, både om själva resan till barnhemmen eller dagarna då vi samlar in pengar. I alla fall så har jag alltid vetat vad det är och fått lyssna på redovisningar ifrån de elever som åkt varje år. Syftet är att få eleverna på skolan motiverade att vilja hjälpa till och kanske även få åka med på resan. Åtminstone så har det motiverat mig och jag fi ck chansen att åka med på en resa som jag aldrig tror att jag kommer få göra igen. För hur många gånger i livet åker man bort för att besöka ett barnhem i ett så fatt igt land med förhoppningen att det vi har jobbat för gör skillnad för dem? Minnesvärda dagar Vi fi ck träff a barn som har fått fl ytt a ifrån sina familjer och istället placeras på barnhemmet och lära känna nya barn. Men man såg verkligen att de tog hand om varandra som om de vore en stor familj. Något jag tänker tillbaka på lite extra är när de små barnen sprang runt med oss och skulle visa olika lekar, hålla oss i handen och alla god natt - kramar. Men vi gjorde mycket mer än att träff a barnen. Bland annat fi ck vi göra besök på en tefabrik och se hur arbetsförhållandena var. Det var långa dagar med enformiga arbetsuppgifter för en minimal lön. Bland det första vi la märkte till när vi åkte in i Litauen var de fallfärdiga husen. Trasiga fönster och hål i taket var inget ovanligt. När vi åkte hem tänkte vi lite extra på det vi hade. Hur bra vi i Sverige kan ha det. Mogaskolans Dagsverke kan inte hjälpa alla men vi gör stor skillnad för några människor. Musik och dans Mogaskolan är också känd för sin kulturskola, inte minst Svenljungas Ungdomsorkester som varje år åker på turné. De senaste åren har det gått till Paris och Norge. Resorna i sig är otroligt roliga och något vi pratar om länge. Att marschera framför en orkester, representera Sverige och bli så varmt uppskatt ade är något speciellt. Man ler gärna lite extra och sträcker på ryggen när man går längs gatorna. Men det viktigaste vi får med oss hem är nog gemenskapen. SUO är för mig inte bara ett ställe där vi spelar musik eller dansar, utan även en förening där vi får träff a många med samma intresse. Intresserar du dig för dans och är musikalisk samt har en möjlighet att visa just dett a, så rekommenderar jag verkligen SUO. Förväntansfulla resenärer innan avresan. Från vänster: Clas Wallenberg, Tanja Johansson, Ellen Larsson, Oskar Gustavsson, Karl Lindman och Ann-Margreth Karlsson. En resa som satt sina spår SVENLJUNGA Jag var en av de fyra elever från Mogaskolan, som tillsammans med två lärare, åkte till Litauen nu i höstas. Vi åkte på uppdrag av Mogaskolans dagsverke, en organisation som sedan början på nittiotalet stött ar två institutioner, ett barnhem i Litauen, och en skola för synskadade i Rumänien. Tanken med resan är att eleverna som följer med ska få se hur När vi åkte hem tänkte vi lite extra på det vi hade, hur bra vi i Sverige kan ha det. pengarna som samlas in kommit till användning, men också att se och uppleva något nytt , ett annat land, en annan kultur. Resan ordnas varje år, vartannat år går den till Rumänien, vartannat år går den till Litauen. En bit in på höstt erminen fi ck vi reda på när resan skulle gå av stapeln. Så nära inpå som om drygt två veckor kunde vi vara på väg. Vi, som var intresserade av att följa med, fi ck skriva upp oss på en lista, och sedan skulle fyra av de intresserade lott as fram. Från det att jag skrivit upp mig på listan och till dess vi fi ck reda på vilka om skulle åka med, var jag minst sagt nervös. Jag hörde talas om dagsverkesresan från min syster, som åkte med när hon gick i nian. Av henne har jag hört allt de fi ck vara med om och se när hon åkte ner, då till Rumänien. Det hon berätt ade var självklart spännande och intressant, och det gjorde mig sugen att följa med. Tanja Johansson, går i 9:an på Mogaskolan, är glad och tycker om att vara med vänner. Men så kom till slut en tisdag i slutet av september då glädjebeskedet kom. Jag var utlott ad och skulle snart vara på väg mot Litauen. Det var två nervösa veckor, förväntningarna och förhoppningarna växte och blev många. När avfärden närmade sig började vi packa en massa kläder, både nya och gamla, som välvilliga givare skänkt. Så kom äntligen den stora dagen. Det var dags för avfärd. Jag tror inte att jag talar enbart för mig själv, när jag säger att jag var riktigt nervös. Hur skulle resan bli? Skulle vi bli en bra grupp? Vad väntade oss egentligen? Jo, det var med fj ärilar i magen jag gav mig av. Resan var igång, och framför oss hade vi lång färd, först till Stockholm i hyrd minibuss, till bristningsgränsen packad med de skänkta sakerna och vår egen packning. Från Stockholm till Riga tog vi färjan, och när vi väl var på land, efter en natt s guppande sömn, var målet nära. Inifrån den fullpackade minibussen såg vi landskapet breda ut sig, nervositeten steg, en glad och upprymd känsla. Ju längre vi kom, desto bätt - re kändes det både i gruppen och för egen del. Ganska snart efter att vi kommit över gränsen till Litauen stannade vid ett storslaget och vackert monument, Korskullen. Det är precis vad det låter som, en kulle som är helt täckt med massor av kors, både meterhöga och centimetersmå, överallt, i tusental. När Sovjet ockuperad Litauen brändes kullen ner, men envisa litauiska bönder reste nya kors hela tiden, och efter självständigheten har kullen växt explosionsartat och varje dag kommer nya kors upp. Det var verkligen mäktigt att se. Nu var det inte långt kvar, när solen höll på och gå ner över nya landskap, rullade vi äntligen in i Pabrade, den lilla staden, i vilken vi nu skulle tillbringa de närmsta fem dagarna. ”Jag var utlottad och skulle snart vara Alldeles nära, i utkanten av staden låg barnhemmet! Där skulle vi bo, äta, hänga med barnen och ungdomarna. Så himla spännande! Vi fi ck ett otroligt varmt välkomnande, maten stod redan varm på bordet när vi kom, och barnen var minst sagt lika förväntansfulla som vi. Den kvällen somnade vi snabbt, trött a av allt resande, i våra små gästrum i ena hörnet av den stora byggnaden. En spännande och lärorik vecka kunde börja. Och en spännande vecka blev det! Redan första dagen drog äventyren igång. Vi skulle ju dels få hänga med ungdomarna och barnen på barnhemmet, dels få en inblick i hur det fungerar i ett land så nära, så dagarna ägnades åt många studiebesök, och på kvällen tillpå väg mot Litauen” bringades mycket tid i hemmets idrott shall, där skratt en ekade och bollarna till slut var överallt. Vi var både regelrätt a turister, gick och titt ade på konst i den litauiska skogen, gick på guidad tur under Vilnius domkyrka och fi ck höra om stadens historia, besökte medeltidsborgen i Trakai och åt gigantisk äppelkaka på ett minizoo, men vi var också på studiebesök på ett hem för utvecklingsstörda, på ett asylboende, en tefabrik med mera. Vitt skilda upplevelser, som gav en så fi n resa. Det var så roligt att gå och skratt a tillsammans när vi titt ade på de suspekta konstverken, eller spelade fotboll i barnhemmets idrott hall och växt som grupp, och det var så spännande att upptäcka något nytt , ett annat land så nära, men ändå så olikt Sverige. Det gav verkligen intryck att gå bland de värsta skjulen i kvarteren vid barnhemmet, att vara på tefabriken och höra hur låga löner arbetarna har. Både skoj och allvar. Men allt har ett slut. Efter fem dagar var det dags att ta avsked från alla mysiga barn och härliga ungdomar vi bott under samma tak som de senaste dagarna. Vi kramades och sedan satt e vi oss i bussen igen, mycket rikare på erfarenheter och upplevelser. En resa som satt sina spår. KARL LINDMAN FOTO: KRISTINA SKÄREMO CARLSSON