Nöjesnytt Helsingborg 1
Kan du berätta om ett fint turnéminne från förra
året? – Giget i Globen, när det var första gången på två år som vi ställde oss på en scen. Jag har stått med det här gänget på nån jävla nattklubb i Skövde i en källare och börjat spela 00.30 på kvällen och gått upp och kört en halvtimme. Stått och roddat ner alla grejer med Red Bull Vodka under fötterna. Den grejen har vi gjort ihop så många gånger, och så står vi där. Vi hade en front drop som hängde ner framför oss när vi började spela som sedan skulle falla ner. Och så står man där bakom och bara tittar på varandra. Jag drog ut på det introt skitlänge, man började liksom gråta, sen föll det och så var det 11 000 personer där. Den stunden var religiös för att man tittar på sin kompis som man gått igenom en massa grejer med, som inte har med musik att göra för att vi också är bästa kompisar, och så får man göra den grejen ihop. Jag minns att jag tänkte att shit, det här får fan inte alla göra. Alla får inte uppleva den här grejen. THOMAS BESKRIVER EN känsla av full kontroll. – Det var som att jag väntat hela livet på möjligheten att visa att jag kan få Globen att kännas som en nattklubb. Det var nåt man hade drömt om och kanske glömt bort, och så var det bara fan, nu får vi göra det här. Och jag visste att vi skulle ta vara på den chansen. Den stunden när vi stod bakom det här tyget minns jag som en helt fantastisk grej att få göra med sina kompisar. Det var den absolut coolaste grejen som jag gjort live någonsin. När man tänker på sånt som man drömmer om tänker man att det är 32 | nojesnytthelsingborg.se en slutdestinaton – när jag når målet eller drömmen, då är det klart. Men när man står där inser man att det är tvärtom, det är liksom början. Det är början på nåt helt sjukt och det hade jag aldrig fattat. Nu står man här och får göra nåt man drömt om och så känns det som att det är en nystart. Nu börjar det. Allt innan var bara försäsong. Vad fint. Det känns som att många vittnar om att de känner sig tomma när de har uppnått stora mål. – Jag har liksom ingen affärsplan, den är inte baserad på framgång. Den är baserad på att åstadkomma saker. Mina drömmar var i perspektivet ganska små när jag var liten. Jag drömde om att inte jobba på Uddevallahem eller Coop. Det var min stora stora dröm, tänk om jag får ta mig någon annanstans än här, från den här lilla stan och alla begränsningar som jag upplevde att folk satte på en. När jag flyttade hit upp kanske jag kände tomhet, men den här grejen har jag nog aldrig sett som en bild framför mig. Jag har inte gått och tänkt att där är Globen, en dag! Jag har tänkt att tänk om jag kan skriva en till låt imorgon, vilken grej om jag klarar att göra en skiva till. För mig var det en insikt – nu börjar allting. Det känns som att man hållit på hela livet, vad härligt att det startade nu. Att vi löste det. Det har varit en bumpy road, livet är ju det. Jag förstod mycket grejer bara på de korta sekunderna. Sedan tog man bara nästa ackord och körde. Men jag stannade ändå upp där och mycket tänktes på. Han tar sats och fortsätter. – Uppfattningen som jag får att andra har av mig är att jag glider runt och så bara händer det saker som jag inte är beredd på. Att jag bara är så här, wow, jag är så tacksam. Vilket jag verkligen är, men du kommer inte dit om du inte vågar säga ja till grejer och satsa stort. Och vågar tänka att inget är omöjligt och alla de här klyschorna. Men det är ganska talande att jag kände så de första 40 sekunderna där, och sen när jag gick av scenen träffade jag min bokare och vapendragare Johan Lindqvist. Det första jag skrek till honom var “Vad gör vi nu?”. Det var två timmar senare. Hela det känslospektrumet är där. Den där kyrkliga stämningen när man tittar på sin kompis och sen efteråt var det enda jag tänkte: “Ge mig mer!”. Jag kan tänka mig att man blir beroende av känslan om man har fått uppleva den. – Ja, verkligen. Med det sagt tror jag också att man kan uppleva den i allt möjligt. Det här är bara en extremt tydlig grej, när man upplever den höjden av självförverkligande och adrenalin. Min farsa bygger hus. När han har byggt ett skitfett hus känner han ju det. Det är bara inte lika tydligt som när man står inför 11 000 pers. Jag gjorde det, jag trodde aldrig det skulle gå men jag gjorde det. Folk har det i sina liv om man bara vågar, vad det än är. Det känns som att jag är på en inspirationsföreläsning. – Haha bra! Det är precis så jag vill att mina intervjuer ska vara. THOMAS STENSTRÖM ÄR tolv år in i karriären och har betat av musiksveriges motsvarighet till big five. Jag frågar vad som återstår. – Mer! Större! Bättre skivor! Det känns som att jag precis har börjat och förstått. När man känner så känns det också som att det är en jävligt lång bit kvar. Det finns större ställen och det finns läskigare grejer. Det finns så mycket som jag vill övervinna och göra. Vad vill du göra? – Jag kan spela Globen fyra gånger i rad då. Den definitionen av att ha gjort mycket – att det är många människor som lyssnar på en och många som kommer och tittar – det är mer en effekt som jag ser på det. Vilket är fett, och det är klart att jag vill se hur det känns att spela för 50 000 personer. Men framför allt tycker jag att den stora inspirationen är att inte tappa farten och att fortsätta göra musik och fortsätta utmana sig själv. Göra den grejen hela tiden bara, för det är klart att det blir svårare och svårare. Om det är det här dagliga antecknandet och att hela tiden beskriva sin vardag i musik och fortsätta göra det under en lång period som ett liv är, det är typ det jag ser som mitt mål. Att klara av det på ett ärligt sätt. Jag kanske skiter i det och slutar om ett tag, men den enda gången jag faktiskt tänker på sådana här grejer är när någon frågar mig. Jag bara gör och tycker att det känns jävligt meningsfullt. Samtidigt vet jag inte vad jag vill göra, men det finns jävligt mycket jag inte gjort. Thomas Stenström turnerar landet runt under sommaren och släpper albumet Superlativ 97 i oktober.