NG Gbg 1
STRIDEN OM PUBLIKRESTRIKTIONER SPELAR (INGEN) ROL
L Vårens och sommarens nedstängning av kulturen verkar ha väckt en oerhörd längtan. Kanske är det att mjölka en kossa som redan blöder men vad saknar man egentligen med livemusik? undrar Nöjesguidens Stina Vickhoff. TEXT: STINA VICKHOFF J ag minns min sista konsert innan pandemin, och jag vill glömma den. Det var i februari på en anrik scen i centrala Stockholm. Skor var fastlimmade i golvet av söta drycker i highballglas och i sista låten var publiken och jag två centimeter från att bli sprängd i luften av pyroteknik. Livet passerade i revy, vi bad kollektivt vår sista bön och när chocken lagt sig klappade vi håglöst i händerna samtidigt som akten gick av scen. JAG MINNS INTE min sista arenakonsert innan pandemin, och det är nog för att jag stannade hemma. En röst i mig vägrade sätta sig på tuben ut till Globenområdet, läppja folköl, köpa chipsförpackning med tre chips och sitta på plast. Före att bevittna en livekonsert med en artist jag troligtvis verkligen gillar prioriterade jag att stanna hemma för vi vet ju vid detta laget att det är omöjligt att ta sig hem från Globen och för att inte tala om Friends Arena. Har någon lyckats ta sig därifrån någonsin? 32 NÖJESGUIDEN | NR 12, 2020 JAG MINNS KNAPPT mitt sista festivalbesök innan pandemin och det är nog för att upplevelsen varit densamma det senaste decenniet. Nuförtiden kommer minnena från den blöta staden endast till mig som fragment. Dagarna som följs åt när augustihelgen tagit slut är ett töcken av toxiner som inte bara svårt infekterat min lever utan också min hjärna. Innan jag minns spelningarna minns jag taxiresor, köer till berusningsmedel, alkoholutslag och gröna sms som säger ”vi står tre träd från ingången” - och sen att aldrig hitta trädet eller vännerna. Jag minns hotelldörrar, hangarer på Hisingen, män som jag vill träffa men som inte vill träffa mig och skogsdungar utan ljus där musikens effekt enkom är ett resultat av substanser snarare än kärlek till musiken. Jag minns att jag tittar på andra kvinnor och raljerar över hur uppklädda de är men innerst inne sörjer jag att jag inte kan ha jeansshorts längre. När jag scrollar bilder består fotografierna från de första åren av mig hoppande framför scener, mina jeansshorts och jag löper i en trekant mellan Azalea, Flamingo och Linné: Jag verkar glad? PÅ BILDER FRÅN senare år ligger jag raklång, med såsig uppsyn i en brassestol där Absolut Vodka blandar en drink samtidigt som mina organ skriker till mig att ge dem andrum. Sakteligen tynar jag och min lever bort medan männen runt omkring mig fastnat med nyckeln i näsan. De andra råvarorna är ekologiska. DE SENASTE KULTURDÖDA månaderna har lett till en översvallande tråkig insikt. Jag är konservativ och vill gå bakåt i utvecklingen. När jag sonderar min egen konsertterräng från de senaste åren är jag uppenbarligen måttligt imponerad och vill drista mig till att fråga; är det nödvändigt att häva publikrestriktionerna på åtta personer? Jag känner mig långt bort från livemusiken inte bara tidsmässigt utan också känslomässigt och jag är rädd att pandemin skapat bestående sprickor mellan oss två. UNDER PANDEMIFRIA TIDER täcker Tina Mehrahfzoon, musikjournalist på P3, flera festivaler per säsong. Hennes festivalkarriär tog fart 2013 och sedan dess har hon rapporterat från de flesta, stora svenska aktörerna — från Brännbollsyran, till Way Out West, till Lollapalooza. Sist hon stod framför en festivalscen var Way Out West i fjol. – När jag kollade på Dua Lipas livestream för ett tag sedan slog det mig att jag ville prata med någon om vad jag upplevde, jag saknar det. Oavsett om det man lyssnar på är fantastiskt eller kefft så är det just gemenskapen jag saknar. UNDER 2010-TALET har ett skifte skett i svensk festivalkultur - den så kallade ”festivaldöden” som egentligen inte blev någon riktig död. Från att ha stått stadigt på campingtältets fyra ben i form av stora aktörer som Hultsfred, Arvika, Bråvalla och Peace & Love till spelare i något mindre upplaga som Emmaboda och Gagnef, är utbudet idag helt annorlunda.