NG Gbg 1
FOTO: MATTIAS AHLM LOLLAPALOOZA 2019 FOTO: PAX EN
GSTRÖM FOTO: JENNY INGEMARSSON GLOBALT ÄR TÄLTFESTIVAL, med moder Roskilde i spetsen, fortfarande normen men för Sveriges del har stadsfestivaler, med Sweden Rock borträknat, successivt blivit den vanligast förekommande formen. Och med det också en utveckling mot högre standard än så som festivalkartan sett ut i Sverige historiskt sett - ett skifte från spartansk campingfestival till mer bekväm stadsfestival. – Idag finns det någon idé om att det ska vara lyxigt att gå på festival och stadsfestivalerna har börjat med massa olika VIP-paketeringar. Så var det inte förut. Det lurar absolut ett lukrativt monster i branschen där de försöker få ut så mycket pengar som möjligt, säger Tina. PUBLIKKAPACITETEN PÅ DE största festivalaktörerna rymmer långt fler besökare än både Hultsfred och Arvika gjorde på sin prime. Det är onekligen något som lockar med den typen av VIP-paketering. – Jag saknar att gå på festival men jag saknar inte människorna. Störiga personer som pratar under spelning eller ställer sig framför en. Det blir så tydligt att de inte är där för att se artisten, eller för musiken. Jag känner mig som den där störiga lillasystern som blir borttryckt. Är det för smooth att gå på festival idag? – Jag tror bekvämligheten har mer att göra med var festivalen är än festivalen i sig. Den väsentliga skillnaden är ju att man inte campar längre, och med det inte heller vill sitta rätt ner i leran eller som på Roskilde rätt ner i dammet. Stadsfestivalernas approach blir naturligt att det är lite bekvämare och det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, tänker jag. Mycket av det som vi idag pekar på som en del av lyxpaketeringen är förbättrat av säkerhetsskäl, vilket man kanske inte tänker på när man pungar ut de där tusenlapparna. Du blir förmodligen mindre sjuk av toaletter med tillgång till vatten. EN SOM KAN svara för utvecklingen är Patrick Fredriksson, idag festivalansvarig på arrangören Live Nation & Luger. I början av 90-talet var han med och grundade Luger och 15 år senare Way Out West. Ett normalt år lägger han den kommersiella grunden för bland andra Way Out West, Lollapalooza och Summerburst. I våras när dödsstöten för festivalerna slutligen kom snuddade Patrick för någon sekund vid vad som kunde liknas vid lättnad över att få sin första sommarsemester på över 20 år. Sedan ersattes lättnaden av tomhet. ÄVEN OM ROSKILDE fortfarande starkt influerar svenska festivalarrangörer har det enligt Patrick Fredriksson skett en förändring i och med globaliseringen där publikens sug efter mer välstädade festivalbesök har ökat. Bråvallafestivalen gjorde ett försök att återinföra campingfestival i Sverige men gick i tidig grav efter fem år. – Idag åker svenskar på Primavera Sound (Barcelona) och Coachella och jämför med dem snarare än klassiska campingfestivaler. De ställer andra krav på oss som arrangör. Vi har global konkurrens på ett helt annat sätt än förut och framförallt måste vi ha en affärsmodell som håller ekonomiskt och där lyckas inte alla. I VÅRT SAMTAL blottar jag mina inre skavsår om att den ökade bekvämligheten på festival gjort mig odräglig. Att jag inte bara börjat förakta mig själv utan också alla andra som ser ut att fokusera på allt annat än musiken. – Det är en myt att säga att festivaler förr hade fler musikintresserade festivalbesökare. Fortfarande idag är det tiotusentals människor som åker till Roskilde bara för festen och skiter i musiken. Men Roskilde får inte den kritiken medan vi ofta får höra att folk inte lämnar VIP:en på till exempel Lollapalooza och Way Out West. Jag tycker inte det är så stor skillnad egentligen då och nu. Okej, men gör ni det för bekvämt för festivalbesökare idag? – Ja, det är såklart mer ordning och reda. NR 12, 2020 | NÖJESGUIDEN 33