Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Game of Thrones: Complete co
llection 8 säsonger/10 disc Det har rått Game of Thrones-hysteri i Sverige de senaste åren, men nu har den åttonde och sista säsongen visats så nu är det väl äntligen över. Nej, för lagom till jul ska det såklart släppas en fet box också. Den innehåller inte bara alla åtta säsonger utan även en stor mängd bonusmaterial. Här finns tio kommentarspår med skådespelarna och filmteamet, fem bortklippta eller förlängda scener som aldrig tidigare visats, nya animerade scener som ger en historisk bakgrund till viktiga platser och intriger och avsnittsguider som ger bakgrundsinformation om seriens olika karaktärer och platser. Dessutom en dokumentär om skapandet av den sista säsongen, en minidokumentär om ”Battle of Winterfell” samt en film om avslutningsavsnittet ”The Iron Throne”. (TP) Once upon a time in Hollywood V.52 Det känns som att Quentin Tarantinos filmer blir allt längre och allt långsammare för varje gång han sitter i regissörsstolen. Och det är lite irriterande, för hur fantastisk hade inte denna hans nionde och eventuellt sista riktiga film kunnat bli om han tightat till handlingen och kortat den med åtminstone en halvtimme? Å andra sidan är det synd att klaga, för trots sina brister är detta en riktigt bra film. Leonardo DiCaprio spelar en filmstjärna som är på väg ner i karriären. Brad Pitt är hans stuntman, vän och allt-i-allo. Det är slutet av 60-talet, hippietider och i utkanten av storyn håller Charles Manson och hans gäng på att planera mordet på Roman Polanski och Sharon Tate. Tarantino lattjar verkligen loss och fyller nästan varje bildruta med coola personer, häftiga referenser och intressanta detaljer. Steve McQueen och Bruce Lee dyker upp, Al Pacino och Kurt Russell har biroller, det blinkar om neonskyltar och Brad Pitt är supercool och supersnygg. Dessutom är det en slags metafilm om filmindustrin där Tarantino klippt in en massa påhittade filmer och tv-serier. Själva storyn glöms nästan av allt lull-lull men på något sätt klarar Tarantino balansgången. Detta är en kärleksförklaring till Hollywood från en av jordklotets största filmfantaster. (TP) Det - kapitel 2 V.04 Hösten 2017 kom första delen av nyinspelningen av Stephen Kings ”Det” med Bill Skarsgård i rollen som den onde clownen Pennywise, som lever på att glufsa i sig barn som han fångar genom att ta fram de rädslor de har inom sig. Filmen var kanske inte så skrämmande men lyckades ändå hyfsat med berättelsen kring barnens uppväxt och vänskap. Mycket tack vare att barnskådisarna var så charmiga. Två år senare kom del två där 27 år har gått och barnen har blivit vuxna. Pennywise har återvänt och gänget måste återigen samlas för att bekämpa clownen, och denna gång för gott. Uppföljaren är dock ännu svagare än del 1. Den är obegripligt icke-skrämmande och enda gången man blir rädd är vid några hoppa till-effekter. På tal om effekter så överanvänds datorgenererande bilder något otroligt, och dessutom på ett riktigt dåligt vis. Det-historiens kärna är barnens gemenskap, men trots en speltid på nästan tre timmar lyckas man ändå inte skapa något djup. Kanske på grund av kackigt manus, kanske på grund av slappa skådisar. Skarsgård har heller inte mycket att jobba med utan får mest se konstig ut och visa huggtänderna. Det känns som att det finns en ganska bra film gömd någonstans under ytan. Den visade sig då och då i ettan, men är dessvärre nästan helt osynlig i denna uppföljare. (TP) FILM TIPSET Aniara (2018) Det är inte så ofta det görs svenska science fictionfilmer, men ska det göras en ska det så klart göras på Nobelprisvinnaren Harry Martinssons klassiker ”Aniara” från 1956. Aniara är ett av de många rymdskepp som ska flyga Jordens befolkning till nya hemplaneten Mars. Men just när Aniara lyfter kolliderar farkosten med en asteroid, och tappar sin kurs. Passagerarna ombord inser att de aldrig kommer att nå sitt mål och sedan följer en annorlunda rymdfärd fylld med inslag av lesbisk kärlekshistoria, existentiell ångest, religion och sex. Förvänta dig inte en rymdfilm full med häftiga specialeffekter utan detta är en film som bjuder in till eftertanke och betraktelser om livet. Med enkla medel har regiduon Pella Kågerman och Hugo Lilja skapat en känslostark undergångssaga. (TP) 438 dagar V.52 Historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson är inte bara känd i Sverige utan uppmärksammades även internationellt. 2011 tog de sig illegalt över gränsen till Etiopien, men åkte fast och dömdes för terrorbrott. De dömdes till elva års fängelse och satt av 438 dagar innan de benådades och kunde resa hem till Sverige. Då hade de även hunnit med att skjutas, skenavrättas och levt i allmän misär i fängelset. Deras story blev en bok som nu blivit film efter manus av Peter Birro och regi av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg). I huvudrollerna ser vi Gustaf Skarsgård och Matias Varela, och i rollerna som utrikesminister Carl Bildt hittar vi Philip Zandén. Resultatet är en film som ibland glimtar till med riktigt fina små ögonblick där man ser produktionens potential, men lika ofta känns filmen halvtöntig med märkliga repliker, en parodiliknande Bildt-roll och fåniga scener som inte tillför något. Vad var till exempel poängen med laktosscenen? ”438 dagar” skulle nog gärna vilja vara en svensk ”Midnight Express” men det håller inte grundstoryn för. Filmen har gjort sitt bästa efter sina förutsättningar, men det hugger aldrig riktigt till i hjärtat. (TP) Crawl V.02 Kanske är detta ingen skräckfilm om ilskna alligatorer som det verkar på ytan, utan en film om klimatförändringarnas följder. För här får vi vara med om en storm som är något i hästväg och ett skyfall som inte bara får källaren att översvämmas utan även bottenplanet och övervåningen. Men mestadels är det i källaren filmen utspelar sig. Där fastnar en far och en dotter, omgivna av blodtörstiga alligatorer som hindrar dem att ta sig ut. Ute ösregnar det och vattennivån stiger stadigt. Det positiva är att de får en chans att prata ut om sin problematiska relation, det negativa att de snart dör - antingen genom drunkning eller som alligatormat. Bitvis är det riktigt spännande. Det finns en antal hoppa-till-ögonblick som får fart på adrenalinet, men som de flesta skräckisar är ”Crawl” också halvkorkad, otrovärdig och lättglömd. Filmen är dock föredömligt kort och tight berättad, och idén är tydlig och lättbegriplig: alligatorer i en vattenfylld källare försöker äta upp folk. Det finns också en realistisk (nåja) ton som jag gillar. Alligatorerna är inga supermonster och rollfigurerna är mer genuina än i många andra rysare, men det räcker dessvärre inte för att ta ”Crawl” ända in i kaklet. (TP) KLASSIKERN Moulin Rouge (2001) En färgsprakande filmfest som verkligen tar ut svängarna, inte konstigt att Baz Luhrmanns spektakulära musikalfilm blev populär när den kom. Handlingen må i grunden vara en ganska simpel kärlekshistoria men visuellt och när det gäller berättarglädje är det en fullträff. En passionerad poet faller för en vacker kurtisan i förra sekelskiftets Paris. Nicole Kidman och Ewan McGregor gör huvudrollerna och tar med publiken på en romantisk resa i en häpnadsväckande och sensuell värld på den burleska nattklubben Moulin Rouge. Många minns fortfarande musiknumren, McGregors och Kidmans strålande insatser och det filmiska fyrverkeriet som ”Moulin Rouge” visade upp. Filmen var nominerad till en lång radda Oscars och kammade hem två. (TP) NOLLTRETTON 53