Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnyheter
Svensk Jakt Viltsjukdomar
Svensk Jakt Rådjursjakt
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Jaktkultur: Samlaren
Svensk Jakt Test av stormtändare
Svensk Jakt Älgens sinnen
Svensk Jakt Lodjursjakt
Svensk Jakt Viltvård, fångst och fällor
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Sett & läst
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Soltider februari
Svensk Jakt Soltider mars
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Konsten att hålla käften Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. S ena nyhetssändningen på tv markerade läggdags. Jag hade precis rest mig ur fåtöljen, när arbetstelefonen tillkännagav att någon önskade etablera kontakt med mig. En lokalredaktör är ju i princip alltid i tjänst och en tidning är inte heller någon institution eller myndighet. En tidning är ett serviceorgan. Det hade jag tidigt under min journalistbana fått lära mig av den hårdföre notis chefen A-son på anrika Norran. Alltså svarade jag. Det var en jägare från det egna ”Värden flög bort till vapenskåpet och hann i förbifarten med att beväpna även mig.” länet som önskade veta om han skulle beså sin viltåker med vit eller röd klöver!? Jag redogjorde efter bästa förmåga för de båda klöversorternas förtjänster och därefter gled samtalet in på närliggande ämnesområden. Som exempelvis vikten av predatorkontroll samt lämpliga fällor och fångstredskap. Det hela slutade med att jag lovade besöka honom för att närmare studera hans arbete och metoder. Det blev gjort redan samma vecka. Efter en rundvandring bland viltåkrar, fångstplatser och olika viltvårdsarrangemang beskrev min guide hur han framgångsrikt bekämpade såväl kråkfågel som vitfågel. Alla förbipasserande minkar togs i fällor i den närbelägna ån och på motsvarande sätt hölls även mård och grävling i schack. Beträffande räv hade han genom fällfångst och åtelskytte från särskilda skjutlavar nästintill lyckats uppnå en nollvision. Att han i praktiken betraktade sina marker som rävtomma var inte svårt att förstå. Våra fältstudier avslutades vid ett väldukat kaffebord. Medan vi som bäst var i färd med att avnjuta bordets håvor fångade mitt öga en rörelse ute på gårdsplanen. En stor, vacker räv kom lugnt gående över den välklippta gräsmattan! Rävar som är ute och går mitt på dagen brukar vanligt vis ha skabb, men den här såg oförskämt frisk och väl mående ut. Åsynen av räven utlöste kupplarm i köket. Värden flög bort till vapenskåpet och hann i förbifarten med att beväpna även mig. Jag erhöll korta, koncisa instruktion er om hur jag skulle röra mig i den riktning räven försvunnit. Själv störtade han i väg och försvann bakom ladugården, eftersom han uppgav sig veta exakt vilken väg räven skulle komma – om jag nu till äventyrs lyckades sätta fart på den. ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 2/3 2019 97 Det gjorde jag tydligen inte, för någon räv anlände aldrig till generalpasset. Vi återsamlades i köket. Viltvårdsmannen var mycket nedslagen och sa inte mycket. Som situationen utvecklats behövdes det inte heller. För det i övermod sagda får man oftast äta upp, ibland med detsamma. Och det var ju precis vad som hade hänt. Jag fick en tankeassociation med en händelse som tilldrog sig för så länge sedan att jag fortfarande jobbade på Jaktjournalen med säte i Kungsbacka. En god vän till chefredaktören John Duff och mig hade bjudit en dansk jägare på älgjakt och skulle som tack få skjuta en sikahjort i hägn. Eftersom han saknade en sådan på sin trofévägg såg han mycket fram emot detta. Med vår vän i spetsen gick en liten grupp in i hägnet. John följde med. De banade sig fram bland fridfullt liggande, idisslande djur, tills en kapital hjort behagade ställa sig upp. – Den må du ta, beordrade dansken och hjortjägaren tog genast noggrant sikte med stöd av sin skjutkäpp. I skottet slog djuret ihop som när man tappar en handske. Exekutorn firade med att tända en Bellmans siesta och dekreterade: – Även om skottillfället är enkelt föredrar jag alltid att skjuta bröstskott såsom varande det säkraste i alla, förekommande jaktsituationer. När sällskapet kom fram till hjorten visade det sig att skottet träffat halskotpelaren. Hjortskytten tystnade, men vände sig förtroligt till John och muttrade: – Tänk, att man aldrig lär sig hålla käften.
Svensk Jakt Nästa nummer