Nöjesnytt Växjö 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN JU
STIN BIEBER "Purpose" (Def Jam/Universal) Bästa låt: "I'll show you" DANNY SAUCEDO "Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa" (Sony) Bästa låt: "Brinner i bröstet" nnnnn På sin första skiva på svenska vill Danny skala bort lagret mellan sig och lyssnaren. För att göra det krävs mer än bara texter på svenska, och Danny når inte riktigt ända fram. Skivan är i stora delar snyggt distanserad, vilket i och för sig kan vara en tillgång när det gäller popmusik. Överlag är "Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa" ett riktigt bra popalbum. Danny Saucedo rider vidare på den våg Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros rev upp med sina soloskivor för några år sedan, men öser in en större portion soul och storslagenhet. Dessutom är Dannys röst fantastisk, den bär upp varenda låt som ett instrument i sig. Hade hela skivan varit full av låtar som "Brinner i bröstet", vänskapsanthemet "Dör för dig" och mäktiga "Så som i himlen" (JÄKLAR vad bra de singlarna är) hade det kunnat bli mer än bara bra. Men några låtar är för tunna för att en förbehållslös wow-känsla ska infinna sig. Å andra sidan är väl bra ganska bra? SARA HALDERT nnnnn Under de tre år som har gått sedan Justin Bieber gav ut "Believe", hans senaste regelrätta studioalbum, har enormt mycket vatten runnit under broarna. Den kanadensiske popstjärnan har tvingats växa upp med hela världens ögon på sig– en process som inte direkt har varit friktionsfri. När Bieber i fjol var inblandad i skandal efter skandal kändes det som att hans karriär aldrig skulle repa sig, som att han skulle bli en ny Britney Spears. Med "Purpose" ger han dock svar på tal, det är ett oerhört ambitiöst album fullt av starka låtar – spår som "I'll show you", "Children", "What do you mean?" och "Sorry" övertygar såväl musikaliskt som känslomässigt. Justin Bieber har dessutom lyckats göra en skiva som kan tilltala en ny och äldre publik, ett konststycke otaliga tonårsidoler tidigare misslyckats med. LINUS BRÄNNSTRÖM ANNA TERNHEIM "For the young" (Universal) Bästa låt: "Hours" ONE DIRECTION "Made in the A.M." (Sony Music) Bästa låt: "Infinity" nnnnn One Direction är ju i sitt absolut rätta element när de står på scenen framför tiotusentals engagerade fans. Deras femte skiva är lämpligt nog just som en konsert – om än i omkastad ordning. "End of the day" och "History" kommer att få publiken att klappa i takt, "Perfect" är perfekt för allsång, "Long way down" kommer att få fansens hjärtan att slå lite snabbare och "Love you goodbye" kommer att få dem att gråta. Tillsammans med vajande mobiltelefoner och glittrande fyrverkerier kan "Infinity", som är skriven av samma trio som ligger bakom storhiten "Story of my life", vara en perfekt låt att låtsas avsluta kvällen med. Och när de sedan återvänder upp på scenen för att köra par extralåtar kan de avsluta akustiskt med "I want to write you a song". Sammanfattningsvis är skivan fylld av avskalade ballader och lättsam, bitvis svängig och bitvis tjatig pop. Nackdelen, eller fördelen om man känner så, med den här typen av musik är att hur mycket man än gungar med när man lyssnar så är det svårt att minnas låtarna säg… tre minuter senare. MATILDA KVARNSTRÖM 88 | nöjesnytt nnnnn Det finns några svenska artister jag alltid har extremt högt ställda förväntningar på. Anna Ternheim är en av dem. Därför uppstår ofta viss besvikelse vid varje skivsläpp. Vad är det här nu? En Björn Yttlingskiva. Och det här då? En Nashville-platta. Jaha, nähä, det var kanske inte det jag hade trott att jag längtat allra mest efter – men efter några genomlyssningar har varje album växt och blivit en självklarhet. Så är det också nu med "For the young", nya skivan där Anna Ternheim efter en period av skrivkramp har återvänt till sin gamle husproducent Andreas Dahlbäck. Vid en första lyssning försvinner den förbi, det stillsamma uttrycket och avsaknaden av radiovänliga hitlåtar lurar mig att tro att den är menlös och tråkig. Men vid andra, tredje och fjärde lyssningen infinner sig den sedvanliga Ternheim-magin – där allvaret, melankolin och det ärliga tilltalet väger tyngre än vilken svensk hitlåt som helst. SARA ULLBERG