NG Malmö 1
Musik NOMAD BLÅSER PÅ STORMEN Det har runnit myck
et vatten under många broar sedan Noah Sebnat, även känd som Nomad, var en av de tongivande figurerna inom den svenska battlescenen. Nu är det självutlämnande debutalbumet Blåser på stormen här. TEXT: MALKOLM LANDRÉUS FOTO: AMELIA DRAKE DET ÄR DAGEN innan Nomad släpper sitt efterlängtade debutalbum Blåser på stormen när jag träffar honom på det enda rimliga sätt man kan göra detta märkliga och på många sätt olustiga pandemiår; via ett digitalt mötesrum. – Det känns lite nervöst om jag ska vara ärlig. Men också otroligt skönt att få ut det. Jag har jobbat på det länge och jag känner mig jävligt redo att bli av med det. MYCKET HAR HÄNT under de fyra år som gått sedan Nomad släppte EP:n Allt på rött. Han har blivit pappa, tagit en paus från musiken, hanterat familjetrauman och flyttat till ett nytt hem. – Efter förra släppet var det mycket som fanns klart som bara skulle ut, men av olika anledningar fick vi inte ihop det. Jag hade faktiskt för första gången bestämt mig för att ta en paus. SKAPANDET AV SKIVAN har varit både ensamt och turbulent – en dålig kombination för många mänskliga psyken, men för Nomad absolut nödvändigt. Det har också haft sin påverkan hur musiken har blivit. – Det tog tid att hitta vad jag ville göra. Men egentligen började allting med Väskan. När den var på plats började någonting formas. 14 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2021 PRECIS SOM JUST Väskan kan Blåser på stormen beskrivas som en högst personlig resa i Nomads liv där han täcker allt ifrån uppväxten på Klostergården i Lund på 90-talet till dagens vuxenliv som förälder och partner. Det är ett känslosvallande album med urstarkt textförfattande och gripande ärlighet. Mycket är sprunget ur de senaste årens motgångar, en kamp som visualiseras i titeln. – Att man står mitt i en storm som aldrig tar slut och man ser liksom inte två meter framför sig. Det bara fortsätter att blåsa och man inser hur liten man är. Det här är inte i mina händer, liksom. Men man står där och försöker blåsa tillbaka på en storm. Vilket kanske där och då inte genererar någonting, men man försöker i alla fall och man ger inte upp. Det är samma med mitt musikskapande, det har inte varit så lätt. Jag har inte haft det sammanhanget jag hade innan som när jag var i en grupp, hade en producent och folk omkring mig som pushade mig. Jag hade väldigt tydliga steg att ta. Du nämner vid flera tillfällen motgångar, men också att inte bli den man trodde att man skulle bli. Vad har fått dig att känna så? – Dels tycker jag att det här albumet har landat i någon slags acceptans kring att jag kanske inte är den personen jag trodde att jag skulle bli, men jag accepterar den personen. Och jag accepterar verkligheten. Sen försöker jag ta steg för att förändra mig själv och min situation, men jag har accepterat vad det är. MER SPECIFIK BLIR Nomad på låten Lilla hjärtat, som skapades efter en situation förra året då hans dotter fick symtom som indikerade att hon hade ett hjärtfel – och allting som hände efter. – Den rädslan, att någonting ska hända eller håller på att hända ens barn. Det är det absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Det är en rädsla som knappt går att beskriva med ord, även om jag har försökt göra det. Jag kommer ihåg att det var en specifik stund som var livsförändrade i det. Det var ganska nära inpå efter att det hade hänt första gången, som också blev låten Lilla hjärtat, när vi skyndade oss in till akuten. Då hade jag en jobbresa till London och jag velade väldigt länge kring om jag skulle åka eller inte. Men till slut åkte jag och sista kvällen satt jag på en föreläsning när mobilen började buzza med samtal och sms. Då skulle dom åka in igen och jag bokstavligt talat sprang ut därifrån och bara gick runt på gatorna i London och var helt desorienterad. Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista flyget utan att jag skulle bli kvar. I den stunden bara grät och skrek jag och där och då förstod jag vad en bön är. Det sista ropet på hjälp, eller vad man ska säga. REAKTIONERNA SOM HAR kommit på låten har varit överväldigande för Nomad. – Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Min telefon var helt full av DM:s och annat från föräldrar som hörde av sig. Dels folk jag känner men också totala främlingar som inte ens följer mig som skrev spaltmeter om vad låten betydde för dom och hur mycket dom grät. Till och med ett par föräldrar som tragiskt nog förlorat barn som också fick ut något av låten. För mig finns det typ inget större. Om man ska leta efter en anledning att göra musik så finns det ingen bättre än det.