Nolltretton - Linköpings Nöjestidning 1
KSMB Ond saga Charlotte Perrelli Mitt liv Ett eff
ektivt sätt för ett band att sabba sitt eftermäle är att ägna sig åt offentliga bråk, återförenas med nya medlemmar och släppa en ny skiva som saknar det mesta av det som en gång gjorde bandet bra. Vi har sett det förut i rockhistorien och denna gång är det KSMB:s tur. Och man tycker de borde ha lärt sig för de gjorde ju samma sak redan på 90-talet. Det var halvt pinsamt då och det känns definitivt inte bättre nu. KSMB är ett av landets mest älskade punkband som efter den ettriga slyngeldebuten "Aktion" gav ut mästerverket "Rika barn leka bäst" där de lyfte svensk punk genom att ta texter och låtstandard till en nivå. Inte mycket av den finessen och kvaliteten finns kvar på "Ond saga". Det finns en nostalgisk charm i att åter höra Steppans och Alonzos röster kriga om utrymmet, men i övrigt finns inte särskilt mycket att yvas över. Det låter polerat och halvtrött men framförallt är låtkvaliteten generellt för låg. Är detta verkligen ett av landets mest legendariska punkband vi hör eller är det ett halvtaskigt källarband? Hade det inte stått KSMB på skivan skulle jag ha gissat på det senare. (TP) Perrelli må vara en habil schlager- och dansbandssångerska men som djupsinnig singer/songwriter har hon fortfarande en bit kvar. Det upptäckte alla som såg henne i årets Melodifestival. Där sjöng hon en allvarlig text med en brett dansbandsflin på läpparna och bar en gitarr som hon inte spelade på. Det kändes helt enkelt inte äkta, och sånt genomskådar publiken direkt. Följaktligen kom hon också sist i sin deltävling. Nu kommer en hel skiva i samma visaktiga stil, där jag antar att Perrelli vill visa en ny sida av sig själv och utforska nya musikaliska marker. Det går sisådär. Det som borde vara finstämda visor känns mer som smöriga dansbandsballader. Produktionen är för tam och texterna för platta. Tankarna dras snarare till en lokal deltävling i "Svensktoppen nästa" än till Visfestivalen i Västervik. Då och då, exempelvis i "Lilla du", snuddar Perrelli vid något som skulle kunna kännas innerligt och ömsint, men oftast är det den polerade dansbandsrösten som lägger hinder i vägen. Det gäller även i en snabbare låt som "Spår i sanden", som egentligen är en ganska bra bit men som inte lyfter riktigt så som den förtjänar. Det gör att "Mitt liv" aldrig blir mer än småtrevlig. (TP) Ed Sheeran Divide Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnen inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången, men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar. Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig. (TP) 8/4 Peter, Bjorn and John - LKPG THE CRYPT ARBIS ÅGATAN 57 • LKPG BREDGATAN 54 • NKPG 24/3 Johnossi - NKPG 25/3 Thomas Stenström - LKPG 31/3-1/4 The Sign Festival - LKPG 13/4 Avantgardet - LKPG 15/4 Shitbaby Mammals - LKPG Sophie Zelmani My song Dismissed Heads held high Vänta, jag måste ha satt på fel skiva, det här är ju debuten från 1995. Nej, vänta det är ju uppföljaren "Precious burden". Eller är det förra plattan "Bright eyes"? Eller är det någon av de andra åtta skivorna hon gjort? Inte lätt att veta, för allt låter ju likadant. Även denna gång samarbetar hon med parhästen Lars Halapi, hon visksjunger nära mikrofonen och spelar stillsamma, stämningsfulla sånger. Det låter fint, mjukt och intimt, som vanligt. Riktigt bra, precis som alltid. Men det väcker frågan om hur många gånger en artist kan spela in samma skiva. Om Roxette har det skämtats att de bara har två låtar, en snabb och en långsam, som de sedan släppt i olika versioner. Om Zelmani skulle man kunna säga att hon bara har en enda låt, en långsam, som hon framför i olika varianter. Och även om jag gillar Zelmani känns det som bortslösad potential. De flesta låtarna på de flesta av hennes skivor är bra, men det känns så onödigt. För vad är poängen med att släppa nya album vartannat år om allting ändå låter exakt likadant? (TP) En av de akter som lämnade störst avtryck i årets upplaga av Melodifestivalen var utan tvekan Göteborgskvartetten Dismissed som med sin extravaganta queerstil var ett färgstarkt inslag i ett i övrigt ganska blekt startfält. Deras bidrag "Hearts align" var skriven av Peter Kvint med många hits på sin meritlista och Ola Salo som kan det där med att dra till sig uppmärksamhet, och det tog gruppen till Andra chansen. Där tog det stopp, men det gav bandet en rejäl skjuts in i den "riktiga" karriären som nu tar vid. I musikvärlden går det dock inte att förlita sig på gamla framgångar eller ens en spektakulär image, utan det gäller att leverera starka låtar och det första testet blir albumet "Heads held high". Förutom Salos låtbidrag går det att dra andra paralleller till The Ark. Båda banden har en dragning till det androgyna och flamboyanta, och har liknande visuell framtoning. Även rent musikaliskt finns beröringspunkter även om Dismissed är något rockigare i sitt uttryck. Produktionsmässigt låter det strålande men låtarna har svårt att fastna på allvar. Kanske anstränger sig Dismissed för mycket? Singlarna "Hearts align" och "Glitch" höjer sig något över det övriga materialet som förvisso är snyggt framfört men ändå känns ganska lättglömt. (TP) Depeche Mode Spirit Den förra plattan ”Delta Machine” gav i alla fall mig tron på bandet tillbaka en aning. Där fanns några låtar och bitvis ett sound som påminde om fornstora dagar, för det var väldigt länge sedan bandet levererade en hel bra platta. I min värld var deras sista riktiga skiva ”Violator”, efter det så har det varit en kräftgång av sällan skådat slag. Möjligen kan ”Songs of Faith and Devotion” tillskrivas lite beröm, men som Depechefan så har man helt enkelt fått vänja sig vid att bandet ibland låter gubblues. När man så för en tid sedan annonserade ut att man skulle på världsturné och släppa nytt så tändes hoppet åter igen om att kanske ännu en gång få de där magiska Martin Gore-låtarna. Efter plikttroget lyssnande kan jag konstatera att det inte är rullgardinen ner eller magplask, men besvikelsen är påtaglig över ännu en ganska slätstruken platta. Möjligen är detta bandets mest politiska skiva och i buskapet finns inget att anmärka på, utan här handlar det kort och gott om låtarna och helheten. Jag gillar “Where´s the Revolution”, ”Going Backwards” och ”So much Love”, övriga spår går nästan obemärkt förbi trots att man dränkt både sång och ljudbild i dist. Om sisådär fyra år kommer en ny skiva... då jäklar - hoppet är det sista som överger ett gammalt fan. (JL) Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLTRETTON 57 17/5 Sista Sekunden - LKPG 22/4 Kamya - LKPG 9/9 The Haunted - LKPG 4/11 Battle Beast - LKPG Nu är vi City to City SLUTSÅLT