NG Malmö 1
PASCAL ENGMAN: ”DET FINNS INGEN JAG VILL BYTA LIV
MED” Han är den före detta journalisten som älskar att ljuga, som vill rota i sina rädslor och som inte skulle vilja byta liv med någon annan människa. Pascal Engman står redo att släppa den tredje boken i sin romanserie om Vanessa Frank, och han njuter av varje sekund. TEXT: HANNA BERGSTRÖM FOTO: ALEXANDER DONKA V i har stämt träff på Taverna Brillo i Stockholm. Det är lunchtid och fredag. De första jag möter inne i den stimmiga lokalen är Alex och Calle Schulman. Jag ser ett par andra kända stockholmsmän omkring. Det känns nästan klyschigt förutsägbart, allting i sin ordning igen efter coronavåren. Pascal Engman väntar i en av de röda skinnsofforna längst in. Han ska äta lunch med en vän när vi är klara, men jag tvingar honom att beställa något ändå. Det känns genant att äta själv. OM NÅGRA DAGAR kommer hans fjärde bok, Änkorna, ut. Jag undrar om han har börjat få in rutinen. – Jag kommer ihåg när jag släppte min debutroman Patrioterna. Då stod jag i en port på Kungsgatan och bara tittade på trafiken som sköt förbi i fyra timmar. Då tror man ju att det kommer att finnas ett före och ett efter. Det finns det inte. Det är ingen som bryr sig om att man släpper en bok, eller då gjorde ingen det. Men nu bryr sig folk desto mer? – Ja, nu är det inte bara jag, mamma och mormor längre. Nu får jag förhandssignera och sådant. Det känns ju helt otroligt. Även om man blir lite avtrubbad och behöver nya kickar är jag samtidigt så jävla ödmjuk inför att det faktiskt finns ett antal tusen människor som lägger 200 spänn av sina hårt förvärvade pengar på mina tankar. Det är ju vad det är. PASCAL ENGMAN TOG för ett par år sedan tjänstledigt från journalistyrket på Expressen för att satsa på författarskapet. Han hade då inte en aning om vad han gjorde, men tänkte att det var lättast att börja med en deckare på grund av den inneboende dramaturgin som finns där – något som försäljningssiffrorna vittnar om uppenbarligen har gått vägen. Efter debutromanen påbörjade Pascal serien om polisinspektören Vanessa Frank. Den som började med Eldslandet, fortsatte med Råttkungen och nu med Änkorna. Han är övertygad om att den sistnämnda är hans bästa bok hittills. – Rent objektivt. Jag vet att alla författare säger att deras senaste bok är den bästa, men jag är övertygad om att det är så i mitt fall. Jag tror att man bara blir bättre och bättre för varje bok de första tio åren. Jag sitter inte och är nervös över hur jag ska bygga upp trådar längre, för jag vet hur det fungerar ungefär. Då kan jag fokusera mer på annat i berättelsen. HAN HAR REDAN kontrakt på ytterligare tre böcker om Vanessa Frank och berättar att han brukar se henne framför sig som Gillian Anderson, skådespelerskan från bland annat The Fall och inte minst Arkiv X. Jag undrar om karaktären, som nu funnits med honom i tre år, gör sig påmind även när han inte skriver? – Jättemycket. Hennes lägenhet ligger av en slump på samma innergård som den jag flyttar till nu. Jag tänker ofta på henne. Saker jag är med om gör jag om till hennes. Till exempel när jag såg en äldre kvinna som gick på gatan med sin supertatuerade son. Han gick och stöttade upp henne och bar med sig henne på något sätt. Då tänkte jag att för trettio år sedan var tvärtom, då var det hon som bar honom. Det är en typisk Vanessa-tanke som också finns med i någon bok. Många av mina vardagstankar kanaliseras genom henne. PASCAL ENGMANS ÅR som journalist har naturligt påverkat skrivprocessen och han utgår alltid från stora samhällshändelser och teman när han skriver sina thrillers. – Jag vill skriva om människors verklighet och saker som finns idag. Jag vill att folk ska lära sig något när de läser böckerna. Det är det jag tycker är roligt när jag läser en bok och jag tänker att de flesta andra människor delar detta. Saknar du journalistiken? – När man är journalist får man inte ljuga. Det gör skrivandet mycket svårare. Här får jag ljuga och skarva. Jag kan göra mina karaktärer jättesmarta, dumma, eller roliga. Så nej, jag saknar det inte. Sedan har vi friheten som författarskapet har inneburit för mig. Jag tror att frihet är en av få saker som är bättre i praktiken än i teorin. I hela mitt liv har jag alltid längtat efter frihet. Att vara författare, att kunna försörja sig som det är den ultimata friheten. Jag kan jobba varifrån jag vill och tjänar mer pengar än jag någonsin har gjort. Det finns fan inte en människa jag skulle vilja byta mitt liv med. Det är en ganska skön känsla. Det låter snarare som en otrolig känsla, snudd på surrealistisk? – Innan jag blev författare har jag alltid tänkt att gräset är grönare på andra sidan, men nu känner jag att fan, gräset är grönast precis här. PASCAL MENAR ATT han samtidigt är en mycket vänligare människa nu. Ålder och mognad har säkert påverkat säger han, men att det faktum att han hittat vad han vill göra gör honom mindre rastlös. Att Pascal ska vara självsäker har jag förväntat mig. En sådan självsäkerhet som känns självklar, som är lätt att både förakta och avundas. Men ändå finns där också en ödmjukhet. Pascal rör sig i sina böcker mellan stora teman, från extremhögern och incelrörelsen till islamism i den senaste boken och gängkriminalitet i den nästa. Större teman än många skulle våga närma sig. Är du nervös över att folk ska tänka att du kapitaliserar på stora komplexa samhällsfenomen? – Någonstans gör jag ju det, för jag tjänar ju pengar på det jag skriver. Så där har väl eventuella kritiker rätt, men jag försöker skildra verkliga problem och händelser. I den nya boken som fokuserar på islamism får vi följa en lyxeskort som överhör planerna på ett islamistiskt terrordåd planerat mot Sverige. Det bygger ju på att jag fortfarande varje dag när jag går förbi Drottninggatan ser mig om över axeln efter den där lastbilen. Jag är fortfarande så jävla påverkad av den. Och jag är förbannad på att trehundra människor som har rest från Sverige för att stötta den värsta terrororganisationen i mänsklighetens historia. PASCAL FÖRKLARAR ATT han ofta skriver om saker som skrämmer honom. Det var därför han fördjupade sig i incelrörelsen inför Råttkungen, och det är även skälet till att han nu vill skriva om terrorhot. Han berättar att grundidén till boken kom när han precis läst en intervju med en yazidisk kvinna som nu är bosatt i Sverige. Hennes fruktansvärda vittnesNR 09, 2020 | NÖJESGUIDEN 67