NG Öresund 1
48 TIMMAR BESVIKEN I BERLIN Två dygn utan instast
ories, skratt och leenden. Berlin är staden där Nöjesguidens klubbredaktör Peyvand Ahmedi blev blåst och bortblåst. TEXT: PEYVAND AHMEDI “ Ändå stor press att skriva 48 timmar Berlin” sade en kollega till mig strax innan jag åkte till Arlanda, och visst kände jag mig lite pressad. Alla verkar ju älska Berlin och jag var övertygad om att jag skulle göra detsamma. Tyvärr så visade det sig att det knappt skulle bli en romans mellan Tysklands huvudstad och mig. VI BÖRJAR RESANS första dag med att strosa runt i Kreuzberg, som även är området vi bor i. Vädret skiftar mellan molnigt och regnigt och efter ett tag inser vi att vi gått runt i cirklar sedan vi lämnade lägenheten. Detta är givetvis inte Berlins fel utan vi har våra usla lokalsinnen att skylla på. Till slut hamnar vi på en turkisk gatumarknad. Här trängs både turister och Berlinbor i ett avlångt tält för att köpa matvaror och diverse olika prylar. EFTER ATT VI tryckt i oss x antal böreks och blivit lurade på pengar efter att köpt dom på grund av så exalterade, börjar regnet ösa ned och vi springer raka vägen till närmaste ställe som antyder att det finns öl till försäljning. Stället, som råkar var en enorm indisk restaurang, ekar tomt när vi kommer in, och efter att ha beställt varsin jättestor öl slår vi oss ned i ett hörn. Efter cirka fem minuter kommer det in en tysk gammal man klädd i en trendig svensk Brixtoljacka och slår sig ned vid bordet som står precis vid vårt. Han börjar morra och kolla snett så fort vi pratar och börjar sedan mer eller mindre skälla lite svagt ju högre vi skrattar i och med att våra glas töms. Vi sveper ölen med skakiga händer och beger oss ut på jakt efter lunch - vi är överens om att vi är sugna på falafel. PÅ RESTAURANGEN MÖTER vi upp vår kompis Isabelle, som numera bor i Berlin, och vi börjar tillsammans att sätta upp en agenda för kvällen. Vi får det förklarat för oss att det är viktigt att vi vet vem som ska spela på stället vi ska till då vi kommer få den frågan i dörren till klubben. Så efter att vi ätit en varsin falafel (som var jättebillig och jättegod) så börjar vi öva och mumla: “we are here to see Legowelt, he is really good” medan vi styr vår gps mot Berlins centrum för att kolla i mainstreambutiker och göra turistiga saker. PÅ KVÄLLEN MÖTS vi upp på Transit som är en asiatisk tapasrestaurang och återigen så är maten jättebillig och jättegod. Vi bestämmer oss sedan för att gå till en pop up bar som heter Urban Industrial och det är när vi kommer dit som jag för första gången inser att det inte är socialt accepterat att skratta eller ha kul i Berlin. DET TAR EN stund innan vi får komma in, då stället är fullt. Under tiden vi väntar på att få komma in blir vi ett flertal gånger hyschade för att vi skrattar för högt eller pratar för mycket. Väl inne så får vi whisky sours bestående av apelsinjuice och whisky och efter att ha väntat i 20 minuter så är det inte med skratt vi dricker upp dom märkligaste whisky sour-drinkarna som någonsin har gjorts. Vi lämnar stället och påbörjar ett intensivt barhoppande men till slut så beger vi oss till Griessmühle där vår nya favorit-dj Legowelt ska spela. Och som väntat får vi varken ha kul eller prata i kön, istället står vi tysta och upprepar dj:ns namn för oss själva. Och väl vid dörren så är det äntligen dags för förhör: – Hi, who is playing tonight? – Legowelt, he is really good. – Welcome. VÄL INNE SÅ är det kul och det jag slås mest av är att alla ser så olika ut, här spelar det ingen roll vad du har på dig så länge du älskar Legowelt. Däremot så är det strikt fotoförbud och redan vid min första instastory blir jag tillsagd av en muskulös vakt. Jag lägger ifrån mig telefonen för att sedan återgå till att dansa och inte skratta. Det som händer i Berlin, stannar tydligen också i Berlin. VI BÖRJAR VÅR andra dag med att äta brunch (som var dyr och jätteäcklig) och NR 3, 2018 | NÖJESGUIDEN 35