Nordens Tidning 1
På Svenska juri
sters mot kärnvapen årsmöte höll ambassadören Marie Jacobsson ett intressant föredrag om ämnet ”Arktis. Säkerhetspolitiska utmaningar och folkrättsliga lösningar”. rågan om en eventuell kärnvapenfri zon berördes mer perifert. Den är inte heller i blickpunkten just nu men förtjänar att lyftas fram av nedanstående skäl. Mer högaktuella områden är Mellersta östern och/eller den koreanska halvön. De politiska förutsättningarna att få till stånd sådana zoner synes för närvarande vara ringa. Kärnvapenfria zoner är lättare att åstadkomma i spänningsfria områden. I samband med exploateringen av Arktis finns risk för ökande militarisering av detta område både till havs och till lands. Issmältningen har bl a lett till att både Nordvästpassagen och Nordostpassagen är isfria. Framförallt Kanada och Ryssland har ökat sin militära närvaro. Ryssland har sagt sig vilja skapa en arktisk brigad. I detta sammanhang ska man också se Natoövningen ”loyal arrow” på svensk mark. Det finns skäl att börja diskutera frågan om en arktisk kärnvapenfri zon nu. Vitsen med en kärnvapenfri zon är att verka förebyggande och att minska den militära närvaron i området. Man kan härigenom undvika en negativ säkerhetsutveckling i form av fara för ett nytt kallt krig. Kärnvapenfria zoner har hittills i första hand förekommit i spänningsfria områden. Det arktiska rådet har knappast mandat att ta upp militärpolitiska frågor. Frågan om en eventuell kärnvapenfri zon är en sak för de berörda regeringarna det vill säga Norge, Danmark, Kanada, USA, Ryssland, Island, Finland och också Sverige. Här finns en utgångspunkt i 1959 års fördrag om Antarktis som kan sägas var världens största kärnvapenfria zon. Fördragets värde ligger i att vara en konfliktdämpande faktor. Det är värt att notera att fördraget slöts 1959 på höjden av det kalla kriget. USA, Sovjet och tio andra stater kunde enas om fördraget. Gorbatjov uttalade sig 1987 för att göra också Nordpolen till en ”fredspol”. Sedan 1993 finns ett särskilt samarbete mellan staterna inom Barentsregionen (Sverige, Norge, Finland och Ryssland). Det nu sagda innebär inte att man kan kopiera 1959 års fördrag direkt. Grundläggande skillnader mellan Arktis och Antarktis gör det olämpligt med samma rättsliga lösningar. Havsrätten måste integreras. Här finns också exploateringsintressen. En gemensam utredning av de berörda staterna med inflytande av freds- och miljörörelserna samt ursprungsbefolkningen är önskvärd. Här kan också föreningen Norden spela en roll. Frågan om en kärnvapenfri zon i Arktis har diskuterats i danska folketinget och i Kanadas parlament. I Norge har debatten om Arktis exploatering medfört att den förra regeringen blev oenig. I april 2013 anordnade Pugwash ett möte i Köpenhamn om en kärnvapenfri zon i Arktis med deltagande av ambassadörer från Kanada, Finland, Ryssland, Sverige och Island och politiker. Det vore enligt min mening värdefullt om föreningen Norden aktiverade sig i någon form och fick till stånd ett nordiskt samarbete i denna fråga. En översiktlig redovisning av problemen ges av forskaren Jan Prawitz i IS, Internationella Studier, nr 1 våren 2009, Har Nordpolen en framtid? Storpolitik ”on the rocks”. CURT RIBERDAHL MEDLEM I FÖRENINGEN NORDEN STYRELSELEDAMOT I SVENSKA JURISTER MOT KÄRNVAPEN nordens tidning nr 2 | 2014 5 FOTO: WIKIMEDIA COMMONS KARTA: WIKIMEDIA COMMONS