Nollelva 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Downton Abbey - Complete ser
ies 26 disc/6 säsonger När tv-serien Downton Abbey startade 2010 fick det pampiga kostymdramat snabbt mängder av fans världen över som förälskade sig i miljöerna, kläderna och tidsandan. Den prisbelönta tv-serien utspelar sig i England under åren strax före första världskriget och berättar historien om en komplicerad gemenskap. På godset bor familjen Crawley sedan flera generationer, men det är också här deras tjänstefolk har sina liv, framtidsplaner och drömmar. Nu har alla sex säsongerna samlats i en fullmatad box som innehåller alla 52 avsnitt samt sex timmar nytt material. (TP) Avengers: Endgame V.37 Efter 11 år och 22 filmer med Iron Man, Captain America, Thor, Hulk och de andra superhjältarna är det nu dags att säga farväl, åtminstone till det här gänget i Marvels universum. Efter det omtalade slutet i ”Avengers: Infinity war” där hälften av alla superhjältar (och även övriga människor) försvann var peppen enorm bland fansen inför denna final. Och på många sätt är det ett värdigt avslut. Filmen är tre timmar lång och ger gott om tid till att fördjupa sig i många av rollfigurerna. Actionscenerna är förvånansvärt få, och det är faktiskt inget man saknar särskilt mycket. Tyngden ligger på karaktärerna, deras relationer och deras känsloliv. Den biten gör ”Endgame” riktigt bra och där hittar man filmens absoluta styrka. Men det är en ojämn film som också innehåller en del riktiga bottennapp. Thor och Hulken blir två fåntrattar som tramsas bort helt. Och det är så mycket som ska hinnas med att handlingen känns stressad och snuttifierad. Uppdraget att försöka återställa Thanos illdåd hastas igenom lite med vänsterhanden, och logiken håller nog inte hela vägen om man börjar tänka efter. Som helhet är ”Endgame” en godkänd och bitvis riktigt bra film, men ändå lite av en besvikelse. Marvelserien borde nog ha slutat med ”Infinity war”. (TP) Jurtjyrkogården V.34 När den första ”Jurtjyrkogården”-filmen kom 1989 fick den direkt en slags kultstatus, inte minst på grund av The Ramones ledmotiv, och trots vissa brister är det nog en av de bättre filmatiseringarna. Själva grundstoryn är i alla fall klockren. En familj flyttar ut på landet och upptäcker en djurkyrkogård i skogen. Bakom den finns en annan, förbjuden, plats som verkar ha magiska krafter för när de begraver sin katt där vaknar den plötsligt till liv igen, om än något ilsknare. När sedan den nioåriga dottern dör i en olycka börjar plötsligt tanken ta form hos pappan: tänk om det även fungerar på människor? Och vem skulle inte tänka så, skulle man inte själv göra vad som helst för att få tillbaka sitt barn? Även om det har vissa ”bieffekter”. Ett intressant moraliskt dilemma och en premiss som är perfekt för en skräckfilm. Denna nyinspelning är bitvis riktigt bra, särskilt inledningsvis då stämningen sakta byggs upp. Ändå finns det något stressat över den. Det finns ett sidospår kring frun i familjen som kunde ha strukits helt medan sånt som borde få ta mer tid hastas fram, som exempelvis hela slutet. Filmen vågar inte riktigt lita på att psykologin är otäck nog som den är utan glider stegvis mot att bli en ordinär skräckis med knivar, hoppa-tilleffekter och onda barn. Precis som med figurerna i filmen är det ytterst tveksamt om ”Jurtjyrkogården” borde ha återupplivats. (TP) TIPSET Bel Canto (2018) En japansk affärsman (Ken Watanabe) blir inbjuden på en galakväll i ett sydamerikanskt land, för att lockas bygga en fabrik. På festen finns även en del andra prominenta gäster, som en operastjärna (Julianne Moore) och landets vicepresident. Dock ej presidenten, vilket var tanken, för kvällen avbryts abrupt av en gerillagrupp som planerat att kidnappa presidenten. De får dock nöja sig med de övriga gästerna och barrikaderar sig i byggnaden i väntan på att få genom sina krav. Dagarna går utan att något händer. Frustrationen växer, men också kontakten mellan kidnapparna och de kidnappade. Vänskap uppstår och även kärlek, här kan man verkligen tala om Stockholmssyndromet. Är rebellerna verkligen så onda? De är inga mördarmaskiner utan vanligt folk med vanliga känslor som tröttnat på att förtryckas. Förhandlingarna står still, men inne i huset sker en utveckling mellan människorna. Hur ska det sluta? (TP) Us V.35 Jordan Peele fick ett stort genombrott med sin regidebut ”Get Out” för två år sedan. Det var en annorlunda skräckfilm som bjöd på en unik och fräsch ton där rysningarna framkallades av antydningar och en märklig skevhet. Samma obehagskänsla skapar han i ”Us”, som också är en udda skräckis med mycket Twilight Zone-känsla. Peele är för övrigt aktuell med att återuppliva den gamla kultiga tv-serien, vilket känns helt naturligt om man sett ”Get Out” och ”Us”. Här får vi möta tjejen ”Adelaide” som råkar ut för ett mystiskt trauma i barndomen. Som vuxen får händelsen en uppföljning när hennes familj plötsligt attackeras av... sina egna dubbelgångare. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån? Det går säkert att se ”Us” som en helt vanlig skräckfilm, men då är den inte särskilt otäck för Peele är bättre på att skapa en ruggig stämning än på att verkligen skrämmas. Men anledningen till att ”Us” allmänt anses vara årets bästa skräckis är att den vill säga något mer. Exakt vad är lite oklart, men det är ingen vågad gissning att det handlar om klassklyftor och politisk polarisering i USA. Och Peele berättar det på ett eget och intressant sätt, även om både utförande, handling och logik spretar lite hit och dit. Men för att vara en rysare är nog det stora problemet med ”Us” att man inte blir särskilt rädd. (TP) Den siste gentlemannen V.35 Robert Redford har varit ett av de stora namnen på vita duken med en karriär som spänner över nästan 60 år. Men nu känner 82-åringen att det är dags att tacka för sig och gör det med en fin liten film om en åldrad bankrånare som, till skillnad från Redford själv, vägrar att pensionera sig. Filmen är baserad på en verklig person, Forrest Tucker, som tillsammans med två andra veterankollegor rånade banker på löpande band, men alltid med ett leende på läpparna och med en gentlemannamässig stil. Och varje gång Tucker hamnade i fängelse, och det gjorde han många gånger, så lyckades han att rymma på något sätt. Casey Affleck spelar polisen som, med ett slags vördnadsfull respekt, jagar Tucker mot slutet av bankrånarkarriären och Sissy Spacek gör rollen som en kvinna Tucker har en liten romans med. De gör alla bra prestationer i det lilla. För även om detta är en avskedsföreställning så är det ingen fyrverkerismällande mastodontrulle utan ett ganska nedtonat drama. Stillsamt och värdigt, filmat på gammaldags vis och med en trevlig ton. Ett passande och gentlemannamässigt avsked till en av de stora. (TP) KLASSIKERN Gravity (2013) Sällan har väl rymden tidigare skildrats på ett så realistiskt och närgånget sätt som i Alfonzo Cuarons ”Gravity”. Fotot är fullständigt magnifikt och lyckas verkligen fånga den där känslan av att sväva i tyngdlöshet i omloppsbana runt Jorden. I actionscenerna sitter man och parerar rörelser med hela kroppen, duckar för rymdskrot och sträcker sig efter något att fatta tag i när man studsar mellan delar av rymdstationerna. Huvudrollerna, och faktiskt de enda rollerna i hela filmen, spelas av Sandra Bullock och George Clooney. De är astronauter på uppdrag att laga en rymdstation när en olycka inträffar och de istället måste försöka överleva med hopplösa odds. Cuaron skildrar både rymdens mörka oändlighet och den mänskliga paniken med samma strålande handlag. Det här är en film som känns, både i det lilla och i det stora. Ljudsättningen och specialeffekterna är strålande och den totala utsattheten fångas med briljans. (TP) NOLLELVA 49 FILM