Bygdegården 1
KRÖNIKA En eldsjäls bekännelse Eldsjäl är en de f
inaste titlar man kan ha. När jag skriver detta inser jag att jag kanske missbrukar ordet, att jag använder det för ofta? Eller kanske är det som orden ”jag älskar dig” som kan sägas hur ofta som helst? Kan det vara så att man föds till eldsjäl eller kan man lära sig att vara det? Och vad är en eldsjäl? Vilka kriterier ska vara uppfyllda för att få kallas eldsjäl? Och får man ens ge sig själv det epitetet? Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig blir trött, uppgiven, desperat och kanske även besviken på andra. Sådana stunder gör andra kanske bäst i att hålla sig på avstånd. Ibland går det så långt att jag funderar på om det är värt allt arbete som läggs ned. Men, även vid dessa tillfällen fortsätter min hjärna att arbeta på i bakgrunden helt oberörd av min upprördhet och sedan, bara så där, helt plötsligt, har jag en ny idé – Skulle man kunna göra så här istället? Och sedan är allt bara roligt igen. En förutsättning för att överleva som eldsjäl är att det finns gott om ”bränsle” i form av trogna engagerande som gärna hakar på, peppar och ser till att idéerna blir verkliga. Att genomföra ett arrangemang tillsammans, att komma hem från ett möte och bara vara full av glädje – det är beroendeframkallande. Kanske är det ”drogen” att bli lycklig tillsammans med andra som gör att man till sist blir en eldsjäl. Eller kanske har man utrustats med en hjärna som producerar många idéer? Att arrangera och organisera Marie Sandehult, kassör i Enångers Bygdegårdsförening, sekreterare i Gävleborgs bygdegårdsdistrikt, ledamot i Bygdegårdarnas Riksförbunds förbundsstyrelse samt ordförande i förbundets Engagemangsoch ungdomsråd. Foto: Ingemar Sandehult är för mig som en drog. Likaså att acceptera alla utifrån var och ens egna förutsättningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något ... Ibland kan det krävas mer tankemöda än vanligt för att inse vad man själv kan och orkar bidra med – men alla behövs. Ok, då har jag erkänt att min ork och mitt tålamod tar slut ibland. Nu kommer nästa bekännelse. Jag tror jag har utvecklat en allergi mot lata, falska och negativa människor. En allergi som det är svårt att hitta botemedel för. Men, tillbaka till att vara eldsjäl. För min egen del innebär det att jag på något vis har mitt uppdrag med mig jämnt. Inte som en betungande uppgift utan tankarna ligger liksom i bakgrunden tills något spännande dyker upp. Då slår bygdegårdshjärnan till och jag funderar hur jag/vi kan vi omvandla händelsen till något positivt för den lokala föreningen, distriktet eller förbundet i sin helhet. Tidigare ville jag bara framåt. Jag ville bara se resultat. Med stigande ålder känns det som om livet kryddats med mer klokhet och tålamod. Någon klok människa har sagt att är man stark måste man vara snäll, för mig är tanken att om man själv är eldsjäl måste man ha respekt och förståelse för att alla inte brinner lika mycket, och inte vill eller orkar lika mycket som jag gör. Och tillväxten, den är avgörande för att vi ska kunna fortsätta att ha roligt tillsammans. Tillsammans! Känn vilket fint ord! Och, för att flera ska vilja engagera sig så att vi kan ha ännu roligare tillsammans krävs att vi alla tänker efter en gång extra. Framgång är viktigt – men ännu viktigare är att alla känner sig välkomna och inkluderade. MARIE SANDEHULT 11