Ungdomsbokskatalogen 2019/2020 1
örfattare är inte något jag blev. Jag har alltid
varit det. En del människor tycker att det låter pretentiöst, men tänk så här: man kan veta väldigt tidigt i livet vem och vad man vill vara. Min egen berättelse skulle kunna ta sin början vid några olika tidpunkter. Den kan inledas en natt när jag var tolv och fick svårt att andas. Dagen därpå sa läkaren att mina lungor pressades ihop för att jag oroade mig för mycket. Och jag oroade mig verkligen mycket under skoltiden. För att slippa den rädslan fick jag stanna hemma en period. Lungorna pep. Men det ljudet störde mig inte när jag läste. Jag sökte ofta upp lugnet i mitt eget lilla tillhåll, längst bort i trädgården till det hus där jag växte upp. Där hade jag en miniatyrbondgård och en koja där jag satt ensam och läste, ritade och skrev. Och – inte minst – dagdrömde. Jag klippte ut bilden på en flicka ur en tidning, det var reklam för en resebyrå. Resväskan hon höll i vägde ingenting. Hon såg ut att ständigt vara på väg någonstans, och att njuta av det. Så började jag skriva min första bok. Barbara gaat naar Amerika (Barbara åker till Amerika) skulle bli en roman för vuxna. Redan efter några sidor visade det sig att titeln inte stämde med innehållet. Barbara åkte inte ens till flygplatsen, för på sidan 2 insåg jag att jag aldrig hade varit på en flygplats. Och att man har stor fantasi behöver inte betyda att man kan skriva om allt. Jag var inte en person som hade lätt för att ta kontakt med människor. Mina sex äldre bröder studerade i andra städer, eller var förälskade, eller genomled puberteten på eget håll. De hade ingen större koll på vad deras yngsta bror gjorde, och jag pratade inte så mycket med dem heller. Jag satt ofta vid en gammal skrivmaskin som pappa hade gett mig, och jag gillade att göra ren den. Bokstaven ”o”, som annars inte syntes, tittade fram då. Men det förstås: När jag var fjorton sa jag att jag skulle bli veterinär. Författare var ju inget yrke, det hade min pappa sagt, och hur skulle jag kunna bli något som inte fanns? Jag kände mycket för karaktärer i böcker som senare skulle bli legendariska, som bröderna Lejonhjärta. Men väldigt många karaktärer hade jag glömt namnet på en vecka efter att boken var utläst – eller till och med så fort jag lade ifrån mig boken. En sådan pojke som jag glömde namnet på minns jag på ett annat sätt. Inte för vem han var, utan för vad han gjorde. I boken jag läst, som jag även glömt titeln på, reste han runt jorden med segelbåt. Han skrev om sina äventyr i en dagbok. Segelbåt hade jag ingen, men tanken att en dagbok kunde bli till en utgiven bok var ny för mig. Jag köpte en fin skrivbok med linnepärm för egna pengar. Sedan fann jag tröst i att skriva i min dagbok – utan segelbåt och utan reseupplevelser. Precis som tidigare fantiserade jag mycket kring mitt liv: om hur det skulle kunna vara bättre än i verkligheten. En dag började jag skriva ner en lögn i dagboken; en lögn som jag själv trodde på. Jag skrev att jag hade träffat en flicka och var förälskad. Varje dag cyklade vi tillsammans till skolan. Hon gick i min klass – trots att jag gick i pojkskola. Genast verkade mitt liv bättre, och framför allt mindre ensamt. Men dagboken fick ett abrupt slut när jag tog en av mina bröder på bar gärning med den – han tyckte att den var väldigt intressant och, inte minst, väldigt komisk. Mitt liv på papper upphörde från en dag till en annan. Jag tror att det var ungefär där som mitt författarliv inleddes på riktigt. Mindre än en vecka efter incidenten med min alldeles för nyfikna bror började jag skriva en berättelse i skolan, där vi mellan kl. 16 och 18 satt i en enorm läsesal och gjorde läxor. Drygt två år senare – jag skulle snart fylla sexton – skrev jag den sista meningen. Den sommaren, när alla andra njöt av solen och värmen ute, satt jag på mitt rum som låg i norrläge och knackade ner hela berättelsen på den gamla skrivmaskinen. Sedan skickade jag boken till ett förlag. Hösten 1983 gavs min debutroman ut. Jag var nitton år och författare. Eller kanske snarare: Jag var författare och nitton år. Det är bra att veta hur gammal man är. Och det är bra att veta vad man vill bli, eller redan är. Det finns ingen ”rätt” prioriteringsordning där. Jag hoppas bara att du är den du alltid har varit. Författare, till exempel. Bart Moeyaert Översättning: Maria Andersson, Exacta översättningar