Nordens Tidning 1
”Allt har emellertid två sidor och baksidan av sa
mverkansmodeller är att styrkeförhållandena sällan är jämlika.” 2. Projekt som driftsform Att mycket av det arbete som görs inom civilsamhällets organisationer görs i projektform är ofta ändamålsenligt och effektivt. Det möjliggör för organisationerna att förändra sig snabbt och anpassa sin verksamhet efter aktuella sociala utmaningar. I kölvattnet av de stora strömmar av ensamkommande unga som kom till Sverige under 2015 och 2016 har civilsamhällets organisationer till exempel snabbt kunnat skala upp sina stödinsatser riktade till just denna målgrupp. Detta arbete har ofta skett i projektform. Baksidan med projektet som organisationsform är att det kan uppstå en projekttrötthet inifrån organisationen där både medarbetare och brukare saknar en fast grund att utgå från. Den allians som byggts upp i det direktstödjande arbetet blir tidsbegränsad och ofta påtagligt kort. Det går sällan för den anställda att ge några utfästelser om att finnas till hands nästa år eller så länge du som brukare behöver stöd, varken som enskilt projekt eller i sin roll som direktstödjande person i ett projekt. För brukare läggs ofta upplevelser av att delta i olika temporära projekt till en erfarenhetsbank där erfarenheterna liknar varandra för att till sist bilda en klangbotten av misstro. Det vanliga mönstret är att gå in med höga förhoppningar i ett nytt projekt, för att i takt med att projekttiden lider sänka dessa förhoppningar och i efterhand se på tiden i projektet som ännu en besvikelse. 3. Det täta samarbetet mellan stat och civilsamhälle Den tredje risken vi vill flagga för rör på ett till synes paradoxalt vis risken för en alltför god samverkan mellan civilsamhälle och stat. Tätt samarbete mellan organisationer är ofta något eftersträvansvärt i tider där samverkan är ett honnörsord i såväl managementlitteratur, mycket forskningsbaserad organisationsteori och i politisk retorik om hur samhället bör ordnas. Allt har emellertid två sidor och baksidan av samverkansmodeller är att styrkeförhållandena sällan är jämlika. I de fall då staten stöttar verksamheter drivna av civilsamhällets organisationer, kanske både genom att ge dem mandat att utföra vissa uppgifter och genom pekuniära medel, finns risken att den nära kopplingen suddar ut den idéburna organisationens särprägel i den aktuella verksamheten. Medvetet eller omedvetet neutraliseras det som var den särskilda organisationens värdegrund och efter en tid bedriver den civilsamhälleliga organisationen ett projekt som liknar vilken statlig eller kommunal verksamhet som helst. Det unika har fått ge vika. Inom forskningen talas om ”kooptering” när en maktkritisk rörelse bakbinds och oskadliggörs av den etablerade makten. Koopteringen kan ta sig uttryck genom att ekonomiska bidrag knyts till lojalitet, statliga medel utbetalas till en ideell organisation och i gengäld förväntas organisationen anpassa sig efter den statliga politiken. Vår förhoppning är att ovanstående reflektioner kan bidra till fortsatt diskussion om hur vi bör organisera samhället och om förhållandet mellan ideella och statliga organisationer. SARA HULTQVIST, LEKTOR I SOCIALT ARBETE. VERKSAM VID INST. FÖR SOCIALT ARBETE, GÖTEBORGS UNIVERSITET nordens tidning nr 1 | 2019 17 FOTO: LUMINATION/MOSTPHOTOS