Nordens Tidning 1
Några ordföranden i Föreningen Norden av politike
r, ämbetsmän, akademiker och näringslivsrepresentanter som drev på tanken om Föreningen Norden i alla tre skandinaviska länder. Efter tio års verksamhet hade de tre föreningarna cirka 5000 medlemmar och de flesta tillhörde den kulturella eller ekonomiska eliten. Ytterligare tio år senare hade medlemsantalet fördubblats och småningom spred sig intresset till bredare folklager. Louis De Geer – den förste ordföranden. Ordförande: 1919 - 1924 HÅRT PRESSADE FÖRENINGAR UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET Conrad Carleson – ordförande under ett år. Ordförande: 1924 - 1925 Karl Axel Fryxell – en tidig ordförande. Ordförande: 1925 - 1928 Andra världskriget satte det nordiska samarbetet på prov och föreningarna Norden var ställvis hårt pressade. I Norge lades verksamheten på is eftersom nazisterna förföljde styrelsemedlemmar. I Danmark ökade uppslutningen som reaktion på den tyska ockupationen och även i Island noteras en ökning i medlemsantalet som följd av stark uppslutning kring den nordiska tanken. I Finland sågs det nordiska engagemanget som en klar markering mot vapenbrödraskapet med nazi-Tyskland. Situationen var minst sagt delikat – Finland gjorde gemensam sak med Tyskland som ockuperade Danmark och Norge, medan svensk neutralitet tillät stöd till det krigförande Finland och Tyskland att använda svenskt territorium för transporter. Den stora medlemstillströmningen till Föreningarna Norden kom igång efter andra världskriget. Behovet av att känna nordisk samhörighet var stort och det var förhållandevis lätt för föreningarna och få med nya medlemmar i verksamheten. I början av 1960-talet hade det sammanlagda medlemsantalet stigit till över 100 000 personer. Medlemsunderlaget hade breddats inte minst tack vare att arbetarrörelsen, kanske främst i Danmark, hade anammat idén om den nordiska gemenskapen. Gabriel Thulin Ordförande: 1929 - 1937 Decennierna efter kriget präglades av stor aktivitet. Folkbildningen förverkligades genom föreläsningsverksamhet, studiecirklar, publikationsverksamhet och inte minst kontakten till skolorna. För att väcka intresset för den nordiska gemenskapen satsades stora resurser på lärare och elever. DET OFFICIELLA NORDISKA SAMARBETET TAR FORM Torsten Nothin – Ordföranden som ändrade inriktning Ordförande: 1938 - 1945 Efter kriget kom också det officiella nordiska samarbetet igång. 1946 tog undervisningsministrarna initiativ till en nordisk kulturkommission vars syfte var att främja kultursamarbetet mellan länderna. 4 F…RENINGEN NORDEN 100 •R Efter kriget upplevdes det motiverat att formalisera ett parlamentariskt samarbete och på Nordiska Interparlamentariska Förbundets möte i augusti 1951 tog den danska statsministern Hans Hedtoft upp initiativet igen. Nordiska rådet grundades 1952 och höll sin första session 1953, men utan finskt deltagande eftersom Finland av hänsyn till Sovjetunionen valde att ställa sig utanför. Finland kom med 1956. I och med grundandet av Nordiska rådet försvagades Föreningarna Nordens position, framför allt när det gäller den politiska biten. Debatten flyttade över till Nordiska rådet. Regeringarna fick sitt formaliserade samarbete när Nordiska ministerrådet grundades (NMR) 1971, efter att planerna på en nordisk tullunion havererat. Kulturkommissionen blev till ett sekretariat och från och med 1967 Nordisk kulturfond. Till en början var institutionerna spridda i Norden (Nordiska rådet i Stockholm, ministerrådet i Oslo och kultursekretariatet i Köpenhamn) Sedan början av 1990-talet har alla tre sina sekretariat i Köpenhamn. FNF GRUNDAS 1965 Samarbetet mellan de nationella Nordenföreningarna hade pågått sedan starten i olika former. Bland annat ordnades så kallade delegerademöte där föreningarnas representanter rapporterade om respektive förenings verksamhet och planerade framtida samarbetsprojekt. Det fanns nämnder för olika ärenden och en lång rad initiativ hade tagits gemensamt under årens lopp. Grundandet av Föreningarnas Nordens Förbund (FNF) innebär därför ingen dramatisk ändring i samarbetet, utan dikterades mer av behovet av att formalisera samarbetet. På det grundande mötet i Reykjavik 1965 slogs fast att FNF skulle fungera som ett rådgivande organ och samtidigt fungera som föreningarnas ansikte utåt. Följande år antogs ett handlingsprogram på mötet i Drammen och här drogs riktlinjerna upp för framtida samarbete inom områdena ekonomisk politik, trafikpolitik, regionalplanering, socialpolitik, medborgarrätt, gemensam lagstiftning, kultursamarbete och samarbete utanför Norden. Föreningarna Norden hade nu utvecklats till medlemsorganisationer och riktade sin verksamhet dels till de egna medlemmarna och dels till nordiska samarbetsorgan och nationella beslutsfattare. Ju fler medlemmar och aktivare förening, desto större samhällelig betydelse och desto större