NG Sthlm 1
Scen BRA DÄR - EN HIPHOP-HISTORIA Två och ett hal
vt år efter Labyrints avskedsturné återförenas Aki, Sai och Dajanko i kulturens finrum – teatersalongen. TEXT: AXEL ALMSTRÖM FOTO: MARIA LILJA BRA DÄR! EN Hiphop-historia har urpremiär i hemstaden på Uppsala Stadsteater i början av april 2022. Aki skriver manus och barndomsvännen Affe Ashkar regisserar föreställningen som kombinerar teater med hiphop. – Det är lättare att skriva manus än att skriva bars. Du behöver inte ens rimma, säger Aki. TILLSAMMANS MED TVÅ andra gruppmedlemmar från Labyrint, Dajanko och Sai, har han skrivit musikteaterföreställningen som sätts upp på Uppsala stadsteater från och med april i år. Jag har precis frågat om det var svårt att ställa om från att skriva låttexter till att skriva ett helt teaternarrativ. – Det har varit annorlunda men det har varit roligt. Det är klart att det har funnits stunder när vi har undrat vad fan vi håller på med, men i stort tycker jag inte att det har varit några problem. Har det till och med varit en fördel att inte komma från en klassisk teaterbakgrund? – Hundra procent! Vi kommer från ett håll där man inte behöver följa några regler. Vi skriver det vi tycker är bra bara. Men samtidigt så har vi ju lite erfarenhet av teatern – Affe har dragit med oss i en del grejer genom åren. AFFE ASHKAR ÄR regissören bakom Bra där!. Han är också Akis barndomsvän. Hans hiphopbakgrund är lika gedigen som resten av Labyrintgängets – ”han brukade breaka i Gottsunda centrum”, minns Aki – även om hans utgångspunkt 12 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2022 är teater och film snarare än rap. Jag når honom på telefon kvällen innan intervjun med Aki. – Innan Bra där! brukade jag alltid tänka: hur smugglar jag in hiphop i den här föreställningen, i stället för att tänka att föreställningen helt kunde utgå från hiphopen, säger Affe Ashkar. Varför tänkte du att man inte kunde göra en hundraprocentig hiphopföreställning? – Det finns fortfarande ett visst motstånd mot hiphop i de här finrummen. Jag har all respekt för Strindberg och Fröken Julie, men jag tycker att man ska fundera på vad teatern ska vara och vilka berättelser som saknas. IDÉN TILL BRA där! har Aki haft i bakhuvudet länge, men det var först när Uppsala stadsteater kontaktade honom, Sai och Dajanko om att göra en Labyrintpjäs som det verkligen började ta form. – Affe hade snackat med teatern som hade en idé om att göra en föreställning om Labyrint som grupp, men vi kände oss inte så taggade på den grejen. Det kändes mer aktuellt att skriva en egen berättelse – så då gjorde vi det, säger Aki. I STÄLLET FÖR en nostalgitripp down Labyrint lane ville Aki skriva en berättelse som handlade om livet omkring dem. Personerna, platserna och händelserna. Inspirationen hämtades från egna upplevelser men berättelsen, om en ung kille som vill lyckas inom rap, är fiktiv. – Jag tror att det hade varit bra för kulturen i allmänhet om våra berättelser fick ta lite mer plats på den här typen av scener. Jag tänker på alla i Sverige som har massa potential att göra sånt här, men som aldrig har förstått att teatern finns för dem också, säger han. AFFE ASHKAR SKRIVER under på den tanken. Det krävdes slump, övertalning och ett felplacerat telefonsamtal för att han skulle hitta till teatern för mer än 20 år sedan. Det var året då Lauryn Hill solodebuterade och P.Diddy startade klädkollektion och samtalet var egentligen riktat till Affes storebror, som hade sysslat med drama tidigare. Just den här gången var han dock på väg till Spanien så han sa åt sin lillebror att gå i hans ställe. Affe tvekade, men några väl valda ord från hans storebror övertygande honom. – Han sa ”Vad brukar vi bröder säga? Om vi inte gillar något så försöker vi göra något åt saken. Så gå dit och försök bygga upp något eget.” Det räckte. Jag gick dit, säger han. Vad hade det betytt för dig att få se den här föreställningen när du var ung? – Hur mycket som helst. Jag tycker att teatern kan vara dumförklarande mot publiken i hur man pratar och artikulerar. Den här föreställningen hade visat att man kan berätta på ett annat sätt. Jag hade säkert gått och sett den hundra gånger och letat mig till teatervärlden ännu tidigare. Du hade kanske inte behövt bli indragen av din storebror? – Precis! Det hade nog fått mig att känna att det här ”huset” – teatern – tillhör mig också. På samma sätt som musiken. Tror du att den här föreställningen kan nå ut till en ny publik? – Hundra procent. Det har redan varit folk som har kommit till mig och sagt ”den här pjäsen låter fet, men hur ska man klä sig när man går på teater?”. Jag svarar bara: klä dig som att du skulle gå på bio eller konsert. Det behöver inte vara ett stort steg. AFFE ASHKAR SÄGER att han aldrig har sett en föreställning som så tydligt tar avstamp i hiphopen. Men det är kanske inte så konstigt att nya saker händer när man tar in nytt folk, från nya sammanhang. För Aki är hiphopen trots allt allt han kan, som han säger, så det är klart att musikteatern kommer att spegla det. Just musikal har ju ett rykte om sig att vara både corny och inte så autentiskt. Har det varit svårt att kombinera det med hiphop, som lägger väldigt mycket vikt vid äkthet i historieberättandet? – Nej vi är trygga i vilka vi är och hur vi skriver. Jag tror att folk som ser föreställningen kommer känna det också. Det här är inte West Side Story liksom. Jag ser det som en blandning mellan teater och en hiphopshow, säger han.