NG Sthlm 1
DET SENASTE ÅRET har fåfänga och intellektuellt m
indervärdeskomplex fått mig att försöka lära mig franska. Knappt en dag har gått utan att jag har gjort mina övningar i Duolingo, och innan resan föreställer jag mig att jag ska klara mig helt okej – i alla fall vid beställningar och småprat. Att så inte ska bli fallet uppenbarar sig dock redan på L’as Falafel. Jag klarar mig genom några meningsutbyten, men sedan kommer något jag inte förstår och vid första tecken på osäkerhet utbrister servitrisen ”Anglais?”. Att fransoser – särskilt de i Paris – numera pratar hyfsad engelska visste jag om sedan tidigare. Däremot blir jag förvånad över att flera av dem genuint verkar tycka om att göra det. En stolthet hörs i deras röster, som att det är något speciellt med att staka sig fram på ett språk resten av världen pratar flytande innan lågstadiet. NOG MED MIN bitterhet över mina bristande franskakunskaper; Lenny Kravitz rekommendation visar sig stämma, falafeln är krispig och smakrik, brödet är luftigt och varmt och på köpet får man hummus och tahini som får en att förstå vad det egentligen är palestinierna och israelerna slåss om. MÄTTA OCH BELÅTNA lämnar vi restaurangen för att besöka det närliggande Picassomuseet. Vid vårt besök är bara två av den vackra 1600-talsbyggnadens fyra våningar öppna. Detta räcker dock gott och väl då det tar i alla fall ett par timmar att gå igenom allt. Fram till januari pågår en parallellutställning där spanjorens verk samsas med den franske konstnären Auguste Rodins skulpturer. Här bjuds vi på en resa genom den moderna konstens födelse och en lärorik lektion i hur Picasso inspirerades av sin äldre kollega. I museishoppen finns replikor av Rodins verk som säljs för 900 euro. Har du mycket pengar över och är sugen på att ha en byst av Honoré de Balzac i ditt vardagsrum är det bara att slå till. EFTER EN TUR till skomärket Vejas ”flagship store” (som precis som falafelstället kan skryta med en halvtimmeslång kö) för att köpa sneakers och en kortare tupplur är det dags för middag. Stället vi har valt för kvällen heter Chez Janou, har sydfranskt tema och säger sig förutom god mat erbjuda över 150 olika sorters pastis. Vi har orutinerat nog inte ringt och bokat bord och får således vänta i baren en stund. Här testar vi varianter av anisspriten som är både grön och blå och blir både lättade och lite besvikna över att dessa smakar ungefär som vanlig Pernod. Själva middagen bjuder inte heller på några direkta överraskningar – en löksoppa följs av en entrecôte ackompanjerad av en flaska rött från Rhônedalen – men vad spelar det för roll när den är så god att man nästan börjar gråta? DAG TVÅ INLEDER vi på ett bageri med en snabb kaffe och en bakelse jag inte minns NR 2, 2022 | NÖJESGUIDEN 67