NG Sthlm 1
Film Bäst just nu DET FANNS INGA HJÄLTAR PÅ UTÖYA
Veckorna efter attentatet på Utöya samlades hundratusentals människor på gatorna och torgen i vartenda väderstreck i hela Norge, överens om att den 22 juli var en dag de aldrig fick glömma. TEXT: MAJA WALTRÉ DET HAR GÅTT några år sedan dess. Åsikter som då, för sju år sedan, betraktades som otänkbara, har idag normaliserats i hela västvärlden. Har människor glömt? – Var han sinnessjuk? Det var han alltså inte. Det kändes viktigt att friska upp det kollektiva minnet om vad som faktiskt hände, för vi har ännu inte gjort upp med den ideologin och de här värderingarna, säger filmens regissör Erik Poppe när Nöjesguiden pratar med honom. ERIK POPPE KOM genom Utöyas stödgrupp i kontakt med de överlevande ungdomarna och frågade hur de förhöll sig till en film. Var det för tidigt? De svarade unisont nej, högerkrafter är i framväxt, det är bråttom. GÅNG PÅ GÅNG påminde de honom: Det fanns inga hjältar på Utöya, bara offer för en massaker. Ett av offrens mamma motsatte sig filmprojektet men sa till slut till Erik Poppe: Okej då, men om det här blir en vacker historia kommer jag att förfölja dig för resten av mitt liv. UTÖYA 22 JULI blev ingen vacker film. Fotot är påträngande, filmat i en enda tagning och skotten tar aldrig slut. – Under djupintervjuerna var de 72 minuterna återkommande, att de upplevdes som en evighet. Det var något jag ville lägga fram som en central karaktär i filmen. Tid. Genom klipp bryter vi upp upplevelsen. När man ser 58 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2018 långa sekvenser på film är man på plats, då är man där. KAMERAN ÄR HANDHÅLLEN och nära, som en tyst observatör som både inkluderar och exkluderar publiken i upplevelsen som är så förvriden att den inte går att förnimma, förstå eller minst av allt relatera till. Samma varseblivning accentueras i början av filmen, när filmens huvudperson Kaja (med dokumentär precision spelad av Andrea Berntzen), stirrar in i kameran och säger ”Ni kommer aldrig att förstå hur det var”. KAJAS RELATION TILL lillasystern Emilie presenteras genom ett typiskt bråk mellan två personer som tar varandra för givet. – Det var många syskonpar på Utöya och många som förlorade kontakten med sin syster, så jag såg tidigt framför mig en artonåring tjej som gjorde just det. För att få kontroll på filmen var det viktigt att det var manuset som skådespelarna förhöll sig till i detalj. Vi jobbade en hel sommar med skådespelarna, så att det också blev deras historia, till slut. FÖRST I SEPTEMBER spelades filmen in på Utöyas grannö, en närmast identisk ö. – De överlevande ungdomarna fick titta på klippen och den näst sista dagen bekräftade de att det var så det var. Vi försökte glömma allt vi vet om struktur och den klassiska berättarmodellen. Jag sa till manusförfattarna (Anna BacheWiig och Siv Rajendram Eliassen, red. anm.) att vi inte skulle göra en film, utan en antifilm, eftersom det var viktigt att det inte skulle vara en film om en hjälte. Kaja, som är en helt påhittad karaktär, hjälpte några men sprang också förbi många som behövde akut hjälp när hon letade efter sin syster, för det var så det var i verkligheten. Det var också viktigt att bygga upp en relation till huvudkaraktären för att sedan bryta kontraktet med publiken. I EN AV filmens kanske mest oförglömliga scener tar Kaja hand om en ung tjej som har blivit skjuten i ryggen och håller på att dö. Solen bryter fram mellan trädkronorna, regnet har gett vika. En mygga slår sig ner på Kajas arm och suger blod. – Myggan är som en metafor för situationen i sin helhet. Det finns ett ögonblick i Terrence Malicks Den tunna röda linjen (1998), där en insekt kryper upp för ett grässtrå, intet ont anande om vad som sker i krigszonen runt omkring. Utöya är en vacker ö där livet har sin gång. Att det kan ske parallellt med att en ung människa håller på att dö under en brun ideologi. Så det gällde att hitta skådespelare som kunde uttrycka de svåraste känslorna som finns i människor. Frågar du världens bästa skådespelare som Meryl Streep och Michael Fassbender så kommer de att bekräfta det. Utöya 22 juli hade svensk premiär den 11 maj. A QUIET PLACE John Krasinskis film tar skräckgenren till minst en ny nivå, och det faktum att den till stora delar är tyst är inte bara ett genidrag, jo visst är det så, som spänningsfrekvens betraktad, utan ställer också extra höga krav på det visuella, vilket den för övrigt levererar. PÅ CHESIL BEACH Det går måhända att diskutera angelägenhetsgraden i en film om ett kyskt Mr & Mrs-par som ska ligga för första gången. Ändå är Saoirse Ronans och Billy Howles existentiella ångest inte bara välspelad utan framförallt väldigt mänsklig. MOT SOLNEDGÅNGEN Naomi Kawase (Under körsbärsträden) har gjort ett kärleksdrama i vilket hon än en gång kryddar berättelsen med lika mycket detaljrikedom som om hennes film vore en utsökt avsmakningsmeny. YOU WERE NEVER REALLY HERE Lynne Ramsays stilistiska adaption av deckarförfattaren Jim Thomsons roman är fragmentarisk, överraskande och tankeväckande genom en pånyttfödd balans av hat och ömhet. Om det funkar? Japp! MAJA WALTRÉ maja.waltre@ng.se