NG Gbg 1
Musik TIO ÅR MED HUSET Göteborgsgruppen firar ett
decennium på musikhimlen. TEXT: ELLINOR PERSSON PUSTERVIK HAR LÄNGE varit ett kännemärke för kreativitet och nyskapande inom musiken. Det är på denna ikoniska scen som Huset håller sin sjunde spelning, och förväntningarna är skyhöga inför denna jubileumsfest. Konserten blir en hyllning till bandets framgångsrika karriär, med en varierad och energifylld setlist som kommer att tillfredsställa såväl trogna fans som nykomlingar. Publiken kommer att få njuta av tidlösa klassiker som har följt med bandet genom åren, men också av en rad helt nya och tidigare osläppta låtar. Det är en möjlighet för Huset att visa upp sitt musikaliska uttryck i sin fulla bredd och ge fansen en oförglömlig upplevelse. – Vi är nog det bandet som repar mest per spelning i hela världen. Men det är för att vi har gjort ett namn på att vara duktiga live, och det vill vi verkligen inte ska vara ett luftslott. Jag vill såklart att de som är där ska tänka att detta verkligen är bättre än det mesta de ser liksom, berättar sångaren Johan Hammerlid. MEN INTE NOG med det. Under kvällen kommer även en speciell gäst att kliva upp på scenen. Petrus, en nära vän till Huset, kommer att göra ett exklusivt gästspel och för att ge plats åt det lokala musikarvet har Huset dessutom bjudit in två lovande stjärnskott från Göteborg. Izza Gara och Klaudy kommer att dela scenen med bandet under kvällen och erbjuda sin egen unika musikaliska vision. 14 NÖJESGUIDEN | NR 7, 2023 Hallå grabbar! Kareem, är du tillbakatillbaka nu? Kareem: Ja, vad ska man säga, jag är tillbaka! Johan: Asså vi bara började igen. Det var inget strategiskt beslut utan bara började när jag frågade Kareem om han ville spela, vilket han ville. Sen frågade jag om han var sugen på att släppa låten Freestyle som vi båda är med på, och det var han och nu sitter vi här och planerar musikvideos. Eftersom att det inte fanns något ont blod från separationen så var det väldigt lätt att plocka upp flowet igen. K: Ja, jag kände väl att jag behövde en break från musikbusinessdelen med allt vad det innebär. Att behöva prestera och leverera liksom. Jag behövde landa lite och började att plugga vilket var skitnice. Hittade en helt annan rytm i livet, men så fort Johan nämnde det där med tioårsjubileet kände jag mest att “det klart, let’s go” liksom! Ni har haft en lång resa och började drömma om att vara rappare som unga. Hur ser ni på er drömbild av att vara rappare i jämförelse med verkligheten? K: Bilden av att vara rappare är absolut en slags myt man blivit såld från amerikansk media, och jag var ärligt talat ganska hjärntvättad och köpte den helt. Men trots att drömbilden var, och är, fantasi skapade vi den till viss del i verkligheten; vi rökte gräs, spelade musik och bar jordans, tanktops och durags. Men på många sätt stämmer den gamla bilden inte alls in på verkligheten, som att man skulle vara multimiljonär när man når 30 och ha massa grammynomineringar och vinster i bagaget. Det handlar såklart om att man vill vara som sina idoler och följa i deras fotsteg, och kan man inte släppa den bilden är det nog lätt att man blir besviken och känner sig misslyckad. Men den iden var liksom orealistisk från början. J: Precis, bilden folk har framför sig är en ganska tydlig idolbild; man blir sedd och lyssnad på och man får känna sig fet och cool. Men grejen är att det är en pytteliten del av det man gör, så det var väl det man märkte när man blev äldre - att de där dopaminkickarna håller ju inte mer än sju timmar så man måste bunkra upp. Inför en spelning så är det ju absolut allt runt omkring som tar mest tid och det “roliga” (själva spelningen) är ju inte längre än en timme, sen ska du hem och diska utan någon som applåderar liksom. Men om jag vänder på det så måste jag ändå säga att jag inte hade någon föreställning om att vi skulle spela för tusentals personer, att det verkligen skulle hända. Trots att jag hade drömt om det länge hade jag haft svårt att tro det om någon sa det till mitt 19-åriga jag. K: Jag håller med dig där. Det är en grej att snacka om det abstrakt och drömma, men att faktiskt stå där på scen, som i Västerås där 8000 pers står och hoppar med oss. Det är en rätt surrealistisk känsla. Så på vissa sätt bräcker verkligheten drömmen. J: Verkligheten har fått mig att märka att jag behöver mer långsiktiga typer av känslor för att hålla mig kvar. Innan kunde jag direkt efter en spelning börja tänka på nästa “kick” (spelning), men det är svårt att njuta av såna smågrejer, därför är det skapande i sig som måste få ta den verkliga platsen. Att man tycker det är kul att skriva, så som man gjorde när man var en liten nörd som bara ville sitta och lyssna och skriva på något. Om inte det finns går nog inte det andra heller. Vi kan ju höra att ni kompletterar varandra rent musikaliskt men hur skulle ni beskriva ert samarbete? J: Jag är nog ovanligt business minded för att vara artist. Det kan säkert ha att göra med att jag känt att jag behövt vara praktisk och öva mycket för att kunna ens “vara med” alla med rå talang. I vår konstellation är det absolut Kareem som är esteten som går på känsla, medan jag är praktisk och ganska fyrkantig. K: Precis. Vi har absolut olika styrkor och kompletterar varandra skitbra. Jag går mycket på dagsform och känsla, men Johan vill att vi ska följa planer och så där. Tror det blir bra kontraster.