Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E 5TH WAVE I rollerna: Chloë Grace Moretz, Liev Schreiber, Maika Monroe med flera Regi: J Blakeson THE BIG SHORT I rollerna: Steve Carell, Brad Pitt, Christian Bale med flera Regi: Adam McKay nnnnn Efter fenomenala "Inside job" och "Margin call" kommer ännu en rapp och upprörande lektion i mänsklig girighet och dumhet. Och visst finns det mer att tillägga om finanskrisen. Här med Hollywoods samlade manliga elit på sitt mest pedagogiska humör. Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Jo, det ska "The big short" berätta för er. Skådisar i toppform spelar motvalls personer som inifrån det finansiella toppskiktet på Wall Street börjar inse vad inga andra vill eller förmår: De till synes så stabila bostadslånen i USA är i själva verket en tickande bomb, full av skit. I ett briljant drag inser en av dem, en socialt tafatt professor spelad av Christian Bale, att det går att tjäna pengar på att spela mot systemet. Till omvärldens hån, så klart. Men gissa vilka som får rätt till slut, ungefär lagom till att Lehman Brothers imploderar? Alltihop börjar med att Ryan Gosling dyker upp och berättar lite bakgrund till den bisarra storyn som strax ska rullas upp. Sedan följer diverse teorier och häpnadsväckande fakta. Det blir, kort sagt, en hel del "mansplaining" i "The big short". Det vill säga: män som förklarar saker. Att den här lektionen i ekonomisk teoribildning aldrig blir tråkig, om än onödigt långdragen, beror på att regissören Adam McKay ("Achorman – legenden om Ron Burgundy", "The other guys") leker med filmkonventioner och blinkar ironiskt till publiken. Och som vanligt levererar absurda replikskiften korsat med ett nedtonat om än ilsket flammande patos. Dessutom mixar han till det, exempelvis får "skådespelaren Margot Robbie i ett bubbelbad" förklara vad subprime-lån egentligen är. Liksom för att understryka att vi alla är lite för vulgära och korkade för vårt eget bästa. För har vi lärt oss något av smällen? Kontentan är extra sorglig i denna mycket sevärda film. MIRANDA SIGANDER nnnnn Chloë Grace Moretz är talangfull och storyn tillräckligt engagerande för att man ganska länge ska hålla intresset uppe. Men konkurrensen är hård i genren ungdomlig postapokalyps och när den femte vågen börjar rulla drunknar alla goda föresatser. Cassie är en vanlig tonåring som går på high school i Ohio. Hon festar med sina kompisar, spanar på sötnosen Ben och har en gullig lillebror. Tyvärr blir jorden invaderad av en mystisk flotta av utomjordingar som gör sitt bästa för att ta död på mänskligheten. En förödande elektromagnetisk chock följs av en global tsunamiattack och sedan sprids en luftburen influensa. De som har överlevt så långt blir därefter jagade av utomjordingar som antagit mänsklig form. Cassie utrustar sig med ett maskingevär och bestämmer sig för att hitta sin lillebror, som hon kommit ifrån när han blev evakuerad av militären från ett temporärt flyktingläger i skogen. Historien bygger på Rick Yanceys populära romantrilogi (den sista delen kommer senare i år). Förmodligen kan de som har läst förlagan fylla i det som filmpubliken saknar. För efter en lovande och tät inledning, där utomjordingarnas fyra första attackvågorna rullar in över den arma mänskligheten, börjar regissören J Blakeson trampa vatten och bjuder på manusklumpigheter som faktiskt inte duger i det här numera välfyllda och ofta kvalitativa segmentet. Det största problemet är att Cassie aldrig får någon riktig personlighet, även om Chloë Grace Moretz jobbar hårt för att vi ska bry oss om henne. Jämfört med den mycket mer spännande goth-tjejen Ringer, som dyker upp hos militären, framstår Cassie mest som mesig. Och när hon inleder en romans med den mystiske och overkligt tvålfagre Evan Walker, som hittar henne skjuten i benet och tar hand om henne, framförs skämskuddedialog på en nivå som inte setts sedan "Twilights" sämsta dagar. Med den oslagbara Katniss farväl färskt i minnet och med nästa "Divergent"-uppföljare på gång blir det svårt att hävda sig i mängden för "The 5th way", som dock säkerligen får ett par uppföljare på sig att övertyga. MIRANDA SIGANDER THE HATEFUL EIGHT Regi: Quentin Tarantino Med: Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell med flera. STEVE JOBS I rollerna: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen med flera Regi: Danny Boyle nnnnn I tre intensiva akter tar sig Danny Boyle an den mestadels osympatiske Apple-grundaren Steve Jobs. Ett annorlunda biografiskt persondrama måste alltid applåderas men den här berättelsen består, likt en tidig Mac, mest av yta och lite innehåll. Med sin omisskännliga ping-pong-dialog sätter dock Aaron Sorkin tonen för den här filmen mer än vad regissören Danny Boyle ("127 timmar") gör. För fans av den snärtige men på gränsen till utmattande manusmaestron är detta faktum en fest, naturligtvis. Alla talar snabbt och mycket i perfekt konstruerade meningar medan de powergår genom diverse korridorer. I en rivstart till inledning får vi hänga med bakom kulisserna när Steve Jobs (Michael Fassbender) ska lansera den allra första Macintoshen 1984. Med bara minuter kvar tills ridån går upp jonglerar han sitt ex som hävdar att han är far till hennes barn, besvikelsen över ett uteblivet omslag på prestigetidningen Time, faktumet att demonstrationsexemplaret vägrar att öppna presentationen med att säga "hej" och den tidigare bästisen Steve Wozniak (Seth Rogen) samtidigt som han försöker hitta den perfekta skjortan att möta publiken i. Alltihop genom att luta sig mot klippan och marknadschefen Joanna Hoffman (Kate Winslet). Skådespeleriet är glimrande och av det stoff som resulterar i prisgalenomineringar. Sedan börjar alltihop om i en ny akt. Tid har passerat och Steve Jobs nya dator Next ska lanseras. Mycket har uppenbarligen hänt sedan sist men Boyle koncentrerar stenhårt dramat till tre nedslag, som alla innehåller exakt samma människor, problematik och hetsiga humör. I början känns det provocerande att aldrig få chansen att gräva djupare. Men formen vinner i längden. Precis som en Mac är filmen en förförande elegant upplevelse. Sant eller ej, filmens poäng att Steve Jobs fungerade på samma sätt som sin skapelse: Ett eget slutet system, inkompatibelt med alla andra, bankas effektivt in. Och eftersom Aaron Sorkin är en sentimental rackare finns det också tillräckligt mycket hjärta med i bilden för att man ska börja gilla både Steve och filmen om honom. MIRANDA SIGANDER 74 | nöjesnytt nnnnn Quentin Tarantino är tillbaka i omisskännlig stil, med en western i snöstorm. Men under smatterdialogen och den makabra humorn lurar ett nytt allvar som gärna hade fått ta större plats. Man skulle ha varit där. Det har inte ens gått två år sedan Quentin Tarantino arrangerade en genomläsning av manuset till "The hateful eight" inför publik, men evenemanget har redan fått ett mytologiskt skimmer. De 1.600 personerna i publiken på anrika United Artist Theater var i extas, och Tarantino – som bittert hade skrotat filmprojektet efter att manuset läckt ut på nätet – bestämde sig för att göra filmen i alla fall. Det är inte svårt att föreställa sig "The hateful eight" på en teaterscen. Nästan hela filmen utspelar sig på ett värdshus mitt ute i den amerikanska vildmarken, dit en brokig grupp människor har tagit tillflykt undan en snöstorm. Två av dem är prisjägare, på väg till närmaste stad med sina byten: en stapel med lik och en högst levande mördare, den mystiska Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh i högform). De får sällskap av värdshusvärden, en sheriff, en bödel, en åldrad sydstatsgeneral och en cowboy. Den allmänna laglösheten och såren efter inbördeskriget färgar deras samtal, och långsamt lär vi känna var och en. Men vad är sanning och vad är lögn? "The hateful eight" är en uppvisning i Tarantinos signaturstil, där våldet fungerar som ett slags utropstecken till den smattrande dialogen. Det är skruvat och roligt – och lite fånigt, när blodsplattret och nördreferenserna tillåts dominera. För här finns också en annan film, under allt larmande. En vemodig och vacker film, där kameran stumt betraktar de vita vidderna, där den vilar flera minuter på ett slitet, snöklätt krucifix som tittar bedjande upp mot himlen medan Ennio Morricones ödesmättade musik rullar ut ur högtalarna. Och under alla n-ord och barnsliga försök att provocera (som att filmens enda kvinna är den som får absolut mest stryk) så finns också en genuin vilja att undersöka smärtsamma kapitel i USA:s historia. Men den tjattriga dialogen och slapstickvåldet skymmer sikten för ett större allvar. Det känns som att 52-årige Tarantino har växt ur sina egna manér, att han vill något annat, men ändå klamrar sig fast vid det välkända och hemtama. KARIN SVENSSON