Svensk Golf 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44 Vilka träklubbor är egentligen
bäst? D Träklubban är den äldsta golfklubban. Vår moderna set-uppbyggnad med ett fåtal trä- och många järnklubbor har knappt hundra år på nacken. Före 1850 dominerade träklubborna stort. Mellan 1850 och 1902 vägde det jämnt. Årtalen sammanfaller med två revolutionerande golfuppfinningar, men inte av klubbor utan av bollar. Från hedenhös fram till 1848-49 spelade man på »featheries», läderbollar, hårt packade med en obegriplig mängd fågelfjädrar. Det gick åt »en fylld hög hatt» till varje boll! »Featheries» fick rymma fältet för »The Gutty», en helgjuten boll av guttaperka utan skal. Den var stenhård och död, men lätt och snabbt tillverkad - läderbollen handsyddes. En skicklig bollmakare hann göra fyra om dagen. På samma tid kunde han gjuta 50 gutties. Guttyn var alltså billig och den flög och rullade mycket långt - om man fick upp den i luften. 1902 kom en nyhet från USA: »The Has- kell», den första lindade gummibollen och 1903 var The Gutty ett mörkt minne blott. Vid båda de här boll revolutionerna upp- täckte golfarna att den nya bollen krävde en ny sorts klubba. De gamla fjäderbollsklubborna med sina eleganta, långa, smala svanhalshuvuden höll inte för den hårda gutty'n, de sprack och spi ittrades. Det krävdes grövre, stabilare och brutalare don, och träklubban fick nu den form vi känner igen idag. När sedan Haskellbollen kom upptäckte man att den gick att slå mycket längre och bättre med järn än guttyn, och så marscherade järnklubborna in i bagarna. Vad skiljer träklubbor från järnklubbor? Materialet, utseendet och skaftiängden, självklart, men det finns en hel rad andra olikheter med stor betydelse för klubbans »spelbarheh); slagytans vinklar och profil, sulans utformning och viktfördelningen inom klubbhuvudet.• Träbiten Liksom humlan sönderfaller träklubbhu- vudet vid närmare beskådande i tre delar: sulplattan, inlägget och resten, dvs själva träbiten. Denna kan bestå av solitt trä eller laminerat trä (som plywood). Skillnaden ser man bäst i slagytan, där materialet inte skyms av färg eller bets. Klubbor av solitt trä är så gott som uteslutande tillverkade av persimmon, trä från ett fruktträd som växer i fuktig terräng i sydöstra USA, och som är släkt med ebenholz. Laminaten görs av lönnträ från USA:s nordstater eller Canada. Det är en vida spridd och djupt rotad missuppfattning att persimmonklubbar på något sätt skulle vara »bättre», ge renare känsla i tillslaget, längre slag och bättre spel. Det där. har testats flerfaldiga gånger på USAtouren. Världens bästa golfare har fått provslå helt svartmålade, anonyma drivers, märkta parvis (A1-A2, B1-B2 etc) där varje par klubbor varit helt identiska så när som 44 Omonterade och olackerade trähuvuden - persimmon till vänster och laminat till höger. på en enda detalj. trävirket. Den ena har varit laminat, den andra persimmon. Sedan har de fått uttala sig om vilken klubba som var vad, och det har de ofta gjort mycket tvärsäkert - men de har sällan haft ens 50% rätt. Nej, sanningen är snarare motsatsen, laminatklubborna är bäst. Materialet är stryktåligare, exemplaren är jämnare i vikt och lättare att justera till riktig viktfördelning och råmaterialet är billigare. Persimmonhuvudena är ömtåliga, sprickor kan »vandra» längs träfibrerna, träets täthet och tyngd växlar inom vida gränser och det gör också kvaliteten på trämaterialet. Det är mycket ont om bra persimmonträ och klubbfabri- , \\ kerna gör idag klubbor av trästycken som för 20 år sedan skulle gått direkt i värmepannan. Men, men - persimmon är tveklöst vack- rare än laminat och dessutom betydligt dyrare. Laminat må vara Bäst, men persimmon har Status. Sulplattan Klubbans sula är till skydd mot nötning mer eller mindre täckt aven sulplatta, gjord av aluminium på drivers, ofta av mässing på fairway-trän. En sula av mässing är i allmänhet för tung för ett driverhuvud men tyngden är till stor fördel på fairwayklubborna. De får en låg tyngdpunkt, som gör det lättare att få upp bollen i luften. Sulplattan bör vara limmad med epoxy vid träet. Har tillverkaren slarvat med eller snålat på limmet blir det snart en springa mellan sulplattans framkant och inläggets underkant. Där kommer fukt in och ödelägger efterhand klubban inifrån. Tyngder Under sulplattan finns, i hål borrade i En fjäderbollsklubba från 18DD-talets mitt och en modern driver. Elegans eller brutalitet - eller? träet, de blyvikter som ger klubban rätt tyngd och som bestämmer klubbhuvudets tyngdpunkt. På en del klubbor (ex Spalding) kan man komma åt blyvikten genom ett »fönsten) i sulan, men oftast måste hela sulplattan monteras bort innan vikten kan justeras. Detta är ett knepigt och besvärligt jobb, som kräver hetluftspruta, specialmejslar, känsla och tålamod. Det kan med fördel överlåtas åt en fackman. En del träklubbor - framför allt fairwayträ - har en bakvikt, oftast av mässing. Den förskjuter tyngdpunkten bort från slagytan och bakåt i klubbhuvudet. Resultatet blir en högre bollbana och det blir lättare att få upp bollen från fairway. Bakvikt har emellertid också en oönskad effekt, som hänger samman med att klubbhuvudet vid tå- eller hälträffar i tillslaget roterar kring sin tyngdpunkt, vilket ger bollen sidspinn. Hälträff ger en slice, tåträff ger en hook. Ju längre bort från slagytan tyngdpunkten ligger desto kraftigare roterar slagytan och desto mer hook- eller slice-spinn får bollen. Detta måste kompenseras med mera bulge (se faktarutan!). Om man monterar bakvikt på en klubba som tidigare ej haft någon måste alltså slagytan slipas om! Slagytan Inlägget i slagytan tjänar dels som rikt- Drivern i mätjiggen sedd uppifrån. Detta klubbhuvud är öppet - det står i 1,5' slice. märke vid adressering av bollen, dels som mekaniskt skydd - en slagyta av oskyddat trä skulle snart nötas ner. De vanligaste inläggen är tillverkade i seg ABS-plast och limmade på plats. Genomskinliga inlägg, med eller utan medaljonger, är gjutna på plats, materialet är epoxy eller polyester. De har en tendens att hårdna och bli spröda med åren och kan till slut splittras av ganska SVENSK GOLF. 11/1984
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60