Isol. Pristagarfolder 2013 1
Den tyske dramatikern och poeten Bertold Brecht h
ar skrivit att teaterns främsta uppgift är att underhålla. Jag tycker att det ligger en liknande tanke bakom Isols estetik: Förbjudet att vara tråkig! Utifrån det bygger hon upp resten: vassa teman och bearbetningar, tekniskt nyskapande, karaktärer och stämningar man inte glömmer. Och så något som är väldigt ovanligt i bilderböcker: Isol har en enorm förmåga att lyfta fram karaktärernas psykologi. Alla ser inte likadana ut, utan var och en har en egen personlighet, egna syften och egna speciella sinnesstämningar. Isols verk återskapar barns tankar och målsättningar och ger oss på sätt och vis en ny bild av barndomen. När vi läser hennes böcker förstår vi att barnens universum är komplext och långt rikare än vad som framställs i de flesta böcker som skrivs för barn. Jorge Luján, författare rar dottern. När de skiljs åt tänker var och en: ”Nåja, man kan inte få allt!” Petit, el monstruo (2007), handlar om en pojke som inte riktigt förstår varför han ibland anses vara snäll och duktig, för att i nästa stund få en utskällning när han i grunden gör nästan samma sak. Denna tvetydighet understryks på ett raffinerat sätt av dubbla konturer och skuggor i bilderna. Modersrelationer och familjehemligheter återkommer som bärande teman genom hela författarskapet, som i Secreto de familia (2003) där barnet upptäcker att också kamraterna försöker dölja vad som egentligen händer med mamma därhemma när ingen ser. I La bella Griselda (2010), är dödlig skönhet temat. Det är en grym och humoristisk saga om en rad friare som bokstavligen tappar huvudet inför den vackra prinsessan Griselda. En dag röner hon själv samma öde inför sin egen dotter, en lika vacker liten prinsessa. Poeten Jorge Luján, också från Argentina men bosatt i Mexiko, föreslog tidigt att Isol skulle börja teckna serier byggda på hans texter vilket resulterade i en utsökt svit, Equis y Zeta, som började ges ut 2000. Här fann hon sin tunna och nerviga, lite brustna linje, sin låga färgskala och sin reducerade stil som hon sedan har utvecklat i både deras gemensamma bilderböcker och sina egna. Den utmärks ofta av dubbla konturer och en medveten misspassning av färgerna, ett fenomen som brukar uppstå inom grafiken och som Isol eftersträvar för att det påminner henne om de gamla bilderböcker hon fick av sin farmor som barn: ”De var dessutom ofta slitna och solblekta. Jag utgår gärna från en gul, solblekt färg för att få fram en liknande tidlöshet och lägger sedan till