Isol. Pristagarfolder 2013 1
en eller två klarare färger som en slags accenter
” har hon förklarat. Den konstnärliga teknikens betydelse för helhetsupplevelsen av en bok är något Isol ofta framhåller och hon poängterar att den i sig har berättande egenskaper. Hennes estetik är lika lätt att känna igen som svår att definiera, säger hon själv. Den bygger på skikt av medvetna val, där teckningen är ett kraftfullt verktyg som kan uttrycka vad som inte kan gestaltas på något annat sätt. Det personliga uttrycket förmedlar känslan av något handgjort, vare sig det handlar om grafisk teknik eller som i Pantuflas de perrito (2009), att använda kulspetspenna och låta pappersluddet/smutsen bli en del av uttrycket. Färgmässigt avviker Tic Tac (2002), det första bilderbokssamarbetet med poeten Jorge Luján, från den skala hon oftast arbetar med. I denna dikt av Luján vill en liten pojke veta hur mycket mamman älskar honom. ”Här blev jag nästan fauvist”, säger Isol. I en intervju många år senare hänvisar hon till ”den klara röda färgen som tecknar konturen och får andra färger att vibrera […]. Jag vill nästan alltid att konturen ska vara soliströsten i bilden, den huvudsakliga källan till uttrycket i bilderna, och jag väljer färger utifrån den idén”. För Tic Tac belönades hon med Golden Apple i Bratislava 2003. En säregen förmåga att både estetiskt och innehållsmässigt vända och utvidga perspektiv är karakteristiskt för Isol. I de större verken tillsammans med Jorge Luján, Mi cuerpo y yo och Ser y Parecer (2005), två dikter om identitet och jagets förhållande till den egna kroppen, hanterar hon djärvt, lekfullt och visionärt komplicerade sammanhang som vetter åt såväl psykologiska som filosofiska frågeställningar. Här sker allt i de knappa men laddade texterna: ”De gav mig vingar att göra en sorts konstbildaktiga böcker, eftersom historien inte behövde berättas i bilderna utan snarare lät mig känna mig som poet själv!” Andra exempel på Isols samarbete med Luján är Numeralia (2007) som med sitt skenbart enkla tema, att presentera siffrorna ett till tio, bjuder på ett kalejdoskop av visuella och idémässiga möjligheter och Pantuflas de perrito, baserad på dikter om barns längtan efter ett husdjur att kela med. Texterna i den senare boken är resultat av ett internetsamarbete med mexikanska och argentinska barn. Ett av hennes mest kända verk är bildsättningen av Paul Austers julberättelse Auggie Wren’s Christmas Story (El cuento de Auggie Wren, 2003) där hon med collage av teckningar, objekt och foton bygger upp scener i en starkt suggestiv, teatral stil. ”Här var texten färdig och berättade alla psykologiska detaljer, jag var fri att låta bilderna följa andra narrativa linjer” har Isol berättat. Isols bildberättelser reducerar inte problem och skönmålar heller inte verkligheten. De kan vara drastiska och omskakande men ger läsaren insikt och mod att våga tänka egna djärva tankar. Hon skapar öppna berättelser som ger utrymme för tolkningar. Varje berättelse kräver sin egen iscensättning enligt Isol och därför växlar hon oftast stil mellan böckerna. Det