Nollnitton 1
Musik Text: Ingrid Altino Foto: Jonathan Perlmann
It’s all about the Benjamin Har du någon gång fastnat i en riktigt bra tv-serie? Då är du ett mysterium för Benjamin Ingrosso. Ingrid Altino ringer vår största entertainer och pratar om plugget och pop och plastfolie såklart. Benjamin Ingrosso vaknar på samma sätt varje dag. En tupp galer i fjärran, Benjamin sträcker sig som en katt i solen, kliar sig i nattmössan och gäspar så att käken nästan haspas av. När han slagit upp fönsterluckorna så att dammet yr och fåglarna skräms i väg tassar han med lätta steg in i köket. Eller så kanske väckarklockan rycker undan täcket och använder det för att piska hans fötter med hjälp av en finurlig mekanik som de allra flesta bara har kommit i kontakt med genom tecknad film? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har aldrig sett Benjamin Ingrosso vakna, och dessutom befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra. Benjamin är i Los Angeles. Och jag är i Stockholm. Det kanske är bäst att jag frågar honom istället för att sitta här och spekulera. God morgon! Var det svårt att vakna till den här intervjun? Du har sagt förut att det är lite trögt på att vakna på morgonen-fronten. – Ja, men nu är det faktiskt tvärtom här i LA, man vaknar typ fyra varje morgon. Så får man bara ligga och kolla mobilen i en kvart och försöka somna om innan jag vaknar igen vid nio. På något sätt blir jag glad av att höra det, det känns fint att framgångsrika personer också har problem med att vakna och måste jäkta genom sin morgon. – Jaha, ja alltså jag vaknar ju aldrig på mornarna när jag är hemma, då är jag omöjlig att väcka. När jag får en lucka däckar jag. Har du lätt för att somna? – Ja, jag kan somna på en sekund, när som helst, hur som helst, var som helst. Okej, jag tänkte fråga vad du gjorde på flyget men du kanske alltså bara sov. – Ja, jag sov. De väckte mig efter nio timmar och bara ”Du har liksom...inte fått någon mat?” Då flög vi ändå mitt på dagen. Om du bara drar för gardinerna somnar jag. Stämmer att du har flytt landet så att de kan läcka 12 dit album i fred? – Haha, nej, jag började skriva nästa album i förrgår. Jag skickade in Pink Velvet Theatre på mastring några dagar innan och sedan började jag på nästa. Okej, så det är ingen paus, alltså? Du bara sätter igång med nästa? – Nej, inte om man är 27 år och har mycket att göra. Fair enough. Du släpper ju den här skivan nu i oktober. Varför heter den Pink Velvet Theatre? – Pink Velvet Theatre var först bara ett arbetsnamn som var just för att sätta någon slags ton när jag gick in i studion och bara skulle skriva. Jag har aldrig gjort så förut. Det var mer att testa ett nytt sätt att skapa musik på, liksom vad händer om jag begränsar mig själv? I min värld är Pink Velvet Theatre en kärleksförklaring, men det är en slags hopplös Romeo och Julia-historia som utspelar sig i ett alternativt universum. Det är också en referens till en hallucination, man vet inte om det pågår i mitt huvud eller i den faktiska verkligheten. Plattan börjar med den första kyssen kan man säga, när man kysser en tjej som man är hopplöst förälskad i och alla dom känslorna som exploderar. Så ni valde albumnamnet långt innan? Jag har hört att det är så man skriver många sitcoms, att man namnger avsnittet till typ ”The booze cruise” först och sedan fyller man bara på med handling – Ja! Det var så vi gjorde, bara för att sätta en moodboard. Det har ju tagit mig två och ett halvt år att inse vad Pink Velvet Theatre ens är, men när poletten väl föll ner så kändes det som att jag hade upptäckt någon helt ny atom. Du har jobbat med flera låtskrivare, till exempel Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Zikai, hur valde du dem? – När jag skriver så utgår jag från melodierna, det är min starka sida. Zikai valde jag till exempel för att jag ville sätta mig med någon som är sjukt duktig på engelska och som verkligen kan bolla fram vad man vill säga och uttrycka det på ett mer engelskt än svengelskt sätt. Har du varit rädd för att det ska låta svengelskt innan? – Nej, inte rädd. Jag tycker det finns en fet grej i det också. Som när Abba sjunger att “the music is high” istället för ”loud” i Dancing Queen? – Ja, exakt! Det är jättemånga sådana på den här plattan också, i Angela sjunger jag “just to get a glimpse of how you taste”, det kan man väl egentligen inte säga? Det borde vara “A glimpse of how you look”. Men där valde vi medvetet att vara svengelska, men jag ville ha med mig någon som faktiskt visste vad som är vad. Men du vill ju att man ska lyssna på det i sin helhet. Finns det något album som du själv lyssnar på från början till slut, ett ”no skip record”? – Oj, jag skulle typ säga att allt med Bee Gees. Jag drog på deras katalog på shuffle och jag hittade inte en enda låt jag ville hoppa över. Och Michael Jackson. Jättemånga av de här låtarna är inspirerade av hela min barndomskatalog: Bee Gees, Abba, det finns till och med lite Sade och Toni Braxton, Julio Iglesias och George Michael. På Elle-galans röda matta sa du att dina stilförebilder är Batman, John Travolta, Ture Sventsson och Vanheden. Dina musikaliska förebilder verkar ju också vara från din barndom. Är du nostalgisk av dig? – Gud ja. Jag ser mitt liv som att jag lever i en gammal värld fast i en modern tid. Du vet som i filmer? Som de trodde att moderna tider skulle se ut förr. Som i The Jetsons, den världen. Spåret Pink Velvet Theatre handlar ju om det, att jag vill ta dem till en tecknad Jetsons-värld som är hypnotisk och dekadent och knarkig. Varför har du blivit intresserad av det där knarkiga hallucinogena? – Det är nog den här känslan när man är hopplöst förälskad och man inte vet vad som är in och ut. Man drömmer om det hela nätterna och så vaknar man och undrar om något verkligen har hänt eller om det bara var en