Nollnitton 1
Musik dröm. När jag står på scen känns det nästan
så, drog är kanske fel ord, men det är en helt sjuk känsla som få får uppleva och när man går av tänker man “vad fan var jag precis med om?” Min favoritlåt på skivan är Worst in me, vad handlar den om? – Den handlar om att gå in i ett förhållande med öppna dörrar mot varandra och säga: ”Bara så du vet är jag inte alltid den här killen, jag har också dåliga dagar och jag hoppas du inte lämnar mig nu”. Vilka är dina dåliga sidor då? – Gud, jag har så många. Jag är ett stort barn. Jag har ju mycket adhd skulle jag säga. Jag kan skriva en bok om mina dåliga sidor men det känns bättre att man får hitta dem med tiden. På tal om att inte alltid ha en bra dag, när jag nämnt att jag ska göra den här intervjun har alla som på något sätt kommit i kontakt med dig sagt ”Åh, han är så trevlig”. Känner du någonsin att du byggt upp ett ouppnåeligt personligt varumärke som väluppfostrad? – Ja, ibland. Min mamma var väldigt på mig när jag var liten om att man alltid ska vara trevlig. När jag började gå ut på krogen insåg jag att många hade förutfattade meningar. Det hände väldigt ofta när jag stod och pratade med folk lite halvpackad klockan två på Spy bar att folk sa “Fan du är ju skittrevlig ju” och jag svarade ”Ja eller vadå? Har du hört något annat?”. De berättade att de hade en bild av att jag var fett dryg. Då kände jag att jag behövde bli ännu trevligare eftersom folk tydligen tycker jag är otrevlig. Jag har alltid velat vara trevlig, snäll och se folk i ögonen. Men självklart har jag dagar när jag står på Ica och inte orkar prata med någon. Känner du att du måste vara trevlig även om du har en sådan dag? – Jag tror bara inte att jag är så otrevlig, jag tror inte att jag har det i mig att vilja vara otrevlig. Ja, då underlättar det ju. – Haha ja, det underlättar. Men ibland ursäktar jag mig och säger typ “Jag är jättetrött idag, jag orkar inte stå och prata”. Det går att göra det på olika sätt. Jag har varit i den här branschen sedan jag var åtta och det underlättar ju att vara trevlig eftersom alla känner varandra. Om jag går in på en tv-produktion så känner jag ju både han bakom kameran och hon som är producent. Känner du inte ibland att du inte bara vill unna dig en riktigt dryg ton? – Jo! Men när jag var liten hade jag en tavla där det stod ”Kill them med kindness”. Då stör de ju sig ännu mer, om man är skittrevlig. Ja, antagligen. På tal om att vara snäll, det finns ett ikoniskt klipp från Wahlgrens värld när du och Bianca är på körskola och du i princip hjular ut ur byggnaden efter teoriprovet, trots att du inte klarat det. Du var bara så nöjd att du ändå lyckats skrapa ihop rätt många rätt. Är du alltid så snäll mot dig själv? – Nej, Gud nej. Där blev jag mest glad för att det var så långt från något jag är bra på. Men så fort jag kliver av en scen har jag bara notes. Efter varje performance tittar jag på mina egna grejer och dissekerar dem. ”Här var det skitdåligt, här var det skitdåligt, hur kan jag göra det här bättre?”. Jag är min största kritiker. Är det inte jobbigt att vara på turné då om du varje dag ska sitta och kolla tillbaka på framträdanden? – Jo, men jag märker ju att jag utvecklas efter varje spelning. Jag tar alltid med mig något till nästa. Jag ser mig själv som en elitidrottare när jag är ute på turné. Jag tar det på väldigt stort allvar, och vill göra varje gig till det bästa jag kan göra. Jag har väldigt höga krav på mig själv och alla jag jobbar med. Men jag jobbar med otroliga människor som faktiskt kommer med kritik, jag vill ju bli bättre och utvecklas. 14 I sin dokumentär säger Celine Dion att hon turnerat över hela världen men inte sett något alls. Känner du att du sett Europa och Sverige eller är det bara en strid ström av scener och backstage? Har du liksom en tydlig bild av Lysekil eller är allt mer en röra? – När vi kommer till varje stad har jag och min tour manager alltid planerat upp ställen att testa och saker att göra så vi har ofta väldigt kul och gör väldigt mycket. Hemma i Sverige är folk så jävla gulliga och vet om att jag tycker om mat så att där kan de som jobbar på venuen ha fixat så vi får bo i värsta huset med pool och har kockar som har stått och lagat någon värstingmat till oss. Det är så sjukt fina människor som har hand om oss. Så det är inte så att vi sitter bakom i logen och kollar mobilerna och äter korv med bröd. Vi har sett mycket i landet och mycket i Europa. Jag är mån om att mitt team ska få lediga timmar under dagarna. Har du något nytt favoritställe? – Ja, hur många som helst. Vi hittade ett ställe i Köln som hade den bästa kebaben vi någonsin ätit. Jag vill bara se till att typ gästa en radiostation i Köln, för vi måste tillbaka till det där kebabstället. I våras sa du i en intervju att när du skulle börja laga mat igen när du flyttat till din nya lägenhet, har du gjort det? Eller äter du fortfarande på restaurang varje dag? – Jag är faktiskt inte lika mycket på restaurang längre. Sedan har jag inte varit hemma så mycket det senaste halvåret. Det har varit väldigt mycket att beställa upp thaimat till studion och sitta och äta det klockan tre på nätterna. Så kommer man hem och sover i princip redan när man går in i lägenheten, vaknar upp tio, drar till gymmet och sedan till studion. Men jag har lagat mat rätt mycket i köket hemma hos mig. Jag skulle säga att jag snittar en dag i veckan i alla fall, det är ändå någonting. Jag har lärt mig att koka skitbra ris i det där köket, inte lika mycket pasta dock. Är pastan på väg att fasas ut? – Nej, det är mest för att jag äter så sjukt mycket pasta i och med att jag och mina syskon lanserar vårt märke Mino om två veckor. Det har varit mycket att sitta och äta många pastasorter i olika texturer. När jag väl lagar mat hemma vill jag äta nåt annat. Det känns som att du har gillat samma saker sedan du var jätteliten, typ pasta, Italien och John Travolta. Är du någonsin rädd för att du ska tröttna på de grejerna? – Nej, alltså tröttnar jag på det så tröttnar jag på det. Då gillar jag något annat. När jag var liten var jag periodare. Jag gick till skolan som Vanheden i ett halvår och sedan var det James Bond och smoking nästa halvår. Men men just pasta och sådär är det ju mat som jag älskat och haft en passion för hela livet. Jag kommer aldrig tröttna på pasta, det vet jag. Det spelar ingen roll om jag sitter och käkar pasta i tre veckor varje dag och många gånger säger jag att jag aldrig mer vill äta pasta igen. Det tar det en dag och så sitter jag och bara ”Varför är jag sugen på carbonara?” Det är helt sjukt. Det är ju precis som på gymmet, man står och gymmar och springer på löpband och säger att man aldrig kommer vilja gå dit igen. Sedan är man där dagen efter ändå. Mmm. Tala för det själv. På tal om personlig utveckling, din psykolog har sagt att du inte behöver ta ansvar för alla i rummet….hur går det på den fronten? – Bättre, faktiskt. Jag känner inte alls att jag har samma behov av att hålla låda eller prata när jag träffar nya människor eller att jag måste vara den som snackar hela tiden och är rolig och sådär. Det kommer ju med åldern också, man inser att det finns fler lager att hämta varje gång man träffar en människa, att man inte ska ge allt på samma gång. Jag gillar det i andra människor, det är kul att träffa någon som man känner att man tycker om men att det finns mer att stöka efter där. Så jag känner väl inte riktigt att jag har det behovet på samma sätt längre. Det är 18 år sedan du vann Mello med Hej Sofia. Har det varit spikrak väg mot artisteri sedan dess eller har du någonsin övervägt att vika av mot en annan karriär? – Ja. När jag var tonåring var jag stensäker ett tag på att jag bara skulle bli låtskrivare. Okej men det är ju ändå lite i samma låda. Du har aldrig funderat på att bli brandman eller plugga ekonomi? – Nej, det har aldrig funnits något annat. Jag har skrivit musik varje dag sedan jag var sju år. Så spikrak väg för mig själv i alla fall, jag har alltid vetat om vad jag vill göra. Jag har ju alltid sett i periferin vilken artist jag vill bli, hur jag ser ut, dansar och sjunger. Sedan tog det många år innan jag kunde se honom och känna att nu börjar vi närma oss den här killen jag såg när jag var liten. Har den här bilden av ditt framtida jag varit likadan under alla år? – Ja, det skulle jag faktiskt säga. Jag är på väldigt god väg. Jag har alltid sett mig som en entertainer och aldrig velat sätta mig i ett fack. Jag har velat vara någon som kan underhålla en publik, sätta sig vid en flygel, dra upp gitarren, göra ett dansnummer, en helhet, man får en jävla show. Det är det jag alltid strävat efter. Då har det varit så svårt, typ när jag gjorde Melodifestivalen, ung som fan, inte supererfaren, och så får man bara tre minuter. It’s not enough, liksom. – Konstigt nog utvecklades jag jättemycket när jag gjorde Benjamins. Då fick jag utmana min röst, jag sjöng andras låtar i varje program och insåg att jag sjöng bra i nya genrer. Väldigt mycket av det tog jag med mig när jag skrev musik till mig själv. Du gick en termin på gymnasiet innan du hoppade av för att vara med i Let’s Dance. Vad tyckte du om den terminen? – Den var sämst! Varför? – Jag hamnade på en gymnasieskola på Lidingö och det är liksom som gjort för att inte passa en konstnär. Jag satt i musikrummet på lunchrasterna och gömde mig bakom gardiner och skrev låtar. Jag var sjukt dålig i klassrummet. Jag tog inte in någonting och det är väl så jag fungerar tyvärr. När jag är bra på någonting suger jag in all information och vill veta allt. När jag inte tycker om någonting är jag rätt ointresserad. Jag är inte obrydd, men min hjärna funkar så. Jag börjar dagdrömma och mitt fokus försvinner. Vad dagdrömmer du om då? – Det är mest mannen som lever i en musikal, du vet den klassiska när man sitter vid ett fönster i en bil och tror att man är i en musikvideo? Sådan är jag hela tiden. Jag vaknar ju upp och hör ljuv musik. Ibland vaknar jag upp i Mordor, men då är det ju också en del av filmen. Vad gör du en helt vanlig dag? Jag är frilansare så jag söker inspiration från andra som inte heller befinner sig i 9-5-sektorn. – Ingen dag är så lik för mig. Hemma i Stockholm har jag som rutin att träna klockan nio varje morgon. Den försöker jag hålla. Det kan ju ibland behöva flyttas på med intervjuer och sånt, men det är den enda lilla struktur jag har. Annars är det allt ifrån att sätta moodboards till att träffa skivbolaget och spela in smågrejer, spela in musikvideor, skriva låtar, ha möten, träffa människor man ska samarbeta med. Jag har ju en årsplan och den tar varje dag att uppnå. Så det händer inte att du bara ligger hemma och kollar lite tv? – Det har jag aldrig gjort. Du har aldrig någonsin gjort det? – Jag har gjort det en gång det här året. Inte ens när du var tonåring eller barn? – Nej, jag var mycket ute och lekte. Jag har aldrig