Nollnitton 1
Film Foto: Gustav Gräll Med bakgrund av hur polar
iserad frågan var då, vad var viktigt för dig att förmedla när du återskapade berättelsen? – Det som var viktigt, både för mig men även de andra som varit involverade i serien, var att skapa en grogrund för känslan att båda sidor kan ha rätt i sak. Jag har försökt skapa och lägga ett hjärta i alla karaktärer. Det hade ju exempelvis varit bättre för dramaturgin om Henrik Pontén var en person som alltid var klädd i skinnjacka, arresterade folk utan att vara polis och betedde sig som någon jävla Gunvald Larsson-typ. Men när han plötsligt har ett familjeliv får man en mer nyanserad bild än det som porträtterades i media, det ger en känsla av att det här var på liv och död för dem och gör det lite mer komplicerat. Det är svårt att inte känna att det finns något meta i att det skapas film om det som då ansågs vara det största hotet mot filmbranschen och kreatörer överlag? – Ja, det är väl lite komiskt, är det inte det? Det meta-aktiga blir ju också att man vågar göra film om något som var på väg att utplåna en del av industrin. 22 Men sen är det här inte bara underhållning utan det finns något melankoliskt i det också. Men det här konceptet att kopiera tankar har vi gjort i alla tider. Vi kopierade från en bok och så överförde vi det till en serie eller en film. Det är det här eviga jävla trygghetstänket som finns nu. Men det är en rolig vinkel att det nästan finns något löjeväckande i det på samma gång faktiskt. Som en person som växte upp på 00-talet känns serien visuellt träffsäker, det är grått, långt från trådlöst och väldigt mycket furumöbler. Är det så även du minns 00-talet? – Jag blir jätteglad och lite rörd att du säger det. För det första är jag en sån som inte tror på att epokberätta historier, varje generation har en ny revolt liksom. Jag kommer alltid vara mest intresserad av blickarna och vad de vill ha sagt. Men det fanns något under den här tiden som jag minns som fruktansvärt att bo i Stockholm. Jag lägger mig aldrig i kostymörens jobb men den här gången nämnde jag trots allt att det här är en serie som är svart, vit och grå. För mig var det viktigt att alla skulle få se ut som de gjorde, exempelvis i huden. Det är fettigt och man är glåmig. Auran av realism var sjukt viktig och att få till den typen av blankhet, nästan utslitenhet och föråldrad känsla hos unga människor, tyckte jag skapade en slags empati. Om du tittar på serier idag så har det ofta tagits beslut med en slags yttre blick, väggarna har målats i någon ”skön lite ljusare grön som blir snygg på bild”, men det stämmer inte överens med hur det var då. Det var ju som att vädret alltid var lite, lite, lite grått på den tiden. Man var alltid blöt när man kom in på Debaser och hade inte en tanke att gå fram och dansa med en tjej, man såg ut som ett jävla helvete. Allt var lite rövigt på ett gött sätt. Man brydde sig inte riktigt på den tiden och det kan jag längta tillbaka till något djävulskt. The Pirate Bay har premiär på SVT 8 november.